Ett nytt skott i den växande floran av gubbsjuka franska kärleksdramer.

Tårdrypande drama som vill gripa tag och engagera i en brännbar fråga men istället går vilse i övertydlig voiceover och konstruerade rättegångsscener.

Rainer Hartlebs nya dokumentär om barn som växer upp i Jordbro är fylld av känslor; glädje och spänd förväntan inför framtiden, sorg över de drömmar som inte blev uppfyllda och besvikelse över att det inte går som man vill. Missa inte denna fina skildring!

Spänn fast säkerhetsbältena och greppa närmaste hand innan du sätter på dig 3D-glasögonen för att se ”The Final Destination”. För sen blir du översköljd av inälvor, blod, knivar och kraschade bilar. Ingenting för den äckelmagade alltså men väl för den som gillar maffiga 3D-effekter.

”Det enda rationella” är det bisarraste inom svensk film på ett tag. En fascinerande konstellation som utforskar gränserna mellan lust, hat och kärlek och porträtterar människor i sina värsta men också finaste stunder.

Grekisk musik, Akropolis, en överspänd kvinna och en gitarrspelande man som ser ut som en havsgud. Det tar inte många sekunder att räkna ut var det här ska sluta. Tyvärr har denna romantiska komedi koncentrerat sig för mycket just på det romantiska och glömt bort det som ska vara roligt.

En stor del av kritiken kring första filmen i den här nya serien om polisman Johan Falk verkade relatera till förväntningar om att det skulle vara tungt med action, och att så inte var fallet. Efter att ha sett de två första efter varandra, med en närmare titt på ”Vapenbröder”, kan jag väl hålla med om nivån. Jag tycker däremot inte det är en dålig sak.

Med ”Away We Go” har ”Revolutionary Road”-regissören Sam Mendes tagit ett stort steg in i indiegenren. Det är en småmysig, delvis rolig och bitvis allvarlig feelgood-film som ändå är långt ifrån det bästa han har gjort.

Det är lätt att raljera över Eddie Murphys val av roller under de senaste tio åren. ”Pluto Nash” och ”Dr. Doolittle” är trots allt knappast i närheten av 80-tals klassiker som ”Ombytta roller” eller ”48 timmar”. Men samtidigt har han lyckats hålla sin karriär levande i 25 år vilket i sig är en imponerande bedrift. Det är trots allt ett jobb.

Det fanns indikationer, månadens fall kändes allt annat än inspirerande, på att ”Wallander – Cellisten” skulle få leva med ett färre antal betygsbokstäver än jag givit de två tidigare inslagen i serien. Det visade sig vara ett felaktigt antagande och jag fortsätter prata positivt om poliserna i Ystad.

Dramat om modedesignern Coco Chanel är fantastiskt välgjort och ni som blev förälskade i Audrey Tautou när hon spelade Amelie kan räkna med att trilla dit igen. Hennes rollprestation som den rebelliska Coco är något utöver det vanliga.

Harrison Ford och ensemble förmår inte att övertyga i detta myller av människoöden och kulturer som har illegal invandring som gemensam nämnare.

Peruanska ”Faustas pärlor” är ett oerhört sorgligt drama om en traumatiserad ung kvinna som är rädd för världen – tungt är bara förnamnet. Det är en intressant skildring av hur trauman förs vidare mellan generationer men tyvärr infinner sig inte engagemanget helt ändå.

Teresa Fabik fortsätter att lyfta upp unga tjejer med sina filmer eller åtminstone är tanken den. Resultatet är något pubertalt med en fin kärna som smaka moralkaka. ”Prinsessa” brottas med en rad problem och att det skulle vara bättre än ”Hipp hipp hora” är mer dröm en verklighet.

Regissören Ken Loach trappar ner sin diskbänksdepression med en riktig Askungesaga om familj, kärlek och så klart fotboll i riktig brittisk anda. Mycket känns dock igen och ironiskt nog blir den lilla förnyelsen snarare en småtråkig upprepning där styrkorna likväl lyser igenom och håller en på plats i biostolen.

Miyazakis omisskännliga pastellvärld av märkliga väsen är fascinerande som vanligt. Men skvalpandet i ”Sagan om den lilla sjöjungfrun” hade gärna kunnat sockras ner lite – för denna gång känns det som om den japanska animens nestor överger sin vuxenpublik.

Ulf Malmros smått självbiografiska dramakomedi ger intrycket av svenssonbuskis, men de som känner till hans verk vet att ett alldeles egensinnigt regissörskap bjuder på något alldeles extra. ”Bröllopsfotografen” är självklart inget undantag.