Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Så många gånger har det varit så nära för regissören Sidney Lumet. Att skrivas in i filmhistorien som en av giganterna och tillhöra Hollywoods exklusiva Oscarsklubb. Med drygt femtio år i branschen och fem nomineringar känns nog den där hedersstatyetten från 2005 ganska ynklig. För att bespara er både tid och eventuella spekulationer kan det lika gärna klargöras från början. Det blir nog ingen Oscar den här gången heller, i alla fall inte för vår regissör.

Med sin förkärlek för melodramer är Sidney Lumets senaste, ”Before the Devil Knows You’re Dead”, en djupdykning i mänskliga känslor och relationer. I sann Lumet-anda inramat av extrema omständigheter. Bröderna Hank och Andy befinner sig båda i knipa. Hank slits mellan skitjobb för att betala underhåll för sin dotter medan Andy behöver finansiera inte bara sin lyxhustrus slösande leverne utan också ett djupt drogberoende. Ingredienserna för stora problem med andra ord. Tillsammans bestämmer de sig för att råna en liten juvelbutik. Men inte vilken butik som helst utan deras föräldrars.

Det finns tre aspekter som står ut i den här filmen, tre kvalitéer. Estetiken, skådespeleriet och dialogen är i fullständig samklang. Det här är filmisk harmoni på hög nivå. Stundtals vackra och långdragna tagningar ges den där levande prägeln av det mest lysande skådespeleriet förankrat i realism av en stadig dialog. Den gamla gubben Albert Finney får mig att vilja gråta av beundran. Philip Seymour Hoffman visar ånyo att han är en av vår tids främsta skådespelare och Ethan Hawke påminner mig om varför jag älskade honom i ”Before Sunset”. En efter en läggs trådarna till och knyts ihop hårt. Lumet spinner skickligt ihop ett fascinerande och pirrande familjedrama. ”Before the Devil Knows You’re Dead” visar stundtals att det behövs så mycket mindre än ord för att illustrera de starkaste av känslor.

Berättartekniken i filmen är snabb, effektiv och nästintill aggressiv. Det som inte skjuter på handlingen är oviktigt och har inte i filmen att göra. Det är lockande att tänka sig att det här skulle funka hela vägen. Att ett melodrama utan prolog eller för den delen någon vidare epilog med endast det allra nödvändigaste i dialogväg skulle kunna förmedla en sån här komplex historia. Lumet kommer långt men tyvärr inte hela vägen. Alla de där trådarna som så omsorgsfullt knyts ihop blir i slutändan för många. Lumet trasslar sig in i sin egen människotolkning istället för att fortsätta på ett lyckat spår. Det blir helt enkelt överdrivet och realismen skjuts i sank.

Som sina egna karaktärer, på jakt efter en flyktig dröm antar jag att Sidney Lumet får jaga vidare efter bättre betyg. För att citera Andy - ”It's not fair” - är det precis så Lumet kommer känna när den där Oscarn som skulle varit hans går till Hoffman eller Finney. Men vem har nånsin sagt att livet är rättvist? Återkomsten blev bara inte riktigt vad den kunde blivit.