Alien 1979

Sci-Fi Skräck Thriller
USA
112 MIN
Engelska
Spanska
Alien poster

Synopsis

Ellen Ripley och resten av besättningen på fraktskeppet Nostromo är på väg hem till jorden när de snappar upp en SOS-signal från en främmande och okänd planet. När de väl landar där upptäcker de att allt som finns kvar är resterna av ett kraschlandat rymdskepp och att alla ombord är döda. Besättningen har ingen aning om vilken mardröm de har landat i. 
Ditt betyg
3.9 av 2,403 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jake Bolin

1 juni 2014 | 15:30

Finkultur i den kalla rymden

Man korsar mänskliga fenomen som psykologisk realism, rå existentialism och ren och skär dödsångest med filmhistoriens mest obevekliga skurk, ramar in det med ett formspråk som för tankarna till H. P Lowecraft i rymden, pepprar med några av människosläktets allra värsta skräckscenarion; man landar i en klassiker som spränger gränserna för sin egen utskällda genre och blir allmängiltig på det allra bästa och värsta sättet.

Det går naturligtvis att prata hur länge som helst om kvalitetsfilm från det amerikanska sjuttiotalet, att i dagar och veckor lyriskt orera om den enorma mängd odödliga klassiker som Hollywood levererade under detta årtionde. Ridley Scotts "Alien" från 1979 sticker ändå ut bland mästerverk som "Gudfadern", "Chinatown" och "Clockwork Orange" av en inte alltför vanligt förekommande anledning (även om genrekamrater, generöst definierat, som bland andra "Star Wars" och "Blade Runner" delvis har rönt samma sorts framgång): den är något så ovanligt som en science fiction-film som har hyllats så gott som enhälligt av både publik och kritiker. Ännu hellre, en science fiction-skräckfilm som fortfarande, trots vansinnigt åldrad teknik och specialeffekter, hyllas - när directors cut-versionen av "Alien" (med bland annat finslipat ljud och ett par extrascener) släpptes så sent som 2003 så fick den genomgående högsta betyg av kritikerna.

En av anledningarna till att "Alien" har fallit även filmvetarna och snobbiga recensenter i smaken stavas autenticitet; ska man berätta en sådan osannolik, men vad gäller den dramaturgiska strukturen relativt okonventionell historia, som den om ett monster som tuggar sig igenom en besättning på ett rymdskepp - i grund och botten en "slasher", en "Ten Little Indians" - så vill det till att karaktärerna i fråga känns äkta. Besättningen på det kommersiella fraktfartyget Nostromo är inga tjugofemåriga, bildsköna hjältar utan utgörs mestadels av medelålders, trötta löneslavar. De gnälls om procent och tjafsas om befogenheter, här finns klasskillnader, opportunism och skitsnack bakom ryggen - precis som det lär göra när vi på riktigt börjar kolonisera vårt stjärnsystem.

"Less is more"-principen, där man gradvis låter biopubliken ana monstrets utseende i fragmentariska glimtar, hade cementerats som ett alldeles utomordentligt sätt att eskalera spänning och förväntningar på fyra år tidigare av en annan, sedermera minst lika meriterad herre som Ridley Scott: men där den simmande antagonisten i Steven Spielbergs "Hajen" (1975) sällan får synas i "helfigur" på grund av rent tekniska omständigheter - hajskrället sjönk som en sten första gången man skulle testa den i vatten och fortsatte sedan konsekvent att krångla under hela inspelningsperioden - så var det ett genomtänkt drag av Scott att bara låta oss få se hans rymdmonster i korta ögonblick. Ett genidrag, naturligtvis, men så hade han också filmhistoriens bästa skräckvarelse alla kategorier att skrämmas med.

Själva titelfiguren är så genialt utformad både i sin estetiska form - döden och sexualiteten förkroppsligad i schweiziske surrealisten H.R Gigers mardrömsvision -  och till sitt koncept - frätande syra som blod -  att den lyckas med konststycket att trotsa all fysiologisk logik och vara smärtsamt trovärdig på samma gång. De här monstren finns, inbillar man sig, detta är en vetenskapligt beskriven art. Och där andra rymdfulingar som exempelvis rastafariskaldjuret i "Predator" behöver en arsenal av vapen och gadgets för att bli läskig är xenomorphen i "Alien" fullkomligt ren och alldeles okonstlad i sin dödlighet.

Eller som Ian Holms vetenskapsofficer Ash beskriver den: "A perfect organism. Its structural perfection is matched only by its hostility. [...] I admire its purity. A survivor... unclouded by conscience, remorse, or delusions of morality."

Rymden har aldrig känts så kall och ödslig som i denna film, de daterade DOS-gränsnitten, skeppets klumpiga teknologi och det mörka och klaustrofobiska miljöerna skapar en svårslagen, och svårskakad känsla av isolering och ensamhet. Här är människan liten. Det minimalistiska tilltalet är snudd på unikt, i en genre som alltför ofta offrar intelligensen på stereotypernas altare, som gärna vill fläska på för mycket.

Lägg till Ellen Ripley i Sigourney Weavers ganska tjuriga men i alla lägen mänskliga gestalt, som i sin tur förkroppsligar ren överlevnadsinstinkt - temat om moderskapet skulle inte accentueras förrän i filmens uppföljare - och som dessutom inte behöver spela på sin fysiska kvinnlighet en enda gång, något hyfsat ovanligt 1979 i en genrefilm av det här slaget (det ursprungliga manuset var för övrigt genusneutralt, det vill säga att de skrivna karaktärerna kunde spelas av endera kön), och det är lätt att konstatera att "Alien" har bibehållit sin magnifika storhet. Att de tre uppföljarna sedan på olika sätt och med varierande framgång utvecklade grundkonceptet i ett antal riktningar blir i det sammanhanget en ren bonus.

Då räknar jag givetvis inte med de gräsliga "Aliens vs. Predator"-filmerna; och i min bok skulle ett sådant slagsmål vara över innan det ens började. Jag behöver antagligen inte utveckla vem jag menar som skulle sopa mattan med den andre.

Recensionen publicerades ursprungligen sommaren 2011.

| 1 juni 2014 15:30 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (2)
5
Vad kan man tillägga som inte redan har skrivits om ALIEN från 1979? Det finns få filmer som jag upplever är perfektion och ALIEN är en av dem. Allt arbete, både framför och bakom kameran, är mästerligt hanterat och Ridley Scott lyckas skapa en sådan atmosfär som många av dagens skräckregissörer endast drömmer om att få återskapa. På pappret är ALIEN en simpel idé. Det är själva utförandet av både regissör och skådespelare samt ett unikt monster som gör den här filmen speciell och jag håller den högt på min lista av favoritfilmer. Skräck för finsmakare.
Läs mer
5
Man sätter i filmen för första gången och man blir redan efter dem första fem minuterna helt fast vid TV-skärmen. Alien har varit Sci-Fi genrens största genombrott på flera år. Karaktärerna har alltid haft verkligt agerande och inte några lama reaktioner som skulle få en att gapskratta. Alien är vad jag skulle säga en odödlig klassiker. Men inte bara som skräckfilm, utan för det mästerverk den är. Man känner obehag och avsky tack vare den obehagliga atmosfären och synen på HR. Gigers kända monster, Xenomorphen. Ridley Scott satsar på att inte visa monstret för många gånger och här funkar det genialt. Man känner odjurets närvaro och att den har koll på vart du är. Man vet inte när den ska attackera. Se den här filmen för det mästerverk den är.
Läs mer