Dags för skräckmaraton!

12 Augusti 2015 | 21:00

Filmtips för sommarens skräckmaraton

Sekter, vampyrer, zombies, monster och utomjordingar.

För de flesta av er är semestern vid det här laget över. Den solkrämsklibbiga pocketboken står åter uppställd i bokhyllan som en påminnelse om de tre härliga dagar av värme som Sommar-Sverige 2015 behagade bjuda på. 

Förhoppningsvis har det blivit en del film istället, för som vi alla vet är sommarkvällar utmärkta för filmtittande – oavsett om det sker i tv-soffan eller biofåtöljen. Förra året föreslog vi ett antal skräckfilmsmaraton som inspiration för alla skräckfantaster. I år har vi gjort detsamma fast inom helt nya subgenrer. Så utnyttja nu augusti maximalt och unna er några rejält skräckinjagande filmer. Och kom ihåg; sommaren är inte över bara för att semestern är det.

Maraton: Sekter och kulter





Handlingen kretsar kring en polis som beger sig till en skotsk ö för att utreda ett försvinnande. Även om man redan tidigt anar att någonting inte står rätt till tar det tid innan man begriper vad som egentligen försiggår. Mystiken, de vackra miljöerna och makabra ritualer är alla komponenter som ger ”Dödlig skörd” (som förmodligen är Britt Eklands bästa film) en given plats på den här listan. OBS: Bör inte förväxlas med den allmänt bespottade remaken med Nicholas Cage. 


Bakom fasaden av en europeisk dansskola gömmer sig i själva verket en ondskefull häxkult. Något den nyanlända, icke ont anande, amerikanska studenten Suzy snart ska bli varse. ”Flykten från helvetet” är tveklöst en av tidernas snyggaste skräckfilmer och innehåller dessutom ett av filmhistoriens mest stiliserade tillika brutala mord. Omotiverad dubbning och stundtals teatraliskt skådespeleri bidrar bara till den hallucinogent surrealistiska ton som genomsyrar filmen.


Inledningen har en förmåga att vilseleda tittarna då man lätt kan få för sig att det är något slags diskbänksrealism á la Ken Loach som smugit sig in i DVD-spelaren. Låt er dock inte förledas. Filmen tar snabbt en vändning och för oss snart in i en våldsam värld av beställningsmord, sekter och märkliga ritualer i mörka skogar. ”Kill List” är tyvärr något förbisedd men högst sevärd.

Maraton: Vampyrer





Långt före ”Zero Dark Thirty” och ”Hurt Locker” gjorde Kathryn Bigelow sin i mitt tycke kanske bästa film. ”Natten har sitt pris” grusar tanken på att vampyrer skulle vara eleganta och sofistikerade. I hennes version är de istället råa och skitiga och reser runt bland småstäderna i den amerikanska södern där de livnär sig på icke ont anande liftare och lastbilschaufförer. Rakt igenom intensiv, underhållande och brutal.


”Låt den rätte komma in” är något av det bästa en svensk regissör åstadkommit sedan Bergmans glansdagar. (Ingen överdrift!) Den lika rörande som skrämmande berättelsen om en vampyr som söker kontakt med en utstött och ensam pojke avhandlar teman som hämnd, kärlek och lojalitetens gränslösa karaktär. Trots den någorlunda tunga tematiken gör ”Låt den rätte komma in” aldrig avkall på sitt huvudsakliga syfte som skräckfilm.

”Vampyr” (1932)

Makalöst vacker film av den danske mästerregissören Carl Th. Dreyer. ”Vampyr” kan hävdas vara den främsta av alla vampyrfilmer, om än inte lika filmhistoriskt relevant som till exempel ”Nosferatu”. Det mästerliga fotot i perfekt samklang med den obehagliga historien om skuggfigurer och andra oförklarliga fenomen skapar en gnistrande ockult stämning långt från de tonårsromanser vampyrgenren idag kommit att förknippas med.

Maraton: Zombies





Jag vägrar bestämt att välja bort ett av dessa två mästerverk. Jag vill heller inte dela upp dem bägge vilket innebär att ert zombiemaraton får pågå lite längre än väntat. Börja tidigare eller håll er vakna in på småtimmarna (då skräckfilm gör sig som allra bäst) med hjälp av kaffe och popcorn. Romero formade hela genren och arvet gör sig påmint än idag. Utan hans filmer hade vare sig ”The Walking Dead” eller Resident Evil-franchisen sett dagens ljus. Zombiesminket (mängder av ljusblå ögonskugga?) och skådespeleriet kan säkert upplevas något daterat av somliga. Men vad gör väl det när det gäller två kultklassiker som dessa?

”[Rec]” (2007)

Här har vi med moderna zombies att göra vilket kan få den zombiekonservativa att rynka på näsan. Många tycker nämligen att de vandrande döda ska just vandra – inte springa som de gör i ”[Rec]”. Jag rekommenderar att man ruckar något på principerna och tillåter sig själv att uppleva den här ovanligt lyckade found footage-skräckisen från Spanien. Det kan mycket väl vara den otäckaste film som gjorts i sin genre.


Inget zombiemaraton kan någonsin vara komplett utan en parodi. Det finns flera goda exempel, däribland ”Zombieland”, men bäst är ändå ”Shaun of the Dead”. Inte särskilt skrämmande men vansinnigt underhållande och faktiskt hyfsat spännande trots den skyhöga tramsighetsnivån. Scenen då de väljer vilka vinylskivor som är okej att använda som kastvapen (inte ”Purple Rain”!) är redan en modern klassiker.

Maraton: Monster





Monsterfilmer balanserar ofta på gränsen till att bli fåniga. Inte nödvändigtvis något fel i detta, men det utgör ett problem för personer som mest av allt vill bli skrämda. ”The Host” har många lager och lyckas både engagera och beröra. Omedelbart anknyter man emotionellt till den familj som skildras och det är onekligen spännande från början till slut. Därtill kan man skönja en tydlig miljöpolitisk symbolik väl värd att ta till sig.


Har man missat våra norska grannars fantastiska vuxensaga om troll som löper amok på fjäll och i skogar bör man omedelbart råda bot på detta. Med en perfekt balans av humor och magisk realism skapar regissören här någonting alldeles unikt. Dessutom är den, vid enstaka tillfällen, förvånansvärt obehaglig med tanke på den smått komiska handlingen.


Vardagen för Manhattanborna får ett abrupt avbrott då ett gigantiskt monster plötsligt dyker upp och fäller stadens skyskrapor som käglor runt omkring sig. Man använder sig av found footage-metoden på ett ovanligt begåvat vis för att få den fullkomligt absurda situationen att kännas någorlunda trovärdig. Ett grepp som gör det hela aningen lättare att relatera till.

Maraton: Utomjordingar




”Alien” (1979)

Trots att Alien-franchisen ynglat av sig den ena fåniga filmen efter den andra (fråga Sigourney Weaver), utgör dess två första delar filmhistoriska milstolpar. Genom att blanda science fiction och skräck frammanade man ett aldrig tidigare upplevt klaustrofobiskt obehag. För vad kan egentligen vara värre än att bli jagad av en framavlad mördarmaskin i rymden där all hjälp är utom räckhåll. Som att smälta samman människors två värsta mardrömmar. Den mäktiga utomjordiska livsformen är dessutom det snyggaste monster som designats för den vita duken.

”Signs” (2002)

Det finns tyvärr en del att irritera sig på i ”Signs”. Bland annat den övertydliga religiösa symboliken och en ganska löjlig slutscen där allting som dittills skrämt oss plötsligt förlorar all sin mystik. Ändå är det en sevärd och lätt underskattad film som väl skildrar den skrämmande tanken på planetens undergång genom en utomjordisk invasion. 


John Carpenters ”The Thing” skrämmer oss med den allra mest effektiva av metoder: ovisshet. Här dras det till sin absoluta spets med en utomjordisk parasit som, efter att ha tagit livet av sina offer, kan anta deras utseende och form. Karaktärerna på den avlägsna forskningsstationen kan med andra ord aldrig vara helt säkra på vem som faktiskt är vid liv och vem som i själva verket är deras fiende. Definitivt Carpenters bästa film och ett av skräckgenrens absoluta guldkorn.

Vilka skräckmaraton vill ni läsa om nästa gång? Har vi missat någonting väsentligt? Dela med er i kommentarsfältet.