Mitt favoritfilmår: 2007

28 Juni 2015 | 09:00

Mitt favoritfilmår: 2007

Fincher, bröderna Coen och Paul Thomas Anderson bidrog till ett magiskt filmår enligt Viktor Jerner.

Att välja sin favorit bland alla de fantastiska filmår som passerat är i princip en omöjlighet. Är det 1994? Eller 1984? Men 1999 då? Mitt svar skiftar lika ofta som vädret, vilket kanske inte är särskilt konstigt när alla dessa hade så makalöst mycket gott att bjuda på ur alla avseenden. Hur som helst är 2007 ett av de år som jag oftast bestämmer mig för, och kanske också det år som täcker upp allra flest platser på listan över mina favoritfilmer.



Det var ett år då westerngenren utvidgades på spännande vis, ett år med nattsvart utforskning av den mänskliga naturen och ett år då nya spännande namn tog sig igenom sina nationella gränser. Utöver det så drog Wes Anderson till Indien, Ben Affleck kickade igång sin framgångsrika karriär som regissör och en av filmhistoriens största mästare – Sidney Lumet – avslutade sin. Mycket kärlek och känslor, med andra ord. 

Klassisk och revisionistisk western




Det som jag först kommer att tänka på när det gäller 2007 är att både Paul Thomas Andersons ”There Will Be Blood” och Coen-brödernas ”No Country For Old Men” släpptes. Den förstnämnda är – enligt denna skribents ödmjuka åsikt – förmodligen den bästa filmen genom tiderna, men även ”No Country For Old Men” är ett mästerverk på alla sätt och vis. Det var också den som gick segrande hem från Oscarsgalan året efter, men inte surade jag för det. Anderson och bröderna Coen levererade helt enkelt på sina högstanivåer, och det säger en hel del. Det är också intressant att dessa giganter samma år valde att på olika sätt revisionistiskt tackla westerngenren.



Ytterligare ett felfritt mästerverk inom dessa ramar är Andrew Dominiks episka ”The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford” (den där titeln är ren kärlek) som också till viss del dekonstruerar genren, men som också står närmare den klassiska westernfilmen. De monumentala prestationerna, Roger Deakins experimentella foto och den avskalade musiken av Nick Cave och Warren Ellis faller samman i en filmisk upplevelse av sällan skådat slag.



Ännu närmare den klassiska westernfilmen står James Mangolds ”3:10 to Yuma” med Christian Bale och Russell Crowe i huvudrollerna. Att den bleknar en del i jämförelse med de tre tidigare nämnda är oundvikligt, men trots det så är det ett långt bortom stabilt tillskott till genren. Det kan inte vara lätt att få till den känsla och atmosfär som John Ford och Sergio Leone hanterade så väl, men det finns ingen tvekan om att Mangold lyckades.

Det mänskliga mörkret




En hel del filmskapare valde också att blicka rakt ner i den mörka abyssen under år 2007, och abyssen blickade tillbaka. David Fincher lyckades överträffa sig själv på seriemördarfronten med det tre timmar långa eposet ”Zodiac” (som snodde den topplacering som ”Seven” tidigare hade), Ridley Scott berättade den magiska storyn om knarkbaronen Frank Lucas (Denzel Washington) i ”American Gangster” – Scotts bästa sedan 1982 – och Paul Greengrass fortsatte sagan om Jason Bourne med dess tyngsta film, den svårslagna actionstänkaren ”The Bourne Ultimatum”.



Den underskattade skådespelaren Ben Affleck debuterade också som regissör med kidnappningsrullen ”Gone Baby Gone” som fortfarande står sig som hans bästa. Svärtan i Dennis Lehanes risiga Boston är alltid lika utsökt, och få debutfilmer är så här pass säkert utförda. Just det här året kom dock ytterligare en sylvass debut, nämligen Tony Gilroys fenomenala konspirationsdrama ”Michael Clayton”. George Clooney – som gör titelrollen – hade redan med 2005 års ”Syriana” börjat utmana sig själv på allvar, men här når han sin absoluta toppnivå. Både Affleck och Gilroy har sedan fortsatt leverera på hög nivå.

2007 var också året då den legendariska mästaren Sidney Lumet sorgligt nog gjorde sin sista film innan han gick bort. Man kan dock lugnt säga att han stämplade ut ”guns blazing” med den förkrossande ”Before the Devil Knows You’re Dead”. Philip Seymour Hoffman, Ethan Hawke, Albert Finney och Marisa Tomei skådespelar som om det inte fanns någon morgondag och det mörker de skildrar krossar mig i tusen bitar varje gång jag ser den. Den träffar så nära hemma och gör så förbannat jävla ont, men på bästa sätt.

Tack vare både ”Before the Devil Knows You’re Dead” och ”Gone Baby Gone” blev 2007 också året då Amy Ryan sattes på min karta, och hur kan man inte vara gränslöst tacksam för det? 


Lagom lättsamt




På de lite mer lättsamma fronterna kom det också en del minnesvärt det här året. Med den animerade pärlan ”Råttatouille” skickade Pixar en talande och matlagande råtta in i våra hjärtan, och där har han stannat kvar. Nattens mysiga Paris har aldrig gestaltats på vackrare vis och röstskådespelarna – Peter O’Toole! – gör ett fantastiskt jobb.

Även ”The Darjeeling Limited” släpptes år 2007 och gav oss en självklar filmisk kombination som vi tidigare inte visste att vi behövde, Wes Anderson och Indien. Hans utmärkande stil och känsla passar oerhört bra ihop med landets miljöer och människor, inte helt oväntat kanske. Djup melankoli mixas sömlöst ihop med hoppfullhet och en stark tro på godhet, vilket resulterar i en mysig och bitterljuv film. Det slitna tåget, färgerna, Owen Wilsons bandage och den trasiga familjedynamiken, så mycket magi.

Internationella inslag




Utanför de svensk- och engelskspråkiga delarna av världen fick vi också se prov på filmskapande av högsta klass. Från Frankrike kom Olivier Dahans oändligt vackra ”La Vie en Rose” där Marion Cotillard – som smått förenklat blev internationell stjärna över en natt – spelar musiklegenden Édith Piaf. Gestaltningen av hennes turbulenta liv är lika upplyftande som hjärtskärande, och det finns inte en enda falsk not i varken filmen eller titelprestationen. 



Från Sydkorea fick vi Bong Joon-hos spektakulära ”The Host”, en film som inte kunde vara mer olik hans tidigare film tillika magnum opus ”Memories of Murder” (2003). ”The Host” handlar om ett enormt muterat monster från Han-floden i Seoul som får med sig en ung flicka i en våldsam attack längs flodkanten, och hur hennes pappa och farfar kämpar för att hitta och rädda henne. Joon-ho lyckas som alltid kombinera skruvad humor med allvar och välgjord action på ett sätt som väldigt få bemästrar. Det här blev hans internationella genombrott, välförtjänt nog. 



Sen har vi Spanien också, som gav oss J.A. Bayonas fullkomligt skräckinjagande och smått ärrande ”Barnhemmet”. Spanjorerna har alltid varit duktiga på skräckfilmer och fortsätter stadigt att leverera i den kategorin, men det finns ingen som slår den här. Den bjuder både på effektiva ”jump scares” och djupt skakande psykologisk terror, samt innehåller karaktärer och teman som man verkligen bryr sig om och känner sig investerad i. Tråkigt nog är det få skräckfilmer som man kan säga det om. 



Med alla dessa nämnda titlar är det nog inte särskilt svårt att förstå varför jag anser att 2007 är ett av tidernas bästa filmår, om inte det allra bästa. Frågar man mig imorgon eller dagen efter det så kanske jag väljer ett annat filmår dock, men men, je ne regrette rien.

Vilka är era favorit-filmår? Kommentera nedan.