”Dumpa honom” spelar på ett klassiskt kort. Igenkänningsfaktorn är så tokhög att det blir pinsamt. I synnerhet för oss grabbar.

Terapeuten Claire Summers (Oscarsnominerade Anne Hathaway) kämpar under underliga omständigheter med att få sina patienter att börja bearbeta den fruktansvärda flygolycka de överlevt. En medsvepande thriller av regissören Rodrigo García, som förmodligen gjort sin bästa film hittills.

Vi är många som otåligt väntat på den. Några år, en rättstvist (Fox vs Warner Bros) och en sur Alan Moore senare är den här. Årets coolaste, maffigaste, mest imponerande… låt oss säga årets mest superlativsprängande film – ”Watchmen”.

Liam Neeson ville säkert bara hänga in myströjan en stund och lattja loss med sin pojkdröm om att spela hårding. Det ursäktar inte direkt etiskt urholkad och spånig våldsaction med unken moral.

Brendan Fraser säkerställer sin plats som familjeäventyrens konung. Något annat verkar han inte ha talang för. ”Bläckhjärta” är något kids lär älska, föräldrarna glömma och få resten av oss att sucka uttråkat.

Om ”Blindness” är tänkt, vilket jag delvis tror att den är, som en allegori över hur blind mänskligheten är inför sig själv och sin omgivning, skjuter den tyvärr sitt budskap i sank. Istället kastar den tittaren abrupt in i känslomässigt väldigt påfrestande scener vilket underminerar filmens trovärdighet.

Säga vad man vill om titeln på filmen men “Ebbe – The Movie” öppnade mina ögon för mannen, myten, affären, Ebbe Carlsson. Karin af Klintberg & Jane Magnusson återberättar historien om Ebbe och visst gör den mig omtumlad!

Igenkänningsfaktorn är skyhög när Reese Witherspoon än en gång ger sig i kast med sin genombrottsgenre – familjekomedier. Flankerad av Vince Vaughn får Jennifer Aniston se upp. En ny komediqueen är i stan. Fast så var det ju det där med bra och dåligt…

”Waltz with Bashir”, Israels Oscarsbidrag, är en animerad dokumentärfilm som skildrar regissören Ari Folmans minnesbilder av de fasansfulla scener han bevittnade som soldat i 1982 års krig i Libanon. Animationerna är oerhört effektfullt skapade och filmens innehåll ger upphov till ett flertal viktiga diskussionsämnen. Dock lämnar filmen, trots den skakande verklighet som den berättar om, oss åskådare tämligen oberörda.

Ibland snubblar man på en film vars bakgrund är mer intressant än själva utförandet. Den osannolika och problemfyllda historien bakom sci-fi-dängan ”Mutant Chronicles” tillkomst gör den till just en sådan.

Capcom satsar på säkra kort när de låter Resident Evils mest berömda frontfigurer Leon och Claire expandera till digitaliserad långfilm. Men ingen avancerad motion captureteknik kan ändra på att det mest blir en uppblåst mellansekvens för fanboys.

Lois Duncans novell “Hotel for dogs” från 1971 har fått nytt liv i filmen med samma namn. Här bjuds det på busslaster med hundar, “cute-overloads” och ett spännande familjeäventyr. Jag tycker det är roligt och mitt barnasinne blir väl stimulerat, tyvärr känns några moment sliskiga.

Fransyskan och multitalangen Agnès Jaouis (”Se mig”, ”I andras ögon”) står för regi, manus och huvudrollen i hennes senaste film ”Det regnar alltid i Provence”. Tyvärr får jag inte användning av mitt medhavda paraply då det endast duggar i Provence.

Nazister, terrorister och vampyrer ligger i lä. År 2009 är bankerna de nya ärkeskurkarna. ”Spring Lola”-regissören Tom Tykwer går ut hårt mot bankernas skumma affärer men utan karaktärsutveckling och med tunn dialog blir denna mest en lång väntan på den omtalade Guggenheim-scenen.

Det finns filmer vilkas innehåll överskuggar sättet på vilket det nämnda innehållet presenteras. Med detta menar jag att det händer att man som åskådare absorberas av den skildrade intrigen, och av de människoöden som ingår i denna, till den grad att man aldrig kommer sig för att reflektera över presentationssättets olika aspekter och kvalitéer. ”Flamman & Citronen” är just en sådan film.

Filmatiseringen av Stieg Larssons litterära supersuccé överraskar genom att vara riktigt bra. Det här är klasser bättre än de många dussinproduktioner av svenska deckare som vi är vana att se.

Ett finesslöst vältrande i b-skräckklyschor.