Föga förvånande var förväntningarna låga. Att jag ville gilla och lyckades få lite pepp dagen innan behöver inte räcka långt när trailern var allt annat än lovande och regissören Stephen Sommers senaste uppkast, ”Van Helsing”, är ett av filmhistoriens mest vedervärdiga stycken. När filmen började rulla försvann min oro kvickt och från det att Scarlett O’Hara firade ner sig från ett flygfordon satt jag med ett fånigt leende på läpparna.

Island är inte världens största exportör av film men oftast är de få som släpps mycket välgjorda. Efter över ett år av väntan får vi i Sverige äntligen tillgång “Brudguminn”. Trots sitt otroligt välpolerade yttre når den inte helt fram.

Ashton Kutcher glider runt i ytligheternas Los Angeles, ligger med fotomodeller och charmar sig till boende och mat bara för att upptäcka att det finns mer i livet. Se där, nu har ni sparat två värdefulla timmar av era liv och behöver därmed inte se ”L.A. Gigolo”.

”Augustilunch i Rom” är precis en sådan film man vill se. Om allting men ändå ingenting, alltså feelgood i dess allomfattande bemärkelse. Men även med italiensk charm lyser det harmlöst meningslösa igenom.

Grunden för ”Underworld: Rise of the Lycans” lades redan i de två första filmerna om kriget mellan vampyrer och varulvar, där vi i ord och någon enstaka suddig scen fick veta hur det hela började, och vilka roller blodsugaren Viktor, hans dotter Sonja och hennes ohemult hårige älskare Lucian spelade. Det var väldigt stora roller, i detta ursprung bärandes drag av Shakespeare. Vilket inte är att säga att filmen är bra som en Shakespearepjäs. Den är däremot bättre än väntat och det var förvisso ganska oväntat.

Två år försenad, och två år efter att den klassiska nörden var ”the shit” på bioduken i filmer som ”Supersugen” och ”På smällen” kommer ”Fanboys”, en oskyldig och lam ”Detroit Rock City” för Star Wars-nördar som förmedlar samma känsla av besvikelse som filmen den kretsar kring – ”Star Wars: Episod I”.

När duon Jack Black och Michael Cera konverterar till apsläktet är det med en blandning av pubertalhumor och sarkastisk evolutionslära. Ett slående exempel på hur historien upprepar sig, även dålig sådan. För ”Supersugen”, ”Dumpad” och ”Year One” må dela på samma koncept men skiljer sig ändå ett antal sekel från varandra.

Almodóvar fortsätter med sitt egensinniga hantlag att göra film om udda, skrattretande men likväl sympatiska människoöden. Knappast med ett avbrott i trenden är ”Brustna Omfamningar” ändå en spricka i fascinationen. Kan man få en överdos av spansk excentrism får man det med råge.

Om man av någon anledning skulle göra en maträtt av ”Still Walking” hade det utan tvekan blivit en sushi. Den kommer serverad på ett mycket stilfullt sätt. Den starka kontrasten av lättsmälta laxbitar och starka wasabidoppade räkbitar blir en utmärkt helhetsupplevelse och en tallriksmodell i sin vackraste form.

För tre år sedan knockade Dito Montiel mig med ”A Guide to Recognizing Your Saints”, som han skrev efter sina egna memoarer och även regisserade. När han nu återvänder med en liten film om slagsmål står det med all önskvärd tydlighet klart att han än en gång lyckats åsamka mig samma typ av positiva skada.

Jag såg fram emot ”Push”. Jag viftade bort de negativa ord jag läste i förväg och såg väldigt mycket fram emot en skön science fiction-historia. Ett coolt koncept, bra skådespelare och en regissör som jag faktiskt inte sett något av innan men som verkade respektabel. Hur fel kan det gå? Väldigt fel, visade det sig.

En mockumentär om familjen Wahlgren kan ju onekligen skicka kalla kårar längs vilken ryggrad som helst men även i sin bisarrhet låta grymt kul. För är det någon mer än jag som undrat om Pernilla Wahlgren är en utomjording? ”Scener ur ett kändisskap” ger ingen klarhet varken i den här frågan eller något utöver det. Snarare tvärtom.

En död motorcyklist hittas och man upptäcker snart kopplingar till såväl olagligheter som lokala kriminella element. Det blir ett fall för Kurt Wallander i Krister Henrikssons sextonde film, nummer tre i andra omgången, en tämligen simpel historia som tillsammans med några hyggliga karaktärsstunder lyckas göra dessa nittioen minuter oväntat sevärda.

Regissören David Yates har än en gång viftat med sitt trollspö och gjort ”Harry Potter och Halvblodsprinsen” till en magiskt storslagen succé. Det är mörkare, våldsammare och sorgligare än på länge och det är hur bra som helst.

Sacha Baron Cohen går längre än någonsin tidigare. Anusblekning och sm-orgier i läderharnesk är några av filmens häpnadsväckande ingredienser.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort, och snabbare än du hinner säga ”Hey baberiba” är semestern över och hösten här. Sån tur då att vi har en strålande svensk komedi att se fram emot.

Ett totalt nattsvart drama – det är enda sättet att beskriva ”Johnny Mad Dog” på. Filmen om ett gäng afrikanska barnsoldater ursäktar sig inte och som åskådare går det inte att komma undan. Här finns inga lyckliga slut.