I en tid där kriminalserier ständigt fyller våra skärmar, finns det vissa som lyckas göra mer än att bara lösa ett fall i veckan – de berättar något om världen, människan och rättvisans komplexitet.
Det senaste kvartsseklet har varit en guldålder för polisserien som genre. Från dokumentärt återhållna skildringar till gotiskt färgade noir-draman, har formatet utvecklats till att rymma både existentiella djupdykningar och satiriska blinkningar.
Vare sig det är brittiska lokalpoliser, amerikanska FBI-agenter, korrupta snutar eller präktiga paragrafryttare – här samlar vi de tio bästa polisserierna från 2000-talet.
10. Broadchurch (2013–2017)
Den lilla kuststaden Broadchurch rymmer ett brott som skakar en hel befolkning – och som långsamt blottlägger sprickorna i den kollektiva fasaden. Serien inleds med mordet på en ung pojke, men snart visar det sig att alla i samhället bär på hemligheter. David Tennant och Olivia Colman formar ett oemotståndligt radarpar, vars dynamik balanserar känslokyla och empati.
“Broadchurch” är inte bara en kriminalserie – det är en berättelse om trauma, skuld och det mänskliga behovet av sanning. Serien lyfter sig över genrens konventioner genom sitt subtila manus, sin poetiskt visuella estetik och sitt fokuserade tempo. I en tid då true crime dominerar flödena, erbjuder “Broadchurch” en fiktiv motvikt med känslomässig autenticitet.
9. Happy Valley (2014–2023)
Sarah Lancashire briljerar som sergeant Catherine Cawood i denna brittiska dramaserie som låter det lokala bli universellt. Happy Valley är namnet på den dal i West Yorkshire där hopplöshet, droger och kriminalitet trängt in i varje skrymsle. Men det är också ett ironiskt namn – för detta är ingen lycklig plats. Serien excellerar i hur den skildrar vardagens slentrianvåld och de komplexa, ofta kvinnliga, relationer som hamnar i kläm mellan plikt och sorg.
Manusförfattaren Sally Wainwright bygger en karaktärsdriven värld där brott aldrig är isolerade händelser, utan symptom på ett större socialt sammanhang. Det är en rå, trovärdig och ofta hjärtskärande berättelse om rättvisa och motståndskraft.
8. Brooklyn Nine-Nine (2013–2021)
Att en sitcom kan räknas till de bästa polisserierna är kanske kontroversiellt, men “Brooklyn Nine-Nine” bevisar att det humoristiska formatet kan hantera samhällsfrågor med både värme och skärpa. Serien följer det fiktiva 99:e distriktet i Brooklyn, där Jake Peralta (Andy Samberg) och hans kollegor tampas med såväl brottslingar som interna absurditeter.
Serien lyckas parodiera polisklyschor utan att bli cynisk, och förmår samtidigt att kommentera ämnen som rasism, sexism och lojalitet inom myndigheter. Underhållningsvärdet är högt, men det är den empatiska tonen och de progressiva karaktärsarkena som lyfter serien till något långt mer än bara humor.
7. The Shield (2002–2008)
“The Shield” är adrenalindriven moralisk ambivalens i sin mest kompakta form. I centrum står Vic Mackey (Michael Chiklis), en korrumperad men effektiv polis i Los Angeles, vars metoder ofta krockar med rättsstatens principer. Serien inledde en våg av antihjälteberättelser inom tv-dramat och var en föregångare till komplexa narrativ där gränsen mellan rätt och fel suddas ut.
Med sitt gryniga foto och brutala ärlighet tog “The Shield” genren ut på nya territorier, där karaktärsutveckling ofta går hand i hand med en känsla av oundviklig tragedi. Den är hårdkokt, kompromisslös och fortfarande chockerande aktuell.
6. Justified (2010–2015)
I Raylan Givens får vi en modern westernhjälte – en snabbtänkt, snabbskjutande U.S. Marshal som agerar enligt en personlig moral snarare än juridiska regelverk. Timothy Olyphant spelar honom med magnetisk återhållsamhet, medan Walton Goggins briljerar som hans filosofiskt lagda nemesis.
“Justified” är en berättelse om rättvisa i gråzonernas Amerika, där varje duell handlar lika mycket om ord som om vapen. Serien bygger på Elmore Leonards texter och bär dennes signatur i form av kvicka dialoger och skarp karaktärspsykologi. Den är underhållande, smart och genremedveten utan att bli pastisch.
5. Line of Duty (2012–2021)
När kampen mot korruption blir mer korrupt än brottsligheten i sig, uppstår ett moraliskt vakuum – och det är precis där “Line of Duty” excellerar. Serien följer enheten AC-12, specialiserad på att utreda poliser som bryter mot lagen. Med långa förhörsscener, intrikata konspirationer och ständiga vändningar, har “Line of Duty” förnyat genren från insidan.
Det är ett polisdrama som utmanar tittarens lojaliteter och förväntningar, samtidigt som det speglar institutionellt maktmissbruk och samhällelig erosion. Jed Mercurios manus bär på kirurgisk precision, och skådespelarinsatserna är genomgående lysande. En nagelbitare för den analytiskt lagda.
4. Luther (2010–2019)
Idris Elba ger liv åt kriminalkommissarie John Luther – en man vars briljans som brottsutredare står i stark kontrast till hans emotionella trasighet. “Luther” rör sig i ett gotiskt London där brott är lika mycket manifestationer av psykologiskt mörker som faktiska handlingar. Serien kombinerar klassiska deckargrepp med psykologisk thriller och övernaturlig atmosfär, vilket ger en känsla av modern noir.
Det är en brutal och stundtals stiliserad serie, men också djupt mänsklig. Genom att ställa frågor om hämnd, rättvisa och moralens bräcklighet höjer sig “Luther” över många av sina samtida kollegor.
3. Mindhunter (2017–2019)
“Mindhunter” är det lågmälda dramat som förändrade hur vi ser på seriemördare i fiktionen. Baserad på verkliga händelser, följer serien två FBI-agenter under 1970-talet som utvecklar kriminalprofilering som metod. Här står samtalen med mördare i fokus snarare än jakten på dem. David Finchers kyliga regigrepp och Jonathan Groffs kontrollerade spel skapar en nästan dokumentär känsla.
“Mindhunter” är introspektiv, analytisk och ofta oroande – en studie i det mänskliga psyket och samtidens fascination för ondska. Serien är lika mycket idédriven som den är dramaturgiskt engagerande, vilket gör den till ett intellektuellt utropstecken i genren.
2. True Detective (2014–)
“True Detective” är inte en serie, utan ett kalejdoskop – där varje säsong fungerar som ett eget konstverk med nya karaktärer, nya teman och ny ton. Särskilt den första säsongen, med Matthew McConaughey och Woody Harrelson, har blivit något av en tv-klassiker. Den blandar existentiell filosofi, gotisk noir och kriminalgåta med hypnotisk rytm och poetiskt språk.
Serien vågar stanna i tystnaden, låta karaktärerna sjunka in i sina egna mörker, och tar kriminalgenren till en närmast metafysisk nivå. Trots vissa ojämnheter mellan säsongerna förblir “True Detective” ett djärvt och nyskapande verk inom polisfiktionen.
1. The Wire (2002–2008)
Vad ska man säga? “The Wire” är inte bara den bästa polisserien från 2000-talet – det är ett av de mest betydelsefulla tv-verken någonsin. Genom att skildra Baltimore från fem olika perspektiv – polis, knarklangare, skola, media och politik – tecknar David Simon en episk berättelse om ett samhälle i fritt fall.
Det är en serie som kräver engagemang, men som belönar med en enastående komplexitet, karaktärspsykologi och social analys. “The Wire” är djupt politisk utan att predika, mänsklig utan att sentimentaliseras, och kompromisslös i sin realism. Det är inte bara tv – det är modern samhällslitteratur i rörlig bild.
Läs också: ”True Detective”-skaparen avslöjar: McConaughey och Harrelson kan återvända till hyllade serien
Polisserien har under 2000-talet blivit ett prisma för att undersöka vår samtid – från maktens korridorer till de mest sårbara individernas verklighet. I dessa serier ryms hela spektrat: våld och rättvisa, skratt och sorg, kaos och kontroll. Och framför allt – berättelser som stannar kvar långt efter sista avsnittet.
Men det är inte bara dessa serier som har hjälp till att forma den moderna snutserien. Värda att lyfta i sammanhanget är den stilbildande långköraren “CSI”, som satte ribban för kriminalteknik på tv; “Mare of Easttown”, som med Kate Winslet i spetsen förvandlade en miniserie till ett psykologiskt mästerstycke; samt svenska favoriter som “Bron”, vars dansksvenska mordmysterium gjorde nordic noir till exportvara, och “Tunna blå linjen”, som med socialt patos och vardagsrealism satte Malmö på den dramatiska kartan.
De må ha hamnat utanför topp 10 – men är alla bevis på att polisserien fortsätter att förnya och fördjupa vår bild av rättvisans roll i en föränderlig värld.
Läs också: KRÖNIKA: Jag ser om de gamla Beck-filmerna och frågar mig – vad gick snett?
Läs också: Nytt hopp för ”Mindhunter”? Finchers kritikerrosade serie kan få fortsättning