Komediäventyret ”Land of the Lost” är en otrolig produktion. Otroligt meningslös, otroligt humorlös och det är verkligen otroligt att den gått upp på biograferna utan att någon sagt stopp.

En 1920-talspjäs som fortfarande är rolig, en stark ensemble och stiligt foto gör ”Små skandaler” till en liten revansch för den annars så urvattnade brittiska komedifabriken. Att Jessica Biel dessutom tar steget från b-laget till den högre divisionen blir bara grädde på moset.

Efter tre inkomstbringande blockbusters har Sam Raimi känt sig så nostalgisk att han tar sitt filmskapande dit det en gång började. Dåligt smink, taskigt skådespeleri och en slafsig massa humor. ”Drag me to Hell” är lika absurd som ”Evil Dead”, lika smaklös som ”Evil Dead” och lika rolig som ”Evil Dead”. Knappast kult men den stora frågan är om det här är bra. Och visst kan man även som recensent ändra sig.

Återvinningens mästare gör än en gång våldet till obehaglig konst. Laddat med humor och spetsat med fantastiska insatser skriver Quentin Tarantino om historien i antifascistisk anda. Judarnas hämnd är här.

Todd Philips lyckas till slut få till det med en stånkande grabbig komedi om en sällsynt elak baksmälla efter en svensexa i Las Vegas. Och om inte annat lär Zach Galifianakis som spelar den skäggiga jättebebisen Alan få sitt genombrott tack vare ”Baksmällan”.

Emma Thompson och Dustin Hoffmans lediga närvaro och utstrålning skulle kunna lyfta det mesta. Men i ett lågmält brittiskt kärleksdrama slår den gnistor.

Stressade kolumnisten Steve Lopez stöter ihop med gatumusikanten Nathaniel Ayers, som gått på välrenommerade musikskolan Juilliard, men som pga psykisk sjukdom nu bor på gatan. Lopez ser först bara en bra story, men när de två männen tillbringar mer tid ihop växer en slags vänskap och vilja att hjälpa fram.

James Camerons ”Terminator” har varit föremål för otaliga ungars mardrömmar genom åren. Mördarrobotar från framtiden som nakna teleporterar in i närmsta bar för att påbörja slaktjakten. Och det började grymt, fortsatte ännu bättre för att sunka ner sig rejält utan Camerons trygga hantlag. När ”Terminator”-franchisen på något sätt nu ska börja på ny kula är det minst lika många förväntningar som farhågor som ska överbryggas.

Slasher – född: Halloween 1978. Död: Alla Hjärtans Dag 2009

Cannes-festivalens guldgosse, regissören Emir Kusturica (”Svart Katt, Vit Katt”), visar nu sin bild av den makalöse fotbollsspelaren Diego Maradona. Under 90 minuter gräver man omkring i ett arkiv av gamla bilder, nyinspelade intervjuer, minnesvärda ögonblick och underbara målrepriser. Tyvärr blir det inte djupt nog för att hitta de mest spännande godbitarna.

Den romantiska komedin har en helt egen seglivad subgenre – den om den känslomässigt handikappade mannen som är en riktig player, ligger rundor och inte tror på kärleken. Tills han träffar den rätta kvinnan förstås. Just en sådan är ”Flickvänner från förr” och efter att ha suttit av dessa 100 minuter önskar jag att någon hade modet att skriva på ett Do Not Resuscitate-dokument, så att denna subgenre kunde dö ut med den lilla skärva av värdighet den möjligtvis har kvar.

Clintan och Kevin Kostner är två klassiska machoskådisar som båda regisserat egna westernrullar. När det nu blir hårdingen Ed Harris tur att visa att cowboys och indianer inte bara är en lek för småpojkar tar han genren tillbaka till Howard Hawks och John Fords tid och berör odödliga ämnen som heder och manlig vänskap. Mortensson och Harris briljerar men för att rädda utrotningshotad genre krävs det mer.

Fart, spänning bra biroller och en märkbar kemi mellan två snygga huvudrollsinnehavare – årets biodejting har hittat sitt mecka.

En komedi om mandates känns fräscht. Synd bara att den klampar rakt ner i den simpla humorsörja som amerikaner inte tycks få nog av.

Ett komplicerat och tragiskt drama om fem livsöden presenteras i vacker förpackning av manusförfattaren till ”Babel”. Men trots att alla de rätta ingredienserna finns där blir det till slut inte mer än ett intressant misslyckande.

Dystergöken Michael Haneke kör på sitt typiska koncept. Det är tungt, tyskt men trots det tilltalande. En film som utmanar sin åskådare i uthållighet. Om belöningen är riklig är upp till var och en men egenartat vackert, stillsamt tänkvärt och imponerande spelat räcker en lång väg.

Almodóvar har alltid varit förälskad i kvinnor, men den kärlek han visar till den feminina delen av jordens befolkning ”Allt om min mamma” är så pass enorm att den mest chauvinistiska blir berörd.