En annorlunda och väldigt fascinerande tv-serie från brittiska BBC som är skapad efter boken med samma namn av Susanna Clarke. Det är hela vägen otroligt välspelat och manuset är både fyndigt, innehållsrikt och bjuder på en mängd häftiga överraskningar. Scenografin, kostymerna och hantverket i övrigt är dessutom även de fullständigt enastående.

Det enda uppseendeväckande med den här tröttsamma ursäkten till komedi är att Johnny Depp har en tokig mustasch istället för en tokig hatt. Roligt är det dock inte, även om manusförfattarna verkar tro det.

Långt före trolleriskolor och förortsbrudar med magiska krafter intog den vita duken, regisserade Benjamin Christensen Skandinaviens dyraste stumfilm genom tiderna. Med hjälp av dramatiska gestaltningar, illustrationer och skumma maskiner  berättar han om häxprocessens mörka historia och drar paralleller till kvinnosjukdomen hysteri. Så hur blev då dokumentären om massvansinne klätt i groteska djävulsmasker och nunnekostym ett stycke kvinnohistoria?

Sexigt, underhållande, skrattretande, genant… Jag blir inte riktigt klok på vad jag känner inför den här uppföljaren av Soderberghs ”Magic Mike”. Tydligt är i alla fall att man i ”XXL” har valt att skippa storyn för att få plats för det som verkligen betyder något – erotiska framträdanden utförda av halvnakna hunkar. Och tja – det finns väl sämre anledningar till att gå på bio.

Med en helt unik twist på klassiska berättelsen om den intelligenta underdog-killen som växer upp i ett tufft område visar ”Dope” att det fortfarande går att göra något nytt, och även att göra det bra, i en bransch som emellanåt känns stagnerad. Smart utfört, skickligt spelat, ruskigt underhållande och fullt av citatvänlig dialog har Dope stora chanser att bli en riktig kultrulle.

Kidnappningen av öl-magnaten Alfred ”Freddy” Heineken har omskrivits med rubriker om den största lösensumma som någonsin betalats för en privatperson. I alla fall var det så när det begav sig år 1983. Och det låter ju onekligen som en heist som skulle göra sig bra på film. Resultatet ger dock en helt annan bild, och trots att det finns några spännande ögonblick är det så otroligt mycket som saknas för att det ska finnas anledning att föra den här berättelsen till vita duken.

”Game of Thrones” är ett storslaget fantasyäventyr i oändligt många dimensioner som med rätta hyllats av både fans och kritiker världen över. Detta mäktiga epos som trots några uppförsbackar bara blivit bättre och bättre bjuder på kärlekskomplikationer, politiska intriger och korruption i en underbar och allt annat än salig blandning. (Recension av säsong 1-5.)

En film om tonåringar, som inte är en ungdomsfilm. En film om barn sjuka i cancer, som inte är sentimental. Festivalälsklingen ”Me And Earl and the Dying Girl” bryter helt klart ny mark och lyckas tilltala filmbesökare från alla möjliga håll, inte minst cineaster. Emellanåt verkar den kanske lite för skrajsen för att vara vanlig i det avstånd den tar från alla känsloyttringar, men det är mycket som händer under ytan för den som kan läsa mellan raderna.

Varken cirkus, technicolor eller storken känns vidare aktuellt idag, men år 1941 när ”Dumbo” hade premiär var det mysigt med djur i bur, myten om storken förklarade mammas växande mage och technicolor var lika med cool färgläggning. Disney släppte sedan ”Bambi” året efter, och det finns vissa likheter. Då tänker jag främst på kärleken mellan mor och barn. Kanske är det också andra världskrigets annalkande kalla vindar som gjorde barnfilmerna råare på 40-talet.

Tredje säsongen fortsätter, och nog känns det mer som en säsong än tidigare med ”Tyst diplomati”, där vi får återse en gammal bekant. Spänningen håller i sig i vad som har god potential att bli den bästa säsongen av ”Johan Falk”.

”Terminator: Genisys” sällar sig till de två senaste misslyckade försöken i filmserien och har just ingenting att erbjuda den som högaktar James Camerons första och andra klassiker. Antagligen försöker den inte ens.

Klart roliga sidekicks ska ha sin egen film. De gula gubbarna från “Dumma mej” må sakna förståelig dialog – något som blir stundtals påfrestande uppenbart här – men charmiga och skojiga är de.

Steget från tv till film är alltid svårt. Och “Entourage” är tyvärr inte en spinoff som lyckas. Grabbigt med unken kvinnosyn är det fortfarande, men den charmiga glimten i ögat har gått förlorad och kvar finns känslan av ett långt, inte särskilt spännande avsnitt.

Supersnuten Johan Falk är tillbaka för vad som sägs vara sista omgången filmer. Först ut är ”Ur askan i elden” och med tanke på hans tillstånd är det en lätt titel att köpa. Men det växande kaoset i Falkens liv leder till ett spännande upplägg som lovar gott inför den närmaste framtiden. Mindre gott för Johan Falk, mer för oss som gillar de här filmerna.

Stephen King har gjort det igen: sålt sina rättigheter till klåpare och Steven Spielberg som sägs vara producent (det vill säga, de kan skriva hans namn på affischen.) De första avsnitten börjar hyfsat med blodiga kossor och en galen snubbe som låser in sin flickvän i källaren. Panik utbryter när kupolen kapslar in den lilla byn i ett skyddande hölje och karlakarlen passar på att ta över makten när allt faller samman. Men sen…

Arnold Schwarzenegger. Utan denna tyska muskelknutte vore ”Conan Barbaren” inte nämnvärt så fantastisk och samtidigt underhållande dålig som den är. För rollen som den Vikinga-inspirerade barbaren fick han tagga ner lite med träningen då hans arm- och bröstmuskler var i vägen när han skulle svinga sitt ståtliga svärd. Det är humor. Och då har jag inte ens gått in på när han nitar en kamel i ansiktet eller återuppstår likt Jesus.

Filmatiseringen av ”Gone Girl”-författarinnan Gillian Flynns andra roman är en inte helt vattentät thriller som innehåller satanistdyrkan, mysterier och relationsdrama. ”Dark Places” använder sig av ganska vedertagna grepp som vi alla känner till men är tillräckligt trivsam för att hålla intresset uppe filmen ut.