Inledningen är makalös. I grå strilande duggregn, på en öppen en flygplats öppna yta stirrar två medelålders företagshöjdare i dyra kostymer hatiskt på varandra. Vi ser deras förvridna ansikten i närbild och hur hejdukar hållandes i paraplyer sneglar nervöst på medan deras chefer närmar sig. Varandra. Bör de ingripa? Men det är redan för sent, efter en inledande spark på smalbenet slänger höjdarna sig över varandra som … Kameran zoomar elegant ut och lämnar oss åskådare med frågan vad det var vi såg. Vilket knappast är en slump eftersom lekfulla villospår är vad den här filmen handlar om.
Manusförfattaren Tony Gilroy skrev manuset till den Oscarsvinnande ”Michael Clayton”. I sitt andra försök som regissör håller han sig till samma företagsmiljöer men med lättsammare ton. Tjusiga Clive Owen och Julia Roberts föreställer de två mästerspionerna Ray och Claire som möts av en slump, blåser varandra, förälskar sig i ett romantiskt italien och kommer på att den snabba vägen till la dolce vita går genom att blåsa storbolag. De lyckas nästla sig in i två konkurrerande företag, bidar sin tid så att de kan få till en lukrativ insideraffär. Den perfekta öppningen uppstår när ett av företagen planerar att lansera en- en produkt vars framtida marknadsvärde knappt vet några gränser. Med guld i sikte sätter de två trätande turturduvorna bollen i rullning.
Frågan är bara om spioner som har bedrägeri som leverbröd någonsin kan lita på varandra. Rays och Claires förhållande håller ihop en intrig som snabbt blir komplicerad. Tack vare viss självdistans och en trevlig uppsättning färgrika biroller (särskilt 64-åriga Kathleen Chalfant som blickfångande spejsad säkerhetsexpert) störs man marginellt vändningarna. Här tillåts stjärnornas kemi blomstra ut i den romantiska thrillerkomedins lekhage – och lyckligtvis är det mer Remington Steele än ”Mr and Mrs Smith”. Det är knappast stor skådespelarkonst, men på det görs heller inga anspråk. Det självironiskt blänket i ögonvrån är märkbart och fotot är snyggt.
Filmvärldens snyggaste 40-åringar kurtiserar, träter och intrigerar, och dialogerna har sina stunder. Att Owens brutala grottmanspåhopp på Roberts i ”Closer” var en av höjdpunkterna filmåret 2004 har inte undgått Gilroy. Hans film har dessutom potentialen att attrahera både män och kvinnor till biografen och som sådan är den klassiska biodejtens Shangri-La .
Trots lekfullheten kretsar handlingen i Duplicity ändå kring brännande aktuella frågor. Särskilt i dessa lagstiftningstider när IPRED och andra lagar ska skydda underhållningsindustrin mot illegal kopiering. I ett konsumtionssamhälle på högvarv blir skyddandet av upphovsrätt allt viktigare för att hålla sig i framkant av utvecklingen och motdraget heter företagsspionage och övervakning. Kanske ligger den där verkligheten lite närmare än man vill tro.
Att två iögonfallande tjusiga människor får spela rollen av mästerspioner är förvisso ren hollywoodlogik, inget annat. Men när den briljante Paul Giamattis företagsboss frustrerat biter ihop läppen mot tänderna och formligen gläfsar fram ett par elaka order förlåts förmodligen även värre saker än så.
