Sök
Lagom till 40-års jubileet av Woodstockfestivalen kommer Ang Lees nya film ”Taking Woodstock” som är baserad på Elliot Tibers självbiografi och skildrar de tre dagar som utgjorde Woodstockfestivalen 1969. Detta är inget annat än en fullträff!
Island är inte världens största exportör av film men oftast är de få som släpps mycket välgjorda. Efter över ett år av väntan får vi i Sverige äntligen tillgång “Brudguminn”. Trots sitt otroligt välpolerade yttre når den inte helt fram.
Om man av någon anledning skulle göra en maträtt av ”Still Walking” hade det utan tvekan blivit en sushi. Den kommer serverad på ett mycket stilfullt sätt. Den starka kontrasten av lättsmälta laxbitar och starka wasabidoppade räkbitar blir en utmärkt helhetsupplevelse och en tallriksmodell i sin vackraste form.
Indiepopbandet och tonårshjältarna Broder Daniel får sin egna fanfilm. Ska man dock få ut något från denna film gäller det att redan vara en av de frälsta anhängarna till bandet.
Familj. Vissa förknippar det med misär och ångest och andra förknippar det med kärlek och värme. Jag är övertygad om att en lycklig familj har en bra balans mellan de båda. I den franska filmen ”Den första dagen på resten av ditt liv” får man sätta sig in i både lyckliga och olyckliga familjesituationer som man onekligen känner igen sig i.
Den sanna historien om den hemlige konstnärinnan Séraphine Louis porträtteras vackert och stillsamt av regissören Martin Provost. Det blir inte riktigt en ”Susan Boyle”-effekt men den väcker helt klart tillräckligt med intresse för att vara sevärd!
Vad är det sista man kan tänka sig träffa på när man ger sig ut för en fin fjällensemester? Nazister? Osannolikt. Zombies? Verkligen inte! Nazistzombies?! Aldrig i livet! I genren Nazistzombie-splatter finns det inte särskilt många bra filmer. Norskproducerade ”Död Snö” är dessvärre inget undantag. Det blir en härlig hjärndöd splatterfest men tyvärr inte mer än så.
Cannes-festivalens guldgosse, regissören Emir Kusturica (”Svart Katt, Vit Katt”), visar nu sin bild av den makalöse fotbollsspelaren Diego Maradona. Under 90 minuter gräver man omkring i ett arkiv av gamla bilder, nyinspelade intervjuer, minnesvärda ögonblick och underbara målrepriser. Tyvärr blir det inte djupt nog för att hitta de mest spännande godbitarna.
De flesta trogna männen kan offra en hel del för den dom älskar men när det kommer till Julien, filmens huvudrollsinnehavare, tar han det ett steg längre. Den franska regissören Fred Cavayé inleder med ett mysigt drama men avslutar med actionfyllda scener och intensiva thrillermoment. Tyvärr lyckas inte storyn, på samma sätt som Julien, göra allt för mig.
Norrbaggen Erik Poppe har regisserat filmen som, dessvärre, precis som titeln indikerar, osynlig glider förbi. Filmens innehåll repeteras framför ögonen på en och försöker trycka på ens ömma punkter så pass mycket att man till slut nästan uppnår motsatsen.
Som ett granatsplitter från klar himmel kommer den norska succéfilmen “Max Manus” in och fullständigt rockar min värld. Regissörerna Joachim Rønning & Espen Sandberg gör en storartad skildring av en mycket spännande och för mig okänd berättelse.
Vad händer när du blandar extrema klasskillnader, tusenårig gammal kvinnosyn, sex, mode, musikinspiration från ”High School Musical” och Miley Cyrus? Detta blir receptet på ett mycket framgångsrikt gift riktat åt barn.
Filmen ”99 Francs” blir en reklamfilm för en antireklamkampanj. Det gör man genom att placera sig bakom fiendernas linje i form av Octave, reklamaren som sålt sitt samvete till djävulen för framgångar. Filmen, som är baserad på Frederic Beigbeder bestseller med samma namn, är en djupdykning ner i en fontän av svartmålad humor.
”Paris” är en sevärd episodfilm med några välskapta karaktärer och vackra komponerade bilder. Tyvärr blir den stundtals för utspridd i sitt berättande för att sätta några djupare känslospår i mig.
Marco Bechis ”Birdwatchers” skildrar situationen hos ursprungsbefolkningen i Mato Grosso do Sul i Brasilien. Rent fotografiskt blir jag väldigt imponerad men när jag ser till helheten finns det några viktiga pusselbitar som saknas.
Efter att ha sett ”Hälsningar från skogen” infinner sig samma känsla som jag hade efter Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt”, ångest. Det simpla livet skrämmer skiten ur mig.
Säga vad man vill om titeln på filmen men “Ebbe – The Movie” öppnade mina ögon för mannen, myten, affären, Ebbe Carlsson. Karin af Klintberg & Jane Magnusson återberättar historien om Ebbe och visst gör den mig omtumlad!
