Långfilmsversionen av ”Brideshead Revisited” är idel vackert foto, starkt ensemblespel och fint musiksatt soundtrack. Trots att filmen inte lär komma i närheten av tv-seriens ikonstatus är Evelyn Waughs värld värt ett återbesök även hösten 2008.

Fritt inspirerad av Homeros ”Illiaden”, en diktepos som skrevs för över 3000 år sedan, kommer här berättelsen om Troja som storfilm.

Den slitna klyschan ”När du börjar tro på dig själv händer magi” blir bokstavlig i den här barnfilmen som både regisseras och skrivits av författaren till ”Stranger than Fiction”, Zach Helm.

Inte ens Downey Jr:s  utstrålning kan rädda Stillers prunkande krigsfilmsspoof från att förlora sig i djungeln. Är det satir eller en fars? Ingen som vet, ingen som vet.

Det är slutet på 90-talet och de vuxna är barnsligare än ungdomarna som kämpar med att forma sig en identitet. Jonathan Levine står på deras sida. Roliga och rörande ”The Wackness” är ett stort steg fram för regissören efter den ojämna rysaren ”All the Boys Love Mandy Lane”.

Tänk ”Strange Days”, ”Brazil”, ”Mulholland Drive” och ”A Scanner Darkly” med en stänk av CNN och Saturday Night Live… Fattar du något av ”Southland Tales”, hör av dig – fint pris väntar.

Grått är ordet när film fem av sju tågar in på biograferna. Färgskalan är livfull som en dementorkyss, och Harrys humör är lika dystert som hans gudfars efternamn.

Stenfejjan The Rock spelar quarterbacken Joe Kingman som får sig en överraskning när en liten flicka som påstår sig vara hans dotter dyker upp oannonserad i hans liv. Den lilla snärtan visar sig såklart vara både brådmogen och charmig och snart får han svårt att leva utan henne…

Uppföljarens kropp byggs ut med ådror av svarta intriger, brutala strider och tvivlet hos berättelsens huvudpersoner. Narnierna har kniven på strupen och den vuxna delen av publiken rycks med i spänningen. Den påkostade helheten, fantastiska fotot, scenografin och handlingens laddning förmår att ta andan ur en. ”Berättelsen om Narnia: Prins Caspian” är på alla sätt en större och vuxnare film än sin föregångare.

Mikael Håfström är för mig en väldigt intressant regissör. Det har varit många ups, och många downs, och på det hela taget tycker jag Håfström kan räknas som en relativt ojämn regissör. Stundtals lysande (”Leva Livet”, ”Ondskan”) men även rätt medioker mellan gångerna (”Strandvaskaren”, ”Derailed”), och man vet aldrig vad man kan vänta sig av honom. Med ”1408” har Håfström gett sig på något så modigt som en Stephen King-filmatisering.

När JK Rowlings “Harry Potter och de vises sten” släpptes för första gången i en begränsad upplaga år 1997, kunde författarinnan aldrig tänka sig vad hon just höll på att ställa till med. Fem böcker och tre filmatiseringar senare verkar Potter-hysterin outtröttlig.