RECENSION. Olivia Wildes snygga psykologiska thriller om en alternativ tillvaro, är både spännande och tänkvärd. Filmen har inte ett direkt subtilt, eller ens särskilt unikt feministiskt budskap, men känns trots det nytänkande.

”Dogborn” är en mycket mörk och tung film om utanförskap och avsaknad av sammanhang. Silvana Imam, i sin första filmroll, övertygar starkt och gör en lika oförglömlig som svårsmält gestaltning av en människa som gång på gång svikits av samhället. Filmen är omöjlig att skaka av sig efteråt, men när man landat, böjer sig mörkret något och man finner en strimma ljus leta sig in i medvetandet.

Rykten om bråk och sura miner tog fokus från festligheterna. Jonna Vanhatalo rapporterar från filmfestivalen i Venedig.

Detta är ett starkt och oerhört gripande drama av Darren Aronofsky. Brendan Fraser gör sitt livs roll som den kraftigt överviktiga Charlie, som vet att han snart kommer att dö. Det blir extremt känslosamt, och det enda man kan göra är att kapitulera för snoret och tårarna, som inte slutar rinna förrän långt efter att eftertexterna rullat klart.

Sex minuter intensiva, stående ovationer efter galapremiären blev för mycket. Brendan Fraser bugade ödmjukt och tackade för kärleken som han fick, medan han torkade sina tårar.

RECENSION. ”Tár” är ett lågmält och bitvis ganska tråkigt musikaliskt drama av Todd Field. Dock lyfter Cate Blanchetts fantastiska gestaltning av den framstående kompositören Lydia Tár filmen och upplevelsen. Hon är helt magnifik, och jag kan inte minnas när senast någon strålade så starkt.

MovieZines Jonna Vanhatalo och Erik Dalström rapporterar från Venedigs filmfestival.

Jag älskade denna, minst sagt makabra och rysliga, kärlekshistoria mellan två ungdomar med annorlunda lust för kött. De älskar och äter med samma aptit, och det hela blir oväntat ömsint, även om det kommer dröja innan jag själv äter råbiff igen.

Det har gått nästan 30 år sedan vi senast besökte det kusliga sjukhuset i vårt sydvästra grannland Danmark. Ernst-Hugo Järegård är givetvis saknad denna omgång, men Mikael Persbrandt i rollen som hans son dr. Helmer jr. fyller oväntat väl ut legendarens skor.

RECENSION. ”White Noise” av Noah Baumbach är ett dystopiskt relationsdrama, som inte riktigt övertygar. Manuset innehåller smart satir, intressanta karaktärer och spännande apokalypsmetaforer. Men trots allt det nämnda goda känns filmen för lång, och flera omotiverade och utdragna scener blir i slutändan några för många.

Underhållande och blodig komedi som driver med generation Z och vår samtids ängslan över allt och ingenting. Manuset är till stora delar riktigt bra, med många roliga repliker och kul karaktärer. Filmen hade dock mått bra av om man valt att skruva upp humorn och rysligheterna ett varv till.

RECENSION: ”Cell 8” är en rätt meningslös deckarserie, som varken är underhållande eller särskilt spännande. Det handlar om hämnd, dödstraff och korruption. Viktiga ämnen absolut, om de hanteras på rätt sätt vill säga, vilket tyvärr inte sker här.

”Playground” är ett gripande och autentiskt drama om gruppdynamik och mobbing bland lågstadiebarn. Filmen utgår strikt ur barnens synvinkel och skolgården är skådeplatsen för spänningen som uppstår, när de små lämnas åt sina öden på rasterna.

”Bad Sisters” är en spännande och underhållande irländsk serie, som lyckas överraska, trots en till synes ganska enkel intrig. Josephine Bornebusch har regisserat flera avsnitt och övertygar som vanligt. Liksom gör samtliga andra inblandade också.

”Beast” är en föga överraskande, men ändå ovanligt underhållande safariaction som övertygar framförallt med sina snygga tekniska lösningar. Det är dessutom riktigt spännande och hela tiden välspelat, även om manuset känns ungefär lika nyanserat som ett blötlagt rispapper.

Detta är en sanslöst spännande, fruktansvärt jobbig och till stora dela sann historia om tragedin som drabbade invånarna i New Orleans 2005. Serien skakar om och upprör in i märgen, och är utan tvekan årets bästa hittills.

RECENSION. ”Göta kanal 4 – Vinna eller försvinna” är en oförarglig, men också rätt menlös film. Den är dock inte direkt dålig och lär säkert ses och gillas av många. För även om den inte lockar fram många skratt, kan jag ändå uppskatta ambitionen med att damma av en kalkonklassiker och injicera lite nytt liv i den.