Med en betydligt tristare skurk och lägre träffprocent i oneliners än sin föregångare avsäger sig ”Avengers: Age of Ultron” alla pretentioner på att bli en liknande milstolpe i superhjältegenren – hyfsat underhållande emellanåt, halvdana karaktärsfördjupningar och misslyckade skämt resten av tiden.

Ulrich Seidl riktar kameran nedåt i en dokumentärfilm som tycks vilja förfasa minst lika mycket som den vill undersöka.

Dokumentären ”Wolfpack” bygger på en helt fascinerande historia. Det är synd att den hamnat i så ovarsamma händer. Med tanke på att den här berättelsen bara kan fångas en gång, är det tråkigt att behöva säga att chansen till att göra en fantastisk dokumentär som det snackas om länge, har slarvats bort.

Innan han drog in en snuskig massa pengar med en liten film om superhjältar som hämnas, regisserade Joss Whedon en westernfilm i rymden baserad på en TV-serie han själv skapat. Låter kanske som om det kan gå riktigt illa, men nejdå, denna skröna om ett band laglösa som försöker överleva och kanske råkar göra något gott på vägen, har både allvar, humor, spänning och tillräckligt mycket action för att även den mest envise ska känna sig en smula tillfredsställd.

Daniel Espinosa har en drömensemble och en välvuxen budget till sitt förfogande när han tar sig an filmatiseringen av en ovanligt intressant spänningsroman. Ett par berättartekniska missar och beslutet att låta skådespelarna ”bryta” på ryska är dock farligt nära att skjuta hela skutan i sank.

Rolf Lassgård. Denne svensk films krambjörn till institution. Egentligen räcker det att veta att Lassgård spelar huvudrollen i den här hjärtevärmande småstadshistorian för att förstå vad det är för typ av film. För om någon gång Lassgård spelat Lassgård är det här. Och det inte menat som något negativt.

Det israeliska bidgraget till Oscarskategorin för bästa utländska film är en lika krävande som briljant historia. Ett utmärkt stycke absurd socialrealism toppat med fantastiska skådespelarinsater. Men också mer av en filmad teaterpjäs som kräver tålamod av åskådaren.

Det är inte varje dag man blir överraskad av en amerikansk actionfilm med ett intetsägande namn, men se ibland händer det. För energin, spänningen och drivet i Jaume Collet-Serras krutdoftande actionthriller sitter som en smäck.

Utan egentlig handling, med bara en korkad premiss att hänga upp scen efter scen av festande på, finns det ingen anledning att ödsla tid på att se ”Hot Tub Time Machine 2”. John Cusack har vett nog att hålla sig borta den här gången, och publiken borde följa hans modell.

Mobiltelefoner
var trendigt, datorer användes för att välja ut dagens outfit och snygga killar
kallades för ”Baldwins”. Amy Heckerling fångade perfekt amerikansk ungdom på
90-talet i ”Clueless” och än idag är det en kul, rapp tonårskomedi med gott om
nostalgi.

”Backstreet’s Back – Alright!”. Alla med en TV eller radio
under 1990-talet minns pojkbandet BSB som charmade en miljardpublik av
hysteriska tonårsflickor. Nu 20 år senare gör de comeback med turné och
dokumentär – en intressant men lite för snäll framgångssaga som gärna betonar
vilket ”skönt” gäng huvudpersonerna är.

Att vara en spinoff till ”Breaking Bad” medför per automatik en stor tittarskara men också skyhöga förväntningar och förutfattade meningar, ”Better Call Saul” levererar men lyckas inte dämpa saknaden till ”Breaking Bad”, snarare tvärtom.

En organisation där tron på den intergalaktiska utomjordingshärskaren ”Xenu” samsas med ekonomiska tillgångar i miljardklassen, och ett politiskt inflytande starkt nog att välta självaste amerikanska skattemyndigheten. Välkommen till Scientologikyrkan.

Det är något visst med serier som går sin egen väg (trots förebilder) och som lyckas få med sig en storpublik på köpet. ”Jordskott” är en sådan lyckoträff.

En av de bästa, ärligaste och mest meningsfulla dramaserier genom åren läggs ner efter bara två säsonger på HBO och min besvikelse känner inga gränser. ”Looking” är en berörande, viktig och extremt underhållande bit tv-historia som absolut borde fått ytterligare tid i etern för att på allvar kunna göra skillnad utanför den.

Sean Penn försöker göra en Liam Neeson och leka medelålders actionhjälte i regi av Pierre Morel. Men ”The Gunman”, om en legosoldat som tvingas ut ur sin självvalda pensionering för att hitta (och döda) personen eller personerna som försöker döda honom, är då rakt ingen ”Taken”. Den skulle kunna vara, försöker vara något mer, och blir därmed mycket mindre.

”Tomorrow! Tomorrow! I love you tomorrow!…”
Musikalhatare lär få kväljningar av käckheten i den här ökända, väldigt
amerikanska familjemusikalen. Men samtidigt finns här ett gott humör och
proffsiga sång- och dansnummer som kan pigga upp en regnig dag.