Det finns filmer vilkas innehåll överskuggar sättet på vilket det nämnda innehållet presenteras. Med detta menar jag att det händer att man som åskådare absorberas av den skildrade intrigen, och av de människoöden som ingår i denna, till den grad att man aldrig kommer sig för att reflektera över presentationssättets olika aspekter och kvalitéer. ”Flamman & Citronen” är just en sådan film.

Filmatiseringen av Stieg Larssons litterära supersuccé överraskar genom att vara riktigt bra. Det här är klasser bättre än de många dussinproduktioner av svenska deckare som vi är vana att se.

Ett finesslöst vältrande i b-skräckklyschor.

Ser man till själva berättelsen så borde ”Hopplös och hatad av alla” kunna göra bättre ifrån sig än vad som är fallet. Filmen har ett klart godkänt underlag för en schysst ”boy meets girl med förvecklingar” romkom, men detta skiner inte igenom i slutprodukten.

Vad hände med ”Du Gamla Fria Nord?” frågar sig Søren Kragh-Jacobsen i sin nya politiska thriller om en ny värld där storebror följer varje steg du tar och där demokrati försvaras med odemokratiska medel. Trots att samhällskritiken mest känns som en tidstypisk gimmick blir det gott om tillfällen att bita på naglarna.

Det finns inte mycket att komma ”tillbaka” till för Steve Martin, när han än en gång ikläder sig poliskostymen som mästerdetektiven Jacques Clouseau. ”Rosa Pantern 2” faller på sina överladdade skämt och överdrivna skådespeleri. Dags för avlivning med andra ord.

Disney med hjälp av regissören Adam Shankman (“Bröllopsfixaren”, “The Pacifier”) levererar en barnfilm i kategorin äventyrskomedi. Adam Sandler bjuder på sin sedvanliga komik som inte gör någon förvånad.

En bild säger mer än tusen ord, skulle med ”Seven Pounds” kunna översättas: en känsla säger mer än sitt innehåll. Regissören Gabriele Muccino låter handlingen stå över sina karaktärer. Men sedan är det ju också en film om de stora frågorna här i livet. Någon plats för detaljer finns det inte.

För en långfilmsdebuterande Beata Gårdeler kunde det inte börjat bättre. Med ett tight skådespelarpar skapar hon ångest och kärlek i en intensiv förpackning. Det är en skrämmande inblick i narkotikamissbrukets värsta mardrömmar.

Filmer som skildrar historisk politik kan lätt urarta till veritabla snarkfester. Michael Sheens och Frank Langellas historiska tv-kamp är dock både pigg och pricksäker.

Det mesta med ”Valkyria” är snyggt och påkostat, och även om Tom Cruise kräver sin tid att vänja sig vid, är det i slutändan inte hans fel. Bryan Singers passion till trots blir de nedgjorda förväntningarna nackskottet för ett högre betyg. Det här är mediokert.

”Wild Child” kan inte skryta med något man inte sett ett antal gånger förut, men med ett välskrivet manuskript, en nästan genomgående duktig ensemble och ett magasinglossigt skal, radar man utan tvekan upp många tonårstjejers hjärtan likt bowlingkäglor och slår en strike.

Den amerikanska skådespelareliten stod på kö för att samarbeta med Kaufman i ”Synecdoche, New York”. Resultatet blev en intrikat vävt och mångbottnat mästerverk.

Charmig, oskuldsfull och rolig – Disney har om inte hittat tillbaka till gårdagens storform i alla fall ryckt upp sig rejält. Svansen upp!

”American Beauty”-regissören Sam Mendes nagelfar än en gång det som gror bakom fasaden som är den amerikanska (mar)drömmen. ”Revolutionary Road” återförenar Kate Winslet och Leonardo DiCaprio och det sprakar om båda, trots att romantiken inte har huvudrollen denna gång.

Det är visserligen klyschigt men kramar trots allt i hjärtat hos en luttrad filmälskare. I taket lyser stjärnorna är en ny Fucking Åmål i 2008-års tappning. En avundsvärd långfilmsdebut.

En mycket vacker kvinna, ett elakt demonbarn, speglar, förvrängda ansikten, exorcism. Listan kan göras lång av saker vi sett tidigare i skräckfilmer. Denna skräckfilm är inget undantag utom de faktum att Gary Oldman pratar hebreiska. Visst, är man ute efter en hjärtattack så är ”The Unborn” absolut ett sätt att skaffa det på, men till vilket pris?