Adam Jones är en arrogant men charmig demonkock som förlorat karriär, vänskapsrelationer och egentligen hela sitt liv till alkohol och droger. Men nu är han tillbaka! Nykter och redo att ta tag igen och få den där tredje Michelin-stjärnan han så hett eftertraktar. Men hur gör man comeback när man i princip bränt alla broar bakåt och är bra på att bränna de nya som dyker upp?
Bradley Cooper passar med sin skäggstubb och sina klarblå ögon perfekt in i rollen som ett ilsket men karismatiskt rövhål. Dock är karaktären han spelar rätt så ensidig i sin burdusa framtoning, så pass att jag trots de fina ögonen inte riktigt förstår hur alla på ett eller annat sätt verkar förlåta och acceptera hans ofta irrationella vrede och våldsamma utbrott. Coopers Adam Jones är besatt av att få den tredje stjärnan, men jag saknar något hos honom, en glöd för matlagning, för goda smaker, något som jag tycker borde driva honom i hans flit, istället för att bara vara ett nödvändigt ont, ett sätt att nå framgången.
Det bjuds visserligen på väldigt snygga närbilder på fantastiska kulinariska kreationer som får det att vattnas i munnen på mig och jag blir riktigt hungrig, men jag hade velat se mer av sådant. För i övrigt är det mest bråk, tjafs och tallrikar som kastas i köket. Vilket stressar mer än engagerar mig som publik.
Alla är mycket kompetenta och rollistan är full av namnkunniga skådisar och i korta sekvenser ser vi till exempel Uma Thurman och Alicia Vikander. Både Daniel Brühl och Sienna Miller i något större roller gör bra ifrån sig, men deras karaktärer känns nästan också mer som statister i periferin än bärande bifigurer. Att en romans ska spira mellan Jones och Millers Helene är skrivet i stjärnorna, men den romansen är också en av filmens svagheter. Det känns krystat och egentligen ganska omotiverat, alldeles för enkelt på något sätt. Nog hade manusförfattaren Steven Knight, mannen bakom briljanta ”Locke” för några år sedan, kunnat komma på något annat och mer intressant än hångel på fiskmarknaden mellan kökets enda kvinna och vår blåögde badboy? Jag tycker faktiskt det.
Med det sagt finns ändå sådant som också är bra i filmen och det är förutom vacker mat främst energin och den snabba klippningen men även till sist budskapet om att våga visa sig svag, att lita på andra och att samarbete lönar sig. Visst, lite klyschigt är det allt, men ändå fint i all sin enkelhet.
Även om jag hade önskat mer fokus på själva glädjen i matlagningen istället för bara strävan efter perfektion i köket som känns närmast manisk, så är ”Bränd” aldrig en tråkig film. Snarare är den ofta rätt underhållande, om än i slutändan tyvärr ganska onödig. Ungefär som ännu en kokbok med snygg framsida, som man inte riktigt orkar bläddra i då man redan bläddrat i ett dussin andra.
Men som sagt, den är välspelad och det vattnas onekligen i munnen av vackra bilder på frästa räkor, stekta oxfilémedaljonger och diverse andra godsaker, så för all del. Gå och se den som en smaklöksretande förrätt, innan kvällens riktiga middag.