När man ser ”The Assassin” ställs man inför den uråldriga frågan: vad gör en bra film? Vissa föredrar en stark historia, andra mäktiga effekter. Här kombineras en historia som inte väcker något större intresse med en konstnärlig stil som inte liknar något annat.
För de som följer med i storyn så handlar det om en kvinnlig lönnmördare i 800-talets Kina. Som många lönnmördare på film ställs hon inför det klassiska dilemmat att ha ihjäl sin älskade eller svika sin plikt, något som innebar aningen större konsekvenser på den tiden.
Är man ute efter en saftig berättelse så gäller det att ha både rejält med koncentration och tålamod för regissören Hsiao-hsien Hou är knappast någon som prioriterar tempo, framåtdrivande repliker eller tydlig karaktärsutveckling. Vi snackar ibland evighetslånga tagningar, extremt sparsam eller ingen dialog och scener som fungerar mer som konstinstallationer.
Tveklöst är det en fantastisk vacker film. Miljöerna, scenografin, kostymerna – nästan varenda bildruta är som en målning eller det läckraste fotografi du sett på en bioduk. Man skulle praktiskt taget kunna se filmen utan ljud och beundra det imponerande arbetet av filmens kreativa team.
Med det sagt och den häftiga visuella stilen åt sidan så är det en frustrerande seg film att ta sig igenom. Som en motsats till det ofta övertydliga filmberättandet i exempelvis amerikansk film så blir det här nästan obegripligt och onödigt invecklat.
Fightscenerna är höjdpunkterna – inte för att det är spännande utan för den tysta och stillsamma stilen. Men det är ändå en av de tråkigaste kampsportsfilmer som finns att tillgå. Det är ett perfekt exempel på ”se men inte känna” – skonsamt för ögonen men man lämnar salongen med en lite tom och otillfredsställd känsla.