Att långfilmsdebutera med en nyversion av 2000-talets kanske mest sofistikerade och framgångsrika asiatiska spökrysare, den mästerliga ”A Tale of Two Sisters”, är minst sagt vågat och med originalet (som faktiskt gick upp i staterna) färskt i minnet känns det lite som att skjuta sig själv i foten. Men frågan är hur många ur filmens finniga målgrupp som har det i åtanke när amerikaniseringen bjuder på både släpiga gengångare och systrar i bikini.

Det var väl bara en tidsfråga får man anta. Från en blygsam start har mangan Dragonball växt med en lavinartad hastighet och dominerat skolgårdar världen över de senaste åren. Med kassaklirr kommer filmadaption som ett brev på posten och nu landar alltså Hollywoodversionen av den japanska sagan om den specielle pojken Son-Goku på bioduken.

Barnfamiljerna går på vad som helst, så Disneyfabriken fortsätter att leverera trötta och kärlekslösa mängdfilmer som döljer bristen på logik bakom högljudda actionsekvenser. Varför bryta ett vinnande koncept?

De begåvade stjärnskotten Amy Adams och Emily Blunt delar dysfunktionell familj i en indiefilm med samma tema, producenter och samma Alan Arkin som i ”Little Miss Sunshine”. Visst är återvinning miljövänligt, men frågan är om biljettbetalande biobesökare med bantad plånbok lägger pengar på en film de redan sett?

Marco Bechis ”Birdwatchers” skildrar situationen hos ursprungsbefolkningen i Mato Grosso do Sul i Brasilien. Rent fotografiskt blir jag väldigt imponerad men när jag ser till helheten finns det några viktiga pusselbitar som saknas.

DreamWorks senaste parhäst med aliens och monster fortsätter spiralen nedåt i trytande fantasi. Karaktärsfattig och så gott som humorlös är det explosiv yta som vilar till grund, sånt som man kan köpa för pengar. Men som bekant byggs inga drömmar på de gröna sköna.

Trots en lovande idé och många duktiga skådisar, är ”Hunger” en alltför spekulativ och många gånger låååångsam odyssé in i hungerstrejkar och våldsamheter. Det är inte en film för alla, det är en sak som är säker.

Komponenterna känns igen som affischen utlovar. Intrigen är ny. Men under motorhuven döljer sig samma dumaction.

Kenneth Branagh som Kurt Wallander är en riktig lyckad kombination men det något tama mysteriet i botten hindrar BBC-versionen av ”Firewall” från att lyfta ordentligt.

Whitesharks första film är mest ett mallat och identitetslöst hopkok av klassisk folklore och moderna ingredienser. Men trollen är ganska fina.

Efter att ha sett ”Hälsningar från skogen” infinner sig samma känsla som jag hade efter Killinggängets ”Fyra nyanser av brunt”, ångest. Det simpla livet skrämmer skiten ur mig.

The Muscles from Brussels räddar sin dalande karriär i den här charmiga och självironiska metathrillern som ibland är lite för smart för sitt eget bästa.

Dyster diskbänksrealism som både är gripande och mycket tänkvärd när en barnamördare ska återintegreras i samhället. Det öppna, och i viss mån, kontroversiella slutet kan man dock ha invändningar emot.

”Lakeview Terrace” är en film som man så gärna vill gilla, eftersom att den går lite på tvärs tematiskt. Samuel L. Jackson spelar den svarte mannen Abel Turner, som upplever att ordningen i Lakeview Terrace där han residerar plötsligt rubbas, när det unga paret som flyttat in mittemot visar sig vara en vit man och en svart kvinna. Omvänd rasism och blandäktenskap står alltså på menyn. Trots det intressanta ämnesvalet dras denna dramathriller med en del problem.

En hårbollsgäspning för dem som aldrig charmats av en varm nos i knäet. Men för hundälskare är ”Marley & jag” en trevlig underhållning som sätter människans bäste vän i fokus.

Ryktet går att Clint Eastwoods roll som hårdingen Walt i ”Gran Torino” blir hans allra sista. Då känns det helt rätt att han summerar den lysande karriären och visar att precis som i Walts Ford Gran Torino, brummar Clintans motor med samma kraft som 1972.