Få regissörer hanterar spänning med samma precision som Kathryn Bigelow.
Sedan sitt genombrott med ”Point Break” (1991) har hon gjort filmer som rör sig i gränslandet mellan fysisk adrenalinkick och moralisk prövning. ”The Hurt Locker” (2008) – filmen som gav henne en historisk Oscar – gjorde kriget till en fråga om psykologiskt beroende. Och medan ”Zero Dark Thirty” (2012) förvandlade underrättelsearbete till en etisk labyrint, ställde ”Detroit” (2017) publiken inför den amerikanska rättsstatens mörka baksida.
Med ”A House of Dynamite” återvänder Bigelow till sin tematiska kärna: människans förlust av inbillad kontroll, i skuggan av katastrofen.
Varje sekund är politisk
Filmen är ett klaustrofobiskt undergångsdrama som utspelar sig under 18 minuter. Historien berättas genom flera simultana perspektiv – från Vita huset och militära kontrollrum till människorna och livet vid sidan av.
Tiden blir här inte bara en berättarteknisk ram, utan en existentiell fiende.
– Jag ville undersöka vad som händer när tiden inte längre är något vi mäter, utan något som attackerar oss, säger Bigelow.
Filmen kretsar kring en fiktiv amerikansk president, spelad av Idris Elba, som tvingas fatta beslut under akut tidspress.
– Det mest skrämmande, säger Bigelow lugnt, är att i USA har presidenten ensam rätt att fatta beslut om ett kärnvapenanfall. Ingen omröstning, inget råd. Bara en människa, några minuter och en potentiell katastrof.
Att filmen utspelar sig under 18 minuter i realtid är ett formexperiment. För Bigelow handlar det om perception – hur krisens tempo förvränger vår uppfattning av både ansvar och mänsklighet.
– Under extrem press kollapsar vår tidsuppfattning. Det som känns som en timme är egentligen sekunder. Jag ville skapa en film där publiken inte längre upplever tiden som en trygg struktur, utan som en kraft som drar undan marken under dem.
Den intensiva strukturen förstärks av filmens multiperspektiv: flera berättelser som löper parallellt, ibland överlappande, ibland ofullständiga. Det skapar en fragmentarisk känsla där publiken tvingas orientera sig på samma osäkra villkor som karaktärerna själva.
Bigelow beskriver inspelningen som ”att spela tredimensionell schack”.
– Alla skådespelare befann sig i olika rum – och allt hände samtidigt. Att få det att kännas sömlöst var den största utmaningen.
Fiktion i dialog med verkligheten
”A House of Dynamite” beskriver hon som en film i dialog med journalistiken. Arbetet med research byggde till stor del på öppna källor, och medförfattaren Noah Oppenheims bakgrund inom grävande journalistik blev central.
– Vi ville vara precisa, men inte dokumentära. Filmen är fiktion, men den talar till verkligheten på samma sätt som en undersökande artikel – genom att ställa obekväma frågor. Hur ser våra säkerhetssystem egentligen ut? Hur mycket kontroll har vi i verkligheten?
Filmen handlar inte om att ge svar, säger hon, utan om att öppna upp samtal som tystnat.
– Jag minns hur vi som barn uppmanades att gömma oss under skolbänkar när kalla kriget pågick utanför, berättar hon. Det känns nästan absurt idag, men hotet finns kvar. Vi har bara slutat prata om det. Och det är farligt. Jag hoppas filmen får människor att börja prata igen – om makt, ansvar och konsekvenser.
Bigelow betonar att film alltid är ett verktyg för dialog – det är information i gestaltad form.
– Jag tror på all konst som katalysator. Film kan förmedla känslan av att vara där, mitt i beslutet, på ett sätt som ren rapportering inte kan.
”Rebecca Ferguson var en dröm att få jobba med”
I rollen som underrättelsechefen Olivia Walker ser vi Rebecca Ferguson – en skådespelerska Bigelow beskriver som ”ett under av stilla intensitet”.
– Rebecca har den där förmågan att bära hela berättelsen i sin blick. Hon kan stå stilla i fem sekunder, och ändå känns det som om världen rör sig genom henne. Det är precis den typ av närvaro filmen behövde.
Tillsammans med Idris utgör Rebecca filmens emotionella kärna. De spelar två människor som tvingas agera – och leda andra – medan världen runt dem spricker i sömmarna.
– Jag har velat jobba med Idris sedan ”Zero Dark Thirty”. Jag erbjöd honom en roll då, men schemat tillät det inte. Han är en otroligt närvarande skådespelare. Både han och Rebecca bär en äkthet som är svår att hitta idag, säger Bigelow med beundran i rösten.
”Oscarstatyetten är både ett spöke och ett ankare”
När Bigelow ser tillbaka på sin karriär blir hon motvilligt nostalgisk. Oscarvinsten 2008 ser hon som ett ögonblick av lycksalig förvirring snarare än triumf.
– Jag blev så chockad. Det kändes helt overkligt. Jag var inte alls beredd, och förstod först senare dess betydelse. Statyetten står fortfarande på mitt kontor, som en påminnelse. Den är både ett spöke och ett ankare i min tillvaro.
Hon talar med en blandning av optimism och realism om kvinnliga filmskapares position i branschen idag.
– Det har absolut hänt mycket. Fler kvinnor får möjlighet att berätta historier i större skala, men vägen framåt är fortfarande lång. Strukturen förändras långsamt, även om viljan finns där.
En film om kontrollförlust
”A House of Dynamite” är i grunden en film om kontrollförlust – på individuell, politisk och nästan kosmisk nivå. Bigelow låter inte publiken betrakta händelserna utifrån, hon placerar oss mitt i situationens nerv. Vi upplever paniken innan vi hinner tänka på den. Och det är precis det som var tanken.
– Jag vill att publiken ska känna tiden rasa under fötterna. När man sitter i biosalongen – eller hemma i soffan när filmen kommer på Netflix – ska man uppleva att sekunderna verkligen betyder något. Att varje beslut är en spricka i framtiden.
Med sin kompromisslösa stil och sitt fokus på ett pulserande nu visar Bigelow med ”A House of Dynamite” varför hon är en av vår tids mest betydelsefulla filmskapare. Genom att placera publiken mitt i krisens epicentrum, utan möjlighet att luta sig tillbaka, påminner hon oss om vår tids mest mänskliga paradox: att makten vi skapat alltid är större än vår förmåga att kontrollera den.
”A House of Dynamite” visas nu på Netflix.
Läs också: Idag släpps höstens mest spännande thriller på Netflix: ”Tar andan ur mig”
Läs också: 3 efterlängtade Netflix-filmer går upp på svenska biografer i höst