I dag mäts spel i raytracing, fps och huruvida din karaktär har realistisk ögonreflektion i regn. Men då? Då räckte det med ett moln av skärmfett och ett litet pling för att bli helt uppslukad.
Game Boy var magin som fick plats i jackfickan, trots att den egentligen krävde fyra AA-batterier, en pannlampa och ett tålamod som få barn besatt. Det var en tid då skärmar inte behövde retina-upplösning, då man satt med näsan tryckt mot glaset i baksätet och försökte tyda om den där klumpen till pixel var Mario eller inte.Inga autosaves.
Inga tutorials. Inget wi-fi. Bara du, spelet och kanske ett syskon som hotade att dra ut kassetten om du inte bytte. Ändå lyckades vissa av de här små spelen etsa sig fast i vårt minne.
10. ”Solar Striker” (1990)
“Solar Striker” har tänder. Det är snabbt, svettigt och långt bättre än det har rätt att vara, särskilt för ett tidigt Game Boy-spel. Inga powerups, inga bossfester – bara rak, oförlåtande rymdaction med ljud som kunde få glas att vibrera.
Det släpptes och försvann. Men för många var det det första shoot-em-upet de spelade, och därmed en gateway-drog till genren. Nintendo gjorde aldrig en uppföljare. De borde!
9. ”Revenge of the Gator” (1989)
Långt innan päronen skaffade dator genom jobbet och vi spelade “3D Pinball” på Windows XP, så spelade vi flipper på Game Boy. Med krokodiler. Det låter som ett simpelt tidsfördriv och det var det också, men också så mycket mer. “Revenge of the Gator” tog flipperspelens kaos, la till humor, udda bonusbanor och ett soundtrack som låter som en ångvält av chiptune-glädje.
Det är ett av HAL Laboratorys tidigaste titlar (ja, samma studio som gav oss Kirby-spelen och ”Super Smash Bros”), och det märks. Enkelheten, rytmen, drivet – allt sitter. Det är ett spel man satte på när man bara ville spela. Och ibland är det mer än nog.
8. ”The Sword of Hope II” (1996)
Uppföljaren till det underskattade originalet, men med allt det första saknade: tydligare menyer, fler platser att besöka, och ett tempo som faktiskt lät en 10-åring förstå vad man höll på med. Du scrollar text, väljer mellan menyer som ”Look”, ”Talk” och ”Fight”, och ibland får du se ett statiskt monster med en blick som säger ”jag hör till en bättre konsol”.
“The Sword of Hope II” är också ett fascinerande bevis på att Game Boy faktiskt kunde bära en hel berättelse, trots minimalt med grafik. Det här spelet är ett textäventyr med JRPG-smink, fyllt med fantasy, mysterium och det där tonåriga allvaret man älskade innan världen blev ironisk.
7. ”Mole Mania” (1996)
Du är en mullvad med scarf. Din fru är kidnappad. Du kastar bollar över huvudet på mekaniska grodor i en sorts Zelda möter Sokoban-värld. Det är trippat och det är ”Mole Mania” – ett av de mest underskattade pusselspelen från 90-talet.
Designat av självaste Shigeru Miyamoto men släppt med noll marknadsföring, vilket gör det till en bortglömd pärla idag. Men under ytan döljer sig en liten hjärn-teaser av rang. Nintendo-finess möter skruvad idé. En remake i Captain Toad-stil? Ja tack.
6. ”Avenging Spirit” (1992)
Tänk dig att du dör i första mellansekvensen, men sen får hämnas genom att besätta dina fiender en efter en. Det är “Ghost 1990″ som möter “Mega Man”, men utan Patrick Swayze eller logik.
“Avenging Spirit” är ett actionspel med mer identitetskris än valfri Marvel-film, men det funkar. Mekaniken med att ”ta över” olika typer av fiender gav oväntad variation och visst är det något lite poetiskt med att ett av Game Boys bästa actionspel handlar om att inte ha en egen kropp.
5. ”Trip World” (1992)
Du kanske aldrig spelade det, men “Trip World” är ett av de där spelen som får retrofolk att sucka djupt av vördnad eller frustration över prislappen på originalkassetten.
Det är Kirby med poetisk stillhet. Ett sömnigt plattformsspel där du inte alltid behöver döda, där du kan förvandla dig till en blomma eller fisk och där spelet är slut innan du riktigt fattat vad som hände. Det är en feberdröm till äventyr, gjord med mer känsla än innehåll. Men ibland räcker det.
4. ”Bionic Commando” (1992)
Ingen hoppknapp. Låt det sjunka in. I en era där varje plattformare handlade om tajming och studs, sa “Bionic Commando”: ”Nej, du får en krok i stället. Lär dig svinga, amatör.” Och vi gjorde det.
Sakta men säkert. Det är ett spel som tvingade dig att tänka i rörelse, som en fysiklektion för pixel-hjärnor. Game Boy-versionen är mer avskalad än NES-klassikern, men också mer fokuserad. Ett spel där frustration blev till tillfredsställelse. Och ett spel du aldrig glömmer, såvida du inte kastade det i väggen först.
3. ”Batman: The Animated Series” (1993)
De flesta licensspel från 90-talet var skamlösa “cash grabs”, men det här? Det här kändes faktiskt som att hålla Gotham i handen.
Med stilren grafik, stämningsfull musik och tight plattformsmekanik lyckades “Batman: The Animated Series” fånga essensen av serien, fast på fyra färger och en högtalare som lät som ett trasigt modem. Spelet växlade mellan Batman och Robin (innan det var standard), och hade något så ovanligt som självkontroll. Ett licensspel med själ? Det fanns alltså en gång i tiden.
2. ”Kirby’s Dream Land” (1992)
Han ser ut som en marshmallow, låter som en diskmaskin och kunde suga i sig allt i sin väg (bokstavligen). “Kirby’s Dream Land” var starten på en franchise som idag är en Nintendo-pelare, men på den tiden visste ingen vem den där lilla bollen var.
Spelet var enkelt, kort, och helt utan kopierade krafter – men det spelade ingen roll. Det var charmigt, lätt att greppa och framför allt: det funkade som en inkörsport till hela plattformsvärlden för yngre spelare. Inga bossar i världen kunde stoppa oss.
1. ”Donkey Kong”
Det börjar med den gamla arkadklassikern. Samma gamla stegar. Samma gamla tunnor. Men sen händer något. Spelet öppnar upp sig och plötsligt är du i en fullskalig Mario-pusselvärld med akrobatik, nycklar, fällor, och över 100 banor.
“Donkey Kong (’94)” är ett genialiskt bevis på hur man tar något urgammalt och gör det nytt, och dessutom något av det mest innehållsrika på hela Game Boy. Det här spelet har bokstavligen allt.
Läs också: Tidernas 10 mest överskattade spel
Läs också: 10 spel jag längtar efter att få spela på Nintendo Switch 2