Mindhunter 2017-

Det hela började med att Charlize Theron (exekutiv producent för serien) gav David Fincher true crime-boken "Mind Hunter: Inside the FBI’s Elite Serial Crime Unit" av John Douglas, en författare vars liv inom FBI också inspirerat serierna "Criminal Minds" och "Hannibal". När Fincher sedan kände sig intresserad av att göra en tv-serie inspirerad av boken, föreslog Theron också Joe Penhall ("Vägen") som skapare och showrunner för serien - som då var tänkt att landa hos HBO.

 

Efter att nästan tre år hann passera utan att något hände, valde Fincher istället att ta projektet över till Netflix. Han tog då på sig en avsevärt större roll, som seriens inofficiella showrunner, medan Penhalls faktiska roll i produktionen förminskades till manusförfattare - även om han på pappret står kvar som serien skapare.

 

Det här spelet bakom kulisserna är anledningen till varför "Mindhunter" känns som en Fincher-kreation ända ut i fingerspetsarna, trots att han endast regisserade fyra av de totalt tio avsnitten, och att Penhall står som seriens skapare. Jämfört med Finchers bidrag till "House of Cards", där han regisserade seriens två första avsnitt och satte tonen - men där det inte råder någon tvekan om att det därefter blev Beau Willimons ("House of Cards" skapare) serie.

 

Finchers "Mindhunter" är det första vi sett från filmskaparen bakom "Fight Club", "Seven" och "Zodiac", sedan hans film "Gone Girl" släpptes 2014. Det blev, viss oro till trots, tack och lov ett kärt återseende. Likt hans hyllade "Zodiac" spenderar vi vår tid på 70-talet med seriemördarfokus, och ett stänk av läskiga "Sevens" brutalitet. "Mindhunter" är en serie som utan tvekan kommer att toppa, en viss typ av tittares, topplistor när årets nya serier ska sammanfattas och rangordnas.

 

Frånsett den brutala och grafiska öppningsscenen, i vilken vår huvudkaraktär Holden Ford (Jonathan Groff) introduceras, får vi en dialogdriven säsong av kvalitets-tv - där dialog också står för det allra mest brutala serien har att erbjuda. "Mindhunters" kärna ligger i de många intervjuer som görs med (historiskt) verkliga seriemördare - där Ford och hans partner, Bill Tench (Holt McCallany), försöker komma underfund med hur den värsta typens brottslingar tänker. "Hur ska vi kunna stoppa de galna, när vi inte förstår hur de galna tänker" är frågan som drar igång allt.

 

Där de flesta serier hade valt att spela upp de många berättelserna från (de fruktansvärda) intervjuerna, i form av avskyvärda tillbakablickar eller liknande, väljer "Mindhunter" att helt och hållet förlita sig på dialog och fantastiska skådespelare. Ett upplägg som gör "Mindhunter" till en obekväm, men väldigt effektiv, psykologisk thriller. 

 

Det blir om möjligt ännu värre av att det är vi tittare som själva får måla upp de hemska berättelserna i vårt inre - speciellt med tanke på att morden är baserade på verkliga händelser. Ed "The Co-ed Killer" Kemper, som mördade åtta studentjejer och sin mamma, spelas exempelvis hemskt väl av Cameron Britton (i vad som måste vara hans livs bästa rollprestation). Samtliga av hans scener gör att nackhåren osmakligt (om än nyfiket) reser sig upp, varje gång han öppnar munnen för att prata. Även Jonathan Groff (Ford) och Holt McCallany (Tench) känns helgjutna i sina roller som FBI-agenterna, särskilt intressant blir deras olika sätt att hantera de hemska berättelserna - är du själv en Ford eller en Tench?

 

Varje bildruta av "Mindhunter" osar av visuell perfektion, och fullständig tv-magi uppstår i mötena mellan Ford och Kemper. Men även solen har sina fläckar. Det finns delar av säsongen som känns onödiga (även om de möjligtvis kan få en större vikt i säsong två), exempelvis fotkittlaren som det ägnas två avsnitt åt.

 

Visst det finns säkert läxor att lära där med, men tiden hade gott kunnat spenderats på annat. Det cliffhanger-aktiga problem som vi i slutet ställs inför känns också aningen klumpigt, förutsägbart och onödigt. Det är (tillskillnad från nästan allt annat) inte baserat på John Douglas (som för oss förkroppsligas av karaktären Holden Ford) verkliga karriär, där FBI istället såg mellan fingrarna på det beteende som slutligen riskerar att förstöra hela projektet i serien. Problemet seriens karaktärer ställs inför är helt och hållet manusförfattarnas och Finchers egna påhitt.

 

Oavsett var det kommer ifrån är det visserligen lite störande, men absolut inget som gör att du bör undvika serien. "Mindhunter" är en skapelse som lyckas blåsa liv i en redan uttjatad genre av en alldeles för lång rad polisserier. Det är också förbannat härligt att få se Fincher tillbaka på banan igen - för min del får han gärna fortsätta med tv-serier på heltid framöver.