Zodiac (2007)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Mellan 1966 och 1978  härjade The Zodiac Killer i San Francisco. Denne häcklade och skröt om sina offer i direkta meddelanden till polisstyrkan. Mördaren fick officiellt skulden för sex mord, men påstod själv ha mördat 37 och kan ha varit ansvarig för 50 människors död. Offer blev även de många poliser och reportrar som blev alltmer besatta av fallet. När Zodiac långt senare börjar skörda nya offer, jagas han av sonen till en journalist, vars karriär gick i spillror p g a försöken att följa mördaren, och av den pensionerade polismannen som aldrig lyckades fånga honom.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: ZODIAC

För jävla spännande

David Fincher, killen med koll på läget när det gäller seriemördarfilmer, gör här en efterlängtad comeback till genren efter de snart tolv år som gått sedan ”Se7en”. Nuförtiden vill Hollywood kunna lägga etiketten ”baserad på en sann historia” på de flesta av sina filmer, och ”Zodiac”, är inget undantag.

I slutet av 60-talet till början av 70-talet gäckade en seriemördare Kalifornien och San Francisco. Emellan sina brutala mord med kniv och pistol, skickade han meddelanden till stadens olika tidningar där han erkände morden, samt olika hot genom krypterade kodspråk. I filmen får vi följa dessa skeenden under 25 års tid, både under tiden för morden, och den långa resan efteråt. Allt genom ögonen på serietecknaren Robert Graysmith (Jake Gyllenhaal). Graysmith, som ritar små Nixon-kritiska seriestrippar åt dagstidningen San Francisco Chronicles, får ta del av Zodiac-mördarens brev till tidningen och blir alltmer besatt av att finna mördaren när ingen annan lyckats.

Är det här verkligen en film av David Fincher? Det känns i alla fall inte så. Även om Finchers alla filmer har haft en klar undre tankegång, har jag alltid anat en viss ytlighet hos honom. I ”Zodiac” är han plötsligt nedtonad. Det är enkla kamerauppsättningar, no bullshit, och Fincher lägger allt krut på skådespelarna och deras prestationer. Det är något som är väldigt tacksamt i just den här filmen, då den egentligen bara består av dialogscener, och trots att det är väldigt informativt blir det aldrig tråkigt. Snarare det motsatta, då Fincher är skicklig på att berätta genom undertext.

Det är även kul att se hur han vågar gå emot normen med ”Zodiac”. Det är inte ofta man får se sådan här filmstruktur då filmen är på gränsen till episodisk. Det börjar hos Robert Graysmith och hans kolasniffande och revolverskjutande krimreporterkollega Paul Avery (en skör Robert Downey Jr.), och när premissen för historien satts går vi snabbt över till San Franciscos mordkommission med poliserna Dave Toschi (Mark Ruffalo) och Bill Armstrong (Dr. Greene himself – Anthony Edwards!) i spetsen, för att först i slutet av filmen låta Jake Gyllenhaal ta över på allvar. Detta får ”Zodiac” att sticka ut, på ett bra sätt. Fincher imponerar verkligen. På ett sätt som han aldrig tidigare visat, lyckas han även här med konsten att beskriva människor på ett psykologiskt plan.

Ta lite fin 70-talsfilm á la ”The Conversation” och lite skön polisfilm á la ”Bullitt” draget ett extra varv, så har ni ”Zodiac”. Ett stycke riktigt lyckad film, som helt klart är David Finchers enmansshow. Kanske har han här hittat trygg mark efter snedsteg som ”The Game”, och ”Panic Room”, och den inte helt lyckade ”Fight Club”. Vi får se.

Det enda jag vet i nuläget är detta: Ni som väntar er en ny ”Se7en”, tänk om. Här finns inget regn, dödssynder eller Kevin Spacey-twistar. Här finns bara en deprimerande historia om människors besatthet kring ett misslyckande. Och det är helt underbart, och faktiskt för jävla spännande.

Ville Gideon Sörman Skribent
Ett skolexempel på bra kriminaldrama
Jag har sett ett par kriminaldraman som är baserade på verkliga händelser och resultatet är inte alltid så fantastiskt. (Jag vill inte peka ut någon speciell men jag pekar subtilt åt ditt håll The Black Dahlia). Dock är Zodiac, regisserad av Fincher, ett exempel på när verkligheten överträffar dikten. Filmens inledningsscen sätter tonen med det samma. Ett kärlekspar blir mördade vid ett kärleksnäste på självaste nationaldagen. Scenen är filmad, regisserad och klippt på ett sätt som gör att man från första stund sitter på nålar. De andra spänningsscenerna i filmen är precis lika, om inte mer, påfrestande för nerverna och gör att även de mest luttrade spänningsnarkomanerna skruvar på sig i soffan. Här kan det dock vara värt att poängtera att dessa scener är få, jag skulle vilja påstå runt en handfull. Och majoriteten finns med i första halvan av filmen. Dessa scener är så pass bra att man får mersmak. Självfallet måste man räkna med att Zodiac är baserad på verkliga händelser och därför kan inte Fincher slänga in scener för skojs skull. Dock är vissa scener i filmen av sådan kvalité att dessa väger upp när tempot sänks. När det kommer till skådespelarinsatser så lockar filmen med tre namn. Först har vi Jake Gyllenhaal som spelar Robert Graysmith. Graysmith jobbar på San Francisco Chronicle som serietecknare men blir efterhand mer och mer intresserad av the Zodiac-killer. Värt att notera är att Graysmith skrev boken Zodiac, som filmen är baserad på. Hans kollega Paul Avery spelas av Robert Downey Jr, en depraverad kriminalreporter som blir besatt av seriemördaren. Till sist har vi Mark Ruffalo som spelar kriminalinspektör Dave Toschi som blir indragen i fallet. Denna trio gör oss inte besvikna. Dessa mäns öden flätas samman genom deras jakt på the Zodiac-killer. Men mötena mellan de tre är inte smärtfri och i flera scener så flyger påhoppen och förolämpningarna genom rummet. Filmen går igenom tre delar där fokus skiftar mellan de tre och visar på så sätt hur de alla tre lägger mer och mer fokus på att fånga mördaren. Downey gestaltning av en missbrukare är extremt trovärdigt och det är inte utan att man kan tro att hans trassliga förflutna kan vara en av nycklarna till varför man tror på hans skådespel så pass bra. Ruffalos starka sida i filmen är hans ständiga desperation. I varenda scen han är med i märker man av hans ilska över att vara ett steg efter mördaren, men han spelar för den skull inte över. Subtila minspel och gester talar ibland mer än vad orden gör. Gyllenhaal är den svagare av dessa tre, men gör för den skulle inte en dålig insats. Gyllenhaal är den av dessa tre som har mest screentime och kanske är det så enkelt att man blir lite trött på honom(filmen är trots allt nästan tre timmar lång). Delen som fokuserar på Gyllenhaal blir lite seg bitvis, men innehåller också filmens kanske bästa scen. Gyllenhaal känns trovärdig genom hela filmen och det är som sagt stor del av filmens handling som vilar på scener där han är med. Andra skådespelare dom lyfter filmen är Philip Baker Hall och Elias Koteas, även om dessa har betydligt mindre roller. När det kommer till kvinnliga skådespelare är det tunt med bra namn, för det är egentligen inga större kvinnliga roller i filmen. Men Chloë Sevignys roll som fru i ett hem där mannen blir mer och er besatt av ett mordfall är trovärdig och även hon jobbar med subtila gester för att spegla sin desperation. Hennes rollfigur hade gärna fått synas mer. Ficnher speglar San Francisco med omnejd ifrån slutet av 60-talet fram till början av 80-talet på tydligt sätt, utan att skriva det oss på näsan. Klädstilen förändras över tid, men detta sker med de små penseldragen och speglar nog rätt bra hur t.ex min farsas garderob förändrades under denna perioden. Tekniken ändras och över tid, men även detta sker på ett sätt som speglar verkligheten. Detta gör mig tillfredsställd, då många filmer måste göra det tydligt för publiken att tiden har gått. Gyllenhaal som är en halvbra serietecknare har samma folkvagn i flera år, han har inte råd att byta bil varje gång filmen hoppar i tiden för att jag som åskådare inte ska tro att tiden stått stilla. Fincher tar även in populärkulturella referenser som Dirty Harry och Star Trek för att sätta oss i ett sammanhang. Filmen är lång, som sagt nästan tre timmar. Dock växlar filmen tempo och fokus med jämna mellanrum att man inte blir uttråkad utan undrar vad som ska komma härnäst. Jakten på mördaren stannar aldrig av och skiftet i fokus mellan de tre huvudrollerna gör att man aldrig fastnar i ett spår vem mördaren är. Alla tre har sina olika teorier kring vem det är och deras argumentation mellan varandra gör att man som åskådare hela tiden måste omvärdera vad som egentligen har hänt och vem som har rätt. Filmen är i min mening ett skolexempel på hur man gör bra kriminaldrama. Allt skrivs inte på näsan och även de som sväljer Poitor-filmer på löpande band kommer i slutet av filmen att behöva grubbla för att skapa sig en egen uppfattning om hur allt hänger ihop. Jag personligen tittar hellre om den filmen gång på gång än att sätta igång en Wallander. Det man dock får se upp för är att man inte blir lika besatt av Zodiac som karaktärerna i filmen.
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
Louis Bloom
5 av 5. Fotot med så bra utnyttjad CGI, Manus, Skådespelare och Stämningen. Lägstanivån på Fincher är dock helt otrolig.
A Kaunitz
Finchers tredje bästa film! ( inte långt ifrån mästerverken: "The social network" och "Fight club" )
4,5/5.
Visa fler (60)

Veckans populära filmer

Visa fler