Förväntningarna på vad som snabbt blivit en av Nordens största filmsuccéer och något av Sveriges deckaralibi i havet av Beck och Wallander, är läskigt höga. Om de sedan uppfylls är en annan femma, men framgångarna lär i vilket fall inte utebli.

”The Ugly Truth” är politiskt inkorrekt på alla sätt och vis. Men av någon anledning är den också riktigt rolig. Och med aningen mer fokus på komedi än romantik kan den faktiskt vara något så ovanligt som en ”romcom” som även killar gillar.

Nicolas Winding Refn slog igenom ordentligt med de råa och mestadels lyckade filmerna i ”Pusher”-trilogin, nu är han tillbaka och den här gången har han större budget och ambition. I ”Bronson” berättar han historien om Englands mest våldsamme fånge: Charles Bronson (namnet är självklart lånat av den ikoniske b-skådespelaren). Han finns på riktigt men det är också ungefär det enda som stämmer med vår värld, för det här är en visuellt och berättartekniskt skruvad affär och ingen regelrätt historierapande biografi.

De två historierna i ”Julie & Julia” är sammanvävda på ett mycket lyckat sätt och åtminstone delen där Meryl Streep gestaltar tv-kocken Julia Child innehåller så mycket hjärta och värme att man bara måste le.

Precis så som man kan gissa att en orm känner sig när en indisk ormtjusare börjar spela, så känner man sig när man ser ”Man tänker sitt”. Från första stund sugs man in i filmen och när den är slut sitter man fortfarande där som i trans. Fotot, musiken och manuset bildar en fantastisk och storslagen helhet.

I Pixars nya film ”Upp” blandas det barnsligt gulliga och roliga med ett vemod och allvar som emellanåt skapar en klump i halsen på biobesökaren. Det är en alldeles förträffligt söt historia om ensamhet, vänskap och om att våga ge sig ut på nya äventyr.

Lagom till 40-års jubileet av Woodstockfestivalen kommer Ang Lees nya film ”Taking Woodstock” som är baserad på Elliot Tibers självbiografi och skildrar de tre dagar som utgjorde Woodstockfestivalen 1969. Detta är inget annat än en fullträff!

Hajpen var för en gångs skull berättigad. För en pyttebudget har Neill Blomkamp gjort en tät och actionspäckad science fiction-film som borde göra elefanter som Spielberg och Bay gröna av avund.

När Beck-filmerna går in i sin så kallade fjärde omgång har man storsatsat på två biofilmer i stället för en rad DVD-filmer. Men den första av dessa faller lika platt som en pannkaka med sin skrattretande intrig.

Humorfamiljen Wayans som gav oss ”Scary Movie” och ”White Chicks” har nu gett sig in i dansträsket med parodin ”Dance Flick”. Tyvärr är resultatet inte alls lyckat och referenserna till kända dansfilmer faller platt.

Egentligen är den här recensionen ett lite känsligt ämne. Jag vill inte förlora min gatutrovärdighet som hipp kritiker, och jag vill absolut inte stödja löpande band-avdelningarna inom svensk filmindustri, fast jag vill inte heller ljuga. Bara att erkänna; jag tycker ”Wallander: Tjuven” är en riktigt hygglig TV-deckare.

Efter att publiken ratat de två tidigare försöken till att skapa en lukrativ filmfranchise av Marvels skjutglade rättskipare The Punisher så tyckte man väl att chansen för att någon skulle plocka upp resterna efter Dolph Lundgren (-89) och Thomas Jane (-04) var rätt så liten. Dessvärre inte tillräckligt liten för att tyskan Lexi Alexander kunde låta bli. Resultatet är lika blodigt som på 80-talet och inte helt överraskande – lika B.

Efter att ha sett ”Zack and Miri Make a Porno” ville jag ta mig an ”Role Models” mer tack vare Elizabeth Banks än någonting annat. Visst, jag uppskattar vanligen fler av de inblandade men i det här fallet var min skeptisk ganska stor, baksidestexten lät helt enkelt inte alltför lovande. När sluttexterna rullat hade jag fått mig till livs såväl en mindre andel Banks som en bättre film än väntat.

Det sägs att djävulens bästa trick var att lura världen att han inte existerade. I ”Il Divo” tycks han ha antagit skepnaden av Italiens forne premiärminister Guilio Andreotti (Toni Servillo) som från 1946 omvaldes hela sju gånger. Det där med djävulstricket lyckades han dock inte riktigt med men väl en hel del annat.

Det börjar med humor. Fyra helt vanliga ungdomar står och pratar, skojar med varandra, och jag inser hur rolig filmen är. Det är vad jag reagerar först på och det får mig att bli förtjust i ”99% Ärlig” från första scenen. Det är när allvaret dyker upp som jag verkligen börjar inse vilken tur det är att jag fick ta plats i den lilla biosalongen.

Pojkar är från Mars och flickor från Venus. Georgia har en näsa av Jupiters storlek, och universums största crush på Robbie. Men hur i all världen ska hon, en helt vanlig tjej, kunna få honom?

I korthet: Det är bara att inse att de där nostalgitripparna på vilka vi så gärna hänger upp vår barndom, tillhör det förgågna. Något vi med åren kan sucka bittert över och konstatera att vissa saker var bättre förr. Frågan är vad som är mest ledsamt, det faktum att våra sagors skimmers steriliseras till oigenkännlighet eller att det faktiskt går hem hos dagens popälskande småbarn.