Förutom ett fullspäckat schema bjuder årets festival på träffar med bland annat skräcklegendaren Dario Argento och den ikoniska regissören Gaspar Noé.

Ryan Murphy har skapat ännu en hårresande och extremt obehaglig serie, den här gången om seriemördaren och kannibalen Jeffrey Dahmer. Historien är otäck och på riktigt rent vedervärdig, men ändå grymt fascinerande. Även om väl mycket utrymme stundvis ges till offrens lidande, får vi ändå lära känna dem, och på ett nytt sätt ta del av deras perspektiv. Något som jag varmt välkomnar.

Martin McDonagh har skapat en annorlunda mörk komedi med mytologiska och fantastiskt absurda inslag. Filmen om de två bråkande vännerna, är på flera plan en fullständig fröjd, och faktiskt en av de bästa filmerna i år!

De stora vinnarna i Venedig var ”Bones and All” och ”The Banshees of Inisherin”, med två priser var. I övrigt var det hyfsat spridda prisskurar under filmfestivalens final. Här är vinnarna.

”Pearl” är ett snyggt, spännande och sanslöst underhållande skräckdrama, som subtilt skrämmer skiten ur mig. Om ni förväntar er slasher av samma kaliber som i Ti Wests senaste ”X” (2022), lär ni bli besvikna. Prequeln är mer av en suggestivt kuslig karaktärsstudie av ett ytterst skruvat och mordiskt sinne, och som sådan är den också helt fantastisk.

“Master Gardener” är ett hopplöst hopkok av hortikultur och haltande sidohistorier. Paul Schrader gör en slags blommig kriminalfilm, och blandar det med stela relationer, kass dialog och platta karaktärer. Resultatet är en soppa, som inte ens en legendar som Sigourney Weaver kan rädda.

RECENSION. Olivia Wildes snygga psykologiska thriller om en alternativ tillvaro, är både spännande och tänkvärd. Filmen har inte ett direkt subtilt, eller ens särskilt unikt feministiskt budskap, men känns trots det nytänkande.

”Dogborn” är en mycket mörk och tung film om utanförskap och avsaknad av sammanhang. Silvana Imam, i sin första filmroll, övertygar starkt och gör en lika oförglömlig som svårsmält gestaltning av en människa som gång på gång svikits av samhället. Filmen är omöjlig att skaka av sig efteråt, men när man landat, böjer sig mörkret något och man finner en strimma ljus leta sig in i medvetandet.

Rykten om bråk och sura miner tog fokus från festligheterna. Jonna Vanhatalo rapporterar från filmfestivalen i Venedig.

Detta är ett starkt och oerhört gripande drama av Darren Aronofsky. Brendan Fraser gör sitt livs roll som den kraftigt överviktiga Charlie, som vet att han snart kommer att dö. Det blir extremt känslosamt, och det enda man kan göra är att kapitulera för snoret och tårarna, som inte slutar rinna förrän långt efter att eftertexterna rullat klart.

Sex minuter intensiva, stående ovationer efter galapremiären blev för mycket. Brendan Fraser bugade ödmjukt och tackade för kärleken som han fick, medan han torkade sina tårar.

RECENSION. ”Tár” är ett lågmält och bitvis ganska tråkigt musikaliskt drama av Todd Field. Dock lyfter Cate Blanchetts fantastiska gestaltning av den framstående kompositören Lydia Tár filmen och upplevelsen. Hon är helt magnifik, och jag kan inte minnas när senast någon strålade så starkt.

MovieZines Jonna Vanhatalo och Erik Dalström rapporterar från Venedigs filmfestival.

Jag älskade denna, minst sagt makabra och rysliga, kärlekshistoria mellan två ungdomar med annorlunda lust för kött. De älskar och äter med samma aptit, och det hela blir oväntat ömsint, även om det kommer dröja innan jag själv äter råbiff igen.

Det har gått nästan 30 år sedan vi senast besökte det kusliga sjukhuset i vårt sydvästra grannland Danmark. Ernst-Hugo Järegård är givetvis saknad denna omgång, men Mikael Persbrandt i rollen som hans son dr. Helmer jr. fyller oväntat väl ut legendarens skor.

RECENSION. ”White Noise” av Noah Baumbach är ett dystopiskt relationsdrama, som inte riktigt övertygar. Manuset innehåller smart satir, intressanta karaktärer och spännande apokalypsmetaforer. Men trots allt det nämnda goda känns filmen för lång, och flera omotiverade och utdragna scener blir i slutändan några för många.

Underhållande och blodig komedi som driver med generation Z och vår samtids ängslan över allt och ingenting. Manuset är till stora delar riktigt bra, med många roliga repliker och kul karaktärer. Filmen hade dock mått bra av om man valt att skruva upp humorn och rysligheterna ett varv till.