Poppy Moore (Emma Roberts) är en 16-årig bångstyrig Malibu-brat som får hårstråna på sin emsamstående far att gråna. Efter hennes senaste upptåg tänker Gerry Moore (Aidan Quinn) inte låta flickan hållas mer. Alltså skeppas Poppy mot sin vilja iväg till den mer strikta tillvaron på internatskolan Abbey Mount ute på den engelska vischan för att odla sin karaktär och lära sig några livsläxor. Inget jätterevolutionerande alltså.
Trots detta finns det definitivt något tilltalande med ”Wild Child”. Bakom rodret på denna lättviktiga coming of age-berättelse finner vi den erfarne redigeraren Nick Moore (”Notting Hill”, ”About A Boy”, ”Love Actually”) som här gör sitt anda race som regissör. Kartan han navigerar efter är skapad av Lucy Dahl, dotter till den framlidne och älskade (barnboks)författaren Roald Dahl, och det är i hennes manuskript som mycket av ”Wild Childs” dragningskraft ligger.
Dahl bevisar att även den mest flitigt använda formeln kan få en knorr genom ett väl genomarbetat manus med detaljrika och färgfulla karaktärer, en slipad dialog och en stor dos av humor. Virvelvinden Poppy, som befinner sig på kollisionskurs med allt och alla, har inom loppet av fem minuter efter sin ankomst på skolan, skaffat sig en motståndare i ordningsmannen Harriet (Georgia King). Van vid en viss respekt från sina ”undersåtar” går Harriet helt bananas när hon får sig en dos av Poppys uppkäftighet.
Rivaliteten fördjupas ännu mer när rektorssonen Freddie (Alex Pettyfer), paxad av Harriet, istället fattar tycke för den friska fläkten Poppy. Georgia King är förstklassig i rollen som den narcissistiska och helt aningslösa Harriet; bara hennes uppenbarelse lockar till skratt.
På grund av sina välinövade divalater hamnar Poppy även snabbt på kant med sina fyra nya rumskompisar. Det bekymrar inte Poppy särskilt mycket eftersom hon bestämt sig för att göra allt för att bli relegerad. Men på så få kvadratmeter är det omöjligt att inte blotta sitt allra innersta och så småningom börjar relationen flickorna emellan att tina upp. Så pass att de kickar igång Operation Freedom för att hjälpa Poppy bli hemskickad. De har riktigt roligt tillsammans medan de smider sina planer, vilket smittar av sig på mig.
På Abbey Mount finns även andra udda och festliga typer som franskläraren med de för tighta byxorna och den något överspända gymnastikläraren. Över huvudtaget vallar Moore sin ensemble med en säker hand. Med något undantag är alla klart godkända.
Moore och Dahl lyckas även inflika en smula trovärdighet i denna flickfantasi. Mycket tack vare Poppys pedagogiska rektor Mrs. Kingsley (Natascha Richardson) som ständigt uppmanar Poppy att blicka inåt. Bara för att man beter sig som en idiot, betyder det inte att man är en idiot. Emma Roberts metamorfos från Malibu Barbie till en ”Abbey Mount-girl” känns uppriktig.
Mest av allt är det här en film om vikten av riktig vänskap. Och ödets ironi. Efter alla sina ansträngningar för att komma ifrån Abbey Mount inser Poppy förstås att hon är nöjd där hon är. Men alla Poppys upptåg verkar till slut ha hunnit ikapp henne och allt börjar gå utför.
Hade jag sett ”Wild Child” som 13-14-åring skulle jag förmodligen ha älskat Poppy och hennes vapendragare. Jag tror däremot inte alls att man behöver vara tonåring för att uppskatta filmen. Förutsägbart absolut, men helt enkelt underhållande.
