Det görs inte längre filmer som denna, är tanken som genast slår mig. Och så plötsligt händer det alltså. Rätt vad det är, sitter jag där en helt vanlig grå dag och gapande glor på ”De tre musketörerna – D’Artagnan”. Detta är ett klassiskt äventyrsepos regisserat av Martin Bourboulon, som för tankarna till de ösiga filmer jag växte upp med på biograferna förr i tiden. (Som exempelvis ”Robin Hood” 1991, ”Bravehart” 1995, ”Gladiator” 2000 eller ”Sagan om ringen”-filmerna). Sedan början av 2000 är det trist nog rätt glest med den här typen av storslagen slagfältsromantik i pansarmundering eller fjäderhattar. Så jag tackar och bockar ödmjukt för återseendet!
Året är 1627. D’Artagnan (spelad av François Civil) är en ung man från Gascogne, som anländer till Paris med en dröm om att han likt sin far, ska göra succé som en av kungens beskyddare. Han hinner inte vara i huvudstaden ens en dag innan han bråkat med flera av musketörerna, som genast utmanar honom på duell. Samtidigt smids komplotter mot kungahuset av både protestanter och maktgiriga katolska präster, så istället för att duellera, dras D’Artagnan in i brödraskapet med sina forna antagonister. Tillsammans med trion Athos, Porthos och Aramis väljer han att viga sitt liv för att beskydda kungen och drottningen genom att försöka överlista den sluga Milady som verkar lura bakom varje konspiration.
Det här är på flera sätt en rätt gammeldags film, med hyfsat trovärdiga historiska inslag, bra driv och högt tempo. Historien berättas kronologiskt och rättframt, och även om det verkligen inte finns något att invända mot varken foto eller redigering, så vinner helheten på att verka framställt enkelt och utan större krusiduller. Förutom i det kungliga hovets kostymer och den överdådigt ståtliga scenografin, vill säga.
Rollbesättningen är verkligen utmärkt på alla håll. François Civil i titelrollen som D’Artagnan är precis rätt blandning av bus och godis. En ung, småarrogant man med snett leende och glimten i ögat. Jag älskar även Vincent Cassel, som den åldrade och försiktigt försupne Athos i lång, grå hästsvans, precis som jag uppskattar den lätt ärrade med ack så stilige Romain Duris som kvinnotjusaren Aramis. Eller Pio Marmaï som den bullrige Porthos med förkärlek för skinka, oavsett vems. Eva Green som den ondsinta och mystiska Milady är också hon som alltid en njutning se. Hon är kanske inte med så mycket som jag hade önskat, och därför gläds jag enormt åt att hon i och med kommande ”Milady – De tre musketörerna” tillägnas en helt egen film senare i år.
Kampscenerna, som enligt mig är den främsta fröjden för mina ögon, vid sidan av Cassel vill säga, är otroligt väl koreograferade. Flera av de fysiska bataljerna pågår under långa hetsiga tagningar och det är både vackert och våldsamt samtidigt. Jag går verkligen igång på snyggt filmade actionsekvenser och bra stunts, och här har vi gott om dem båda.
Sammanfattningsvis så är detta en riktigt fin bioupplevelse. En otroligt bra och lagom intrikat historia, vikt här en visuellt vacker och väldigt spännande äventyrsfilm för hela familjen med tonårsbarn. Den bör utan tvekan helst ses på stor duk, men även på tv lär den göra sig hyfsad rättvisa. Det viktigaste är att du ska se detta, oavsett hur. Skinka är skinka!