I ”Mission: Impossible”-filmerna har Tom Cruise räddat världen mer än en gång. Nu är vår planet i fara igen, men den här gången är han själv skurken.
Cruise har lämnat Ethan Hunt bakom sig och vill spänna skådespelarmusklerna i andra genrer än action. Kan ett samarbete med prestige-regissören Alejandro González Iñárritu bli biljetten till Oscarsgalan? Vi får se, men ”Digger” är iallafall ett steg i en ny riktning där en av världens största filmstjärnor får blir oglamoröst ful, rynkig och underhållande odräglig.
Dold bakom lager av ålderssmink och med en tjock Texasdialekt förvandlas han till Digger Rockwell, en både respekterad och hänsynslös oljemagnat. Han är typen som har presidenten i sin ficka, hela världen under sina fötter, och bryr sig mer om sin vinstmarginal (och sin katt) än anställdas varningar om en nära förestående katastrof.
En förödande naturkatastrof hotar Europa
När en explosion inträffar vid en av Digger Rockwells oljeanläggningar på Grönland är det redan för sent. Ett isblock av staten Washingtons storlek lossnar och flyter ut i havet, som en dödlig missil – med kurs mot Norges kust.
Hela Europa kan drabbas av en förödande katastrof med hundratusentals döda och miljoner hemlösa som följd. Borde de varnas? Digger och hans mäktiga vänner har andra planer, och börjar smida på en PR-strategi – hur ska de kunna ”äga narrativet” och komma undan helskinnade?
Nyhetsklipp visar oss bilder från översvämmade gator och folkmassor i panik. Tyskland, Holland, London… även Stockholm skymtar förbi. I kontrast till de otäcka katastrofklippen på tv möter vi en gormande president (John Goodman) som klagar på cancer i röven, och hans rådgivare som mest vill få en chans att plocka fram kärnvapen.
Skådespelet är tillskruvat, överdrivet, nästan teatraliskt för komisk effekt. Ibland känns det mer som en SNL-sketch än en biofilm som hoppas på Oscars, men jag tycker att allt makes perfect sense när man ser filmen. Det funkar. Det klaffar. Det är väldigt roligt att se.
Och även om ingen blir lurad av sminket – vi ser att det är en av världens mest kända skådisar som leker gubbe med fatsuit – så har Tom Cruise nog inte haft så här roligt med en roll sedan han blev Les Grossman i ”Tropic Thunder” (2008).
Humor och satir med svärta
Lika mycket är det Iñárritu som spänner bågen högt och utmanar sig själv i en främmande genre. Den mexikanske regissören, känd för bland annat råa överlevnadsfilmen ”The Revenant” och one-take-dramat ”Birdman”, har gjort en spektakulär dystopisk komedi som knappast jobbar med subtila budskap.
Hela filmen utspelar sig i en förhöjd verklighet, en egen liten värld av gapiga karikatyrer och pampiga kulisser.
Att Diggers sjuka katt, 30-åriga Maggie med ena tassen i kattgraven, uppenbart är en halvdålig attrapp är bara den första av filmens många WTF-ögonblick. Sådana absurda detaljer som påminner om att vi tittar in i en skruvad, alternativ värld.
Vissa scener tycks vara influerade av Roy Anderssons filmer, med likbleka folkmassor i monotona kostymer. Mot slutet av filmen känns rikemanssatiren som direkt lånad ur Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”.
En självklar inspiration tycks också Kubricks ”Dr. Strangelove” vara, en annan film där svart humor användes på ett smart sätt för att skildra något riktigt skrämmande. (Iñárritu själv håller dock inte med i intervjuer, utan tycker att han har gjort en rätt annorlunda film.)
Efter 30 minuter tappar jag hakan i golvet
Här måste jag tillägga att vi recensenter har ombetts att inte avslöja vissa av filmens överraskningar. Jag har fått välja mina ord noga i denna recension, men – ”Digger” är kanske inte riktigt vad du väntar dig. Alla trailers har bara visat väl valda delar, och det finns både sidohistorier och hemliga karaktärer som du får upptäcka själv i biomörkret. Låt mig säga att jag fullkomligt tappade hakan redan efter 30 minuter…
Men det här är ingen spoiler: ”Digger” vill vara en känga i skrevet och en spade i nyllet på alla rika och mäktiga män. De som har alla möjligheter att förbättra världen, men som hellre stoppar huvudet i sanden. De som ignorerar forskarnas varningar och tror att ”thoughts and prayers” ska rädda dem i elfte timmen.
Ja, det är en dyster domedagsprofetia – paketerad som en underhållande fars. Iñárritu vill framför allt få sin publik att skratta och njuta av tokigheter. Men han lämnar oss också med mycket att tänka på när ridån går upp och vi ska ut i verkligheten. Vilken slags framtid är det vi vill leva i?
Håll Oscarsstatyetterna redo…
Budskapet har visat sig svårsmält för vissa (amerikanska) kritiker. En del vill kalla filmen för rörig och en katastrof. Och kanske kommer den inte tilltala precis alla. Samtidigt kan man inte förneka att ”Digger” är en lyxvara för sanna filmälskare.
För jag har inte ens pratat om hur briljant handplockade biroller som Riz Ahmed eller Sandra Hüller bjuder på sig själva. Eller hur mycket jag njuter av Vistavision-fotot från Emmanuel Lubezki (”Gravity”) och scenografin som Dennis Gassner (”Spectre”) har skapat. Varje bildruta är nästan som ett konstverk (om ni ursäktar en uttjatad kritiker-klyscha).
Så, blir det en Oscar till Tom Cruise i vinter? Nja. Jag känner inte att hans prestation är tillräckligt gripande eller stark för några guldgubbar. Men ”Digger” lär tveklöst fånga upp flera nomineringar och är filmen att hålla ögonen på när galasäsongen närmar sig.
Gör dig en tjänst. Se den så snabbt du får chansen för att hänga med i snacket.
Snabbfakta om ”Digger”
- Regi: Alejandro G. Iñárritu
- Skådespelare: Tom Cruise, Riz Ahmed, John Goodman, Sandra Hüller, Michael Stuhlbarg, Jesse Plemons
- Genre: Drama, komedi
- Speltid: 2 tim 9 min
- Åldersgräns: 11 år
- Svensk biopremiär: 2 oktober 2026
- MovieZines betyg: 4/5