Ett år efter att ”Twilight” tog tonårsvärlden med storm, bestämde sig Hollywood för att mjölka ur sitt vampyrkoncept ytterligare med ”The Vampire Diaries”.

Natalie Portman regidebuterar med ”A Tale of Love and Darkness”, som är ett starkt och poetiskt drama efter Israeliska författaren Amos Oz memoarer. Hon har även skrivit manuset till filmen och spelar dessutom huvudrollen som Amos älskade mor.

Cate Blanchett osar av eleganza. Rooney Mara faller pladask. ”Carol” är filmen som flatorna väntat på sedan ”Brokeback Mountain”; en stor, snygg och hajpad Hollywoodprodukt om förbjuden attraktion i en intolerant tid och miljö.

”Irrational Man” är stundvis riktigt underhållande, men filmens huvudsakliga intrig är tyvärr alldeles för banal för att på allvar engagera. Dock är skådespelarna mycket övertygande och framförallt gör den fantastiskt begåvade Emma Stone ännu en minnesvärd rollprestation som också lyfter hela filmupplevelsen.

Gus van Sants nya är en tragisk kärlekssaga med andlig underton. Filmen har många brister, och även slutet lär dela publiken i två läger. McConaughey skiner tveklöst i huvudrollen.

Intromelodin till både serierna och filmerna om ”Familjen Addams” är legendarisk. Som barn är det lätt att förföras av det som anses trolskt och ruskigt. Jag var en av dem som gillade skelettet Åke, så sagan om den udda familjen i kråkslottet var lika självklar i VHS-samlingen som rasslande kedjor är för ett spöke.

Snacka om djurisk attraktion. ”Dogtooth”-regissören har skapat ett nytt eget litet universum där de som är utan partner straffas hårt. Under tillskruvade former får Colin Farrell söka kärlek i en rolig, bisarr men inte alltid konsekvent film.

Att se ”Tale of Tales” är som att kliva in i ett italienskt bizarroworld där alla pratar engelska. Tre mystiska sagor i kungliga miljöer låter onekligen som en udda film, men med tanke på att vad som helst kan hända, händer det relativt lite. De här godnattsagorna får mig nästan att somna.

2015 års upplaga av Cannes filmfestival valde inte den starkaste invigningsfilmen med ”La tête haute”. Historien om en ung brottsling kunde ha blivit mer gripande, men sevärd är den åtminstone för sin fantastiska huvudroll.

Detta är ett underhållande och mycket sevärt porträtt om människor mitt i livet och deras många gånger lätt desperata relationer till varandra och sanningen alla säger sig vilja vara trogen.

30 år efter Thunderdome är Mad Max tillbaka på vägarna, jagad av vilda råskinn i en speedad actionfest. Tom Hardy är tillbakadragen i den ikoniska rollen, istället skiner Charlize Therons Furiousa som filmens hjälte. Med fullt ös från början till slut – det här är actionrullen att se i sommar.

”Tel Aviv” är en rörande, fin och oerhört välspelad Romeo-och-Julia-saga i modern tappning. Jag blir omgående engagerad i relationen mellan de två huvudpersonerna, men finner tyvärr allt eftersom att jag inte är lika investerad i karaktärerna, vilket drar ner helhetsintrycket.

Långt efter att jag sett ”Den sista färden” för första gången och egentligen helt glömt bort vad den handlade om, kunde jag nynna på den legendariska banjomelodin och kläcka ur mig citatet ”Squeal like a pig”. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle se om den eftersom jag mindes den som fruktansvärt obehaglig. Tyvärr har jag nu ytterligare 13 års filmtittande att jämföra med, vilket är både till dess för och nackdel.

Jag ska inte hymla med att ”Gothams” första säsong har många brister. Första halvan av säsongen staplar svajigt framåt, skådisarna är mediokra och historien är totalt splittrad. Jag förstår om hardcore Batman-fans är besvikna och tycker att detta är rena tramset. Kanske är det till min fördel att jag inte läst alltför många comics, för så fort den låter sig inspireras av den där moderniserade Bröderna Grimm-andan har den sina charmiga stunder.

Uppföljaren till den bästa a capella-komedin någonsin är en ljusglimt i Bechdel-mörkret och ett bra försök att leva upp till väldigt höga förväntningar, som tyvärr inte når hela vägen fram.

Svensk, psykologisk ungdomsthriller i skogen hade lätt kunnat bli en kacklande kalkon. Men det här snygga, välspelade hantverket med läckra naturbilder är förvånansvärt sevärt trots ett ganska hopplöst manus.

Det är svårt att tycka illa om ”Big Game”. En finsk actionrykare som inte ber om ursäkt till någon. Fullpackad med stora gester, stora explosioner och stora raketgevär är den själva antitesen till Aki Kaurismäkis svårmod. Ett rättframt kärleksbrev till den gamla skolans Hollywoodaction, närmast överentusiastiskt skrivet – men med hjärtat på rätt ställe.