Med stämningsfull musik och fantastiskt foto skildrar ”Flickan” en livsavgörande sommar för en ung liten flicka. I sin ensamhet, tystnad och betraktande tillvaro utforskar hon ofrivilligt den barnsligt oskyldiga ondska och vuxnas brist på omtanke. En hård men men nödvändigt väg in i vuxenlivet.

Disneys tokblandning av ”Råttatouille” och ”Mission Impossible” är lika subtil som en murbräcka, men har i all sin cyniska prakt ändå en hyfsat charmerande historia i grunden.

Actionfilmen ”Gamer” är en orgie i stridsscener och klyschor. Snabba klipp och öronbedövande ljud är genomgående i denna moderna ”Gladiator”, men regissörerna vekar ha glömt bort att det behövs mer för att göra en bra film.

Med lite fransk charm, 30-tals-musik och snygga kläder blir kärleksdramat ”Paris 36” trevlig underhållning för stunden men ingenting som etsar sig fast. Men för den som är sugen på melodramatisk förströelse är det här helt rätt val.

Vare sig du är en hängiven fashionista, hånskrattar åt modebranschen eller befinner dig i en sund balans däremellan, går det inte att låta bli att fascineras av Anna Wintour och livet bakom kulisserna på Vogue.

Förväntningarna på vad som snabbt blivit en av Nordens största filmsuccéer och något av Sveriges deckaralibi i havet av Beck och Wallander, är läskigt höga. Om de sedan uppfylls är en annan femma, men framgångarna lär i vilket fall inte utebli.

”The Ugly Truth” är politiskt inkorrekt på alla sätt och vis. Men av någon anledning är den också riktigt rolig. Och med aningen mer fokus på komedi än romantik kan den faktiskt vara något så ovanligt som en ”romcom” som även killar gillar.

Nicolas Winding Refn slog igenom ordentligt med de råa och mestadels lyckade filmerna i ”Pusher”-trilogin, nu är han tillbaka och den här gången har han större budget och ambition. I ”Bronson” berättar han historien om Englands mest våldsamme fånge: Charles Bronson (namnet är självklart lånat av den ikoniske b-skådespelaren). Han finns på riktigt men det är också ungefär det enda som stämmer med vår värld, för det här är en visuellt och berättartekniskt skruvad affär och ingen regelrätt historierapande biografi.

De två historierna i ”Julie & Julia” är sammanvävda på ett mycket lyckat sätt och åtminstone delen där Meryl Streep gestaltar tv-kocken Julia Child innehåller så mycket hjärta och värme att man bara måste le.

Precis så som man kan gissa att en orm känner sig när en indisk ormtjusare börjar spela, så känner man sig när man ser ”Man tänker sitt”. Från första stund sugs man in i filmen och när den är slut sitter man fortfarande där som i trans. Fotot, musiken och manuset bildar en fantastisk och storslagen helhet.

I Pixars nya film ”Upp” blandas det barnsligt gulliga och roliga med ett vemod och allvar som emellanåt skapar en klump i halsen på biobesökaren. Det är en alldeles förträffligt söt historia om ensamhet, vänskap och om att våga ge sig ut på nya äventyr.

Lagom till 40-års jubileet av Woodstockfestivalen kommer Ang Lees nya film ”Taking Woodstock” som är baserad på Elliot Tibers självbiografi och skildrar de tre dagar som utgjorde Woodstockfestivalen 1969. Detta är inget annat än en fullträff!

Hajpen var för en gångs skull berättigad. För en pyttebudget har Neill Blomkamp gjort en tät och actionspäckad science fiction-film som borde göra elefanter som Spielberg och Bay gröna av avund.

När Beck-filmerna går in i sin så kallade fjärde omgång har man storsatsat på två biofilmer i stället för en rad DVD-filmer. Men den första av dessa faller lika platt som en pannkaka med sin skrattretande intrig.

Humorfamiljen Wayans som gav oss ”Scary Movie” och ”White Chicks” har nu gett sig in i dansträsket med parodin ”Dance Flick”. Tyvärr är resultatet inte alls lyckat och referenserna till kända dansfilmer faller platt.

Egentligen är den här recensionen ett lite känsligt ämne. Jag vill inte förlora min gatutrovärdighet som hipp kritiker, och jag vill absolut inte stödja löpande band-avdelningarna inom svensk filmindustri, fast jag vill inte heller ljuga. Bara att erkänna; jag tycker ”Wallander: Tjuven” är en riktigt hygglig TV-deckare.

Efter att publiken ratat de två tidigare försöken till att skapa en lukrativ filmfranchise av Marvels skjutglade rättskipare The Punisher så tyckte man väl att chansen för att någon skulle plocka upp resterna efter Dolph Lundgren (-89) och Thomas Jane (-04) var rätt så liten. Dessvärre inte tillräckligt liten för att tyskan Lexi Alexander kunde låta bli. Resultatet är lika blodigt som på 80-talet och inte helt överraskande – lika B.