”De Osynliga” handlar om Jan (Pål Sverre Valheim Hagen), eller tja, andranamnet Thomas som han nu väljer att använda sig av efter fängelsevistelsen. Thomas var inblandad i en situation som resulterade i att en liten pojke dog. Han hävdade att det var en olycka men rättssystemet tyckte annorlunda.
När han släppts ut från fängelset lyckas han få jobb som orgelspelare i kyrkan i staden där han kom ifrån. Anklagade barnmördaren Jan blir istället Thomas den populäre på sitt nya arbete. Han är tyst och lugn och ingen har en aning om att han ens varit inblandad i något mord. På jobbet träffar han prästen, och ensamstående mamman, Anna (Ellen Dorrit Petersen). Hon och hennes son Jens blir väldigt imponerade av hans skickliga orgelspelande men ”Sex, drugs, & Rock n’ Roll” myten går knappast att applicera. Trots detta blir Thomas väldigt populär hos Anna och Jens.
Agnes (Trine Dyrholm), mamman till barnet som mördades, har efter dådet skaffat två adoptivbarn och gått vidare med sitt liv. Hon jobbar som lågstadielärare och är numera alltid kring barn. När hon en dag är på studiebesök i kyrkan med hennes lågstadieklass så får hon för första gången se Thomas ute i friheten. Det är nu historien får en riktig tempohöjning då gamla sår börjar rivas upp och konfrontationen med Jan/Thomas är snart ett faktum.
Agnes är filmens mest intressanta karaktär. Speciellt bra är hon när hon slits mellan den lugna och sansade perfekta mamman och den spritt språngande galna mamman som försöker spela lugn och sansad. Med dessa personlighetsförändringar blir partierna med henne spännande.
Filmen är en ”efter fängelset”-film och man får följa Jan/Thomas i sin strävan att glömma det förgångna och anpassa sig till det nya livet. Detta har man sett förut på film och jag tycker inte att det blir särskilt intressant i detta fall. Det känns mer som att filmen ständigt försöker köpa poäng hos åskådaren.
Känslan av att sakta bli inrullad i en falsk historia med falska känslor gör att jag stundtals känner mig lurad och tänker, det här skulle aldrig hända i verkligheten. En bra liknelse är när man i Amerikanska storfilmer har en stor publik som applåderar och viftar med flaggor i slutet av filmen, allt som oftast blir det inte så känsloframkallande som filmskaparen ursprungligen velat. Istället känner man sig påtvingad att känna på ett speciellt sätt och därmed bryter man illusionen som filmen byggt upp. Detta blir mitt största problem med filmen.
När det kommer till allt detta orgelspelande tycker jag att det fungerar bra, ibland. Det är otroligt vackert instrument men som jag tidigare indikerat så känns det till slut som om att jag blir tvingad till känslor. Slutsatsen blir att filmen inte riktigt når fram till mig, det saknas något för att man som publik ska få så pass starka känslor för det otäcka som händer.