Johnny Depp och Christian Bale i en Michael Mann-film. Det kan väl bara bli en succé? Svaret blir tyvärr nej. Public Enemies är ett bevis på att trots fantastiska förutsättningar så kan resultatet bli ganska mediokert. Det som framför allt saknas är en handling som drivs framåt och karaktärer med något slags djup.

Francis Ford Coppola är tillbaka med en film som lätt kan kallas ett nytt mästerverk. ”Tetro” är en rörande historia med vackert porträtterade karaktärer och fantastiskt foto. Det är som om varje minut av den här över 2 timmar långa filmen är ett konstverk i sig.

Indiepopbandet och tonårshjältarna Broder Daniel får sin egna fanfilm. Ska man dock få ut något från denna film gäller det att redan vara en av de frälsta anhängarna till bandet.

Tredje delen i Blue Sky Studios framgångsrika serie om en hord istidsdjur gör precis vad den ska: underhåller för stunden. Tyvärr dras det välpolerade manuset ned av ganska trista röstskådespelare.

Konstellationen yngre kvinna – betydligt äldre man lyser fortfarande klart på Woody Allens himmel. Men man förlåter gubbsjukan när han återigen gör lyckad New York-komedi.

Familj. Vissa förknippar det med misär och ångest och andra förknippar det med kärlek och värme. Jag är övertygad om att en lycklig familj har en bra balans mellan de båda. I den franska filmen ”Den första dagen på resten av ditt liv” får man sätta sig in i både lyckliga och olyckliga familjesituationer som man onekligen känner igen sig i.

Den sanna historien om den hemlige konstnärinnan Séraphine Louis porträtteras vackert och stillsamt av regissören Martin Provost. Det blir inte riktigt en ”Susan Boyle”-effekt men den väcker helt klart tillräckligt med intresse för att vara sevärd!

Richard Linklater lärde oss 1995 att det räcker med ett magiskt dygn för att hitta kärleken i ”Bara en natt”, men när historien berättas för ipod-generationen har man trots ljuv musik och hyfsad skådiskemi svårt att känna några förföriska vibbar. Det välkomponerade soundtracket lär helt rättvist hitta till fler efterfester än vad filmen hittar dvd-kvällar.

Vi hoppades på en svensk Dirty Harry men fick blott ”Snabba cash” extra light. Hoppet om en riktigt tuff svensk polisserie som omväxling, är officiellt ute. Men varför? Det kunde ju bli så bra.

I skrivande stund har en kvarts miljon människor skrivit på uppropet som syftar till att få Uwe Boll att sluta göra film. Ändå fortsätter karln att spotta ur sig den ena filmen efter den andra. Är ”Postal” en nagel i ögat på kritikerna eller ytterligare en spik i kistan för hans karriär?

Visuellt är det fortfarande läckert men den inledande farten går förlorad i en utdragen och uttorkad slutstrid.

2009 års version av ”The Taking of Pelham” är precis som förväntat. Boven är galen men iskallt beräknande, hjälten är sympatisk men mänskligt felande – och det är bitvis riktigt spännande, utan att lyfta till några imponerande nivåer. En hyfsad thriller helt enkelt.

Jag drar mig för att kalla den första filmatiseringen av ”Pelham 123 Kapat” för en thriller. Istället skulle jag vilja säga att det är en hårdkokt kriminalklassiker med underbar, cynisk humor.

Vad är det sista man kan tänka sig träffa på när man ger sig ut för en fin fjällensemester? Nazister? Osannolikt. Zombies? Verkligen inte! Nazistzombies?! Aldrig i livet! I genren Nazistzombie-splatter finns det inte särskilt många bra filmer. Norskproducerade ”Död Snö” är dessvärre inget undantag. Det blir en härlig hjärndöd splatterfest men tyvärr inte mer än så.

Gänget som fick homosynen i ”Milk” att kännas modern med ”Härmed förklarar jag er Chuck och Larry” häromåret är tillbaka med en lagom uppfriskande syn på överviktiga. Men trots att budskapet skrivs med feta bokstäver och Kevin James äter massor av paj med jordnötssmör så lyckas han ändå inte fylla ut bioduken.

En pojke försvinner spårlöst i Ystad och Kurt Wallander tar sig an fallet. ”Skulden” tar ett steg tillbaka från den spektakulära föregångaren och har ett snävare fokus. Tyvärr blir det aldrig riktigt spännande, men som bruksunderhållning duger den gott.

När bitchiga Bullock och helyllekillen Reynolds, gnabbas, nojsar och fäller vältajmade repliker börjar man nästan tro att romcoms har återfått ett blodförlopp.