“Pride and Glory”, skriven och regisserad av Gavin O’Connor (“Miracle”), är en polisfilm som vi alla har sett förut. Det kretsar visserligen mer kring familjeförhållanden och moraliska dilemman än vad det gör hos en klassisk polisfilm, men det håller inte riktigt för att sticka ut ur mängden.

Och de levde lyckliga i alla sina dagar… Men sen då?

Ibland kommer det filmer som bara gör att man bara önskar att man vore barn igen. Eller åtminstone tillräckligt gammal för att själv skaffa ungar! Härliga familjefilmer som får t.o.m ett actionfreak som jag att drömma mig bort till en annan värld. Som till exempel ”Peter Pan”…

En spritt språngande galen Jack Black med en skolklass på en privatskola och ett soundtrack som måste ha kostat miljoner och åter miljoner, ja vad får man då?

Med en god portion skepsis kliver jag in på den första publika visningen av Ella Lemhagens omskrivna homokomedi, för gudarna vet att en svensk ”Härmed förklarar jag er Chuck & Larry” är det sista vår värld behöver. Lyckligtvis är ju det här en film som ska utmana fördomar, så varför inte börja med mina.

Vi blev ju ganska förvånade när Mel Gibson sa att nä nu jävlar ska jag göra film om Jesus tolv sista timmar. På arameiska! Otextad! Med bara vita skådespelare!

”Unforgiven” var ett mästerverk, ”A Perfect World” också. Två filmer från början på 90-talet där Clint Eastwood fulländade sin teknik som kompositör, regissör och skådespelare.

Det var längesen en film var så pass omdiskuterad som ”Ken Park”. Tidningarna skrek ”Våld, knark och sex!” redan långt innan Sverigepremiären. Det är lite att ta i.