Alien 3 1992

Det är ingen hemlighet att nästan alla större Hollywoodfilmer tjänar på att ses i den "Director's Cut"-version som brukar återfinnas på DVD-utgåvan. I regel innebär denna filmupplevelse något som närmre motsvarar regissörens ursprungliga version och som, långt efter premiärdatum och inräknade intäkter på Box Office, är förskonad från kalkylerande producenters veto vad gäller klippning och censur.

"Alien"-filmerna är inget undantag från den regeln, men i högre grad än de två första verken förtjänar den orättvist utskällda "Alien 3" att ses i den längre varianten. Den djupt pessimistiska historien om hur Ellen Ripley nedstiger i det helvete som den gudsförgätna fängelsekolonin Fiorina "Fury" 161 utgör förändras inte radikalt i och med de extra minuterna speltid - men atmosfären och karaktärernas fördjupas så pass mycket att helheten vida övertrumfar bioversionen.
 
Det lyckliga slutet på "Aliens" förbyts redan under öppningsvinjetten i mardrömslik misär. Ripleys nya familj, Korpral Hicks och den föräldralösa flickan Newt, omkommer brutalt vid själva nedslaget på planeten "Fury" 161, i ett kompromisslöst och kraftigt kritiserat beslut av manusförfattarna.

Utlämnad åt galaxens värsta kriminella bottensats, en samling sexsvultna lustmördare och våldtäktsmän, anar Ripley dessutom snart att en Alien har följt med på färden. Plötsliga utbrott av näsblod och bröstsmärtor förebådar hennes alla värsta mardrömscenario, det som oåterkalleligt kulminerar i en sprängd bröstkorg och en ny monstergeneration redo att sprida ond, bråd död i galaxen.

Men innan dess hinner den befintliga varelsen både göra entré och avverka ett större antal av fångarna på anläggningen, däribland den sympatiske och inkännande Dr. Clemens, förtjänstfullt spelad av den gamle Shakespeareräven Charles Dance (Tywin Lannister i "Game of Thrones" för den yngre generationen).

Med tidens CGI-mått var xenomorphen i "Alien 3" en rätt avancerad historia. Man avfärdade hastigt tanken på att använda sig av en människa i aliendräkt eftersom det här rörde sig om en ny variant av det ikoniska filmmonstret, som framsprungen ur en oxe (eller en hund i bioversionen) var mer benägen att springa som ett snabbt fyrfotadjur. För första gången i filmserien tillät tekniken en fullt ut datoranimerad antagonist, som gestaltades med hjälp av fysisk teknik bara vid närbilder.

Att se "Alien 3" 2014 är att stundtals önska att filmskaparna inte hade varit lika konsekventa i det beslutet. Flera CGI-sekvenser lämnar en hel del övrigt att önska - inte minst när man jämför med effekterna i "Terminator 2" som hade haft premiär redan ett år tidigare.

Som filmrecensent ska man naturligtvis bedöma det som syns på duken alldeles oavsett vilka eventuella produktionsomständigheter som kan ha påverkat slutresultatet. I en tillbakablickande text som denna är det dock värt att nämna att tillblivelsen av "Alien 3" är mytomspunnen av uteslutande fel anledningar. Inspelningen ska helt enkelt ha varit en mardröm för samtliga inblandade, ett gigantiskt debacle där 20th Century Fox under tidspress och interna gräl utsatte filmarbetarna för ormlig press och hopplösa tidsmål.

Dessutom föregicks den av ett större antal konflikter och turer mellan olika producenter, regissörer och manusförfattare. När den färdiga produkten sedan väckte stort missnöje bland både fans och kritiker var det många som intog hållningen att vilket som helst av de andra tilltänkta manusen hade garanterat en bättre film. Flera av dem finns att läsa på nätet, mest välkänd är Vincent Wards vision om hur Ripley kraschlandar på en sorts träplanet styrd av ett konservativt prästerskap. En suggestiv och mäktig scen, som också användes i pitchen för projektet, skildrar hur Ripley befinner sig i en eka ute på en konstgjord sjö samtidigt som en alien simmar under båten.

Fast det blev ingen träplanet, utan ett högsäkerhetsfängelse på en ogästvänlig planet och arbetsvillkor som fick flera i filmteamet att hota med uppsägning. Förstagångsregissören David Fincher blev till slut så less på bolagets konstanta punktmarkering och ifrågasättande av varje kreativt beslut att han strök sitt eget namn ur filmens eftertexter. Nu ordnade det sig ju hyfsat vad gäller hans karriär ändå. Det är inte svårt för Fincher-entusiasten att i "Alien 3" se ett koncentrat av den estetik som regissören senare skulle låta prägla mer framgångsrika verk som "Seven" och "Fight Club".

Men den tredje delen i sagan om förstelöjtnant Ellen Ripley är alltså sevärd inte bara ur ett utvecklingsperspektiv på David Finchers filmskapande. Den behåller väsentliga delar av den atmosfär som präglar de två föregående filmerna och blandar framgångsrikt upp den med ett alldeles eget bildspråk. De råbarkade fångarnas rakade skallar, de enorma smältdeglarna, järn och eld och en så gott som fullständig avsaknad av teknologi. Det råder inga tvivel om att ändstationen för Ripley, där hon med en grym ironi till sist blir "gravid" igen, är det slutgiltiga helvetet.

När hon slutligen fattar beslutet att självmant träda ur historien tar hon med sig sin inneboende aliendrottning i döden. Man unnar henne det.

Nu kunde dessutom alla vara överens om åtminstone en sak: Sagan var all och det kunde omöjligt bli tal om någon konstgjord andning för en trilogi med en sådan definitiv avslutning.

Men alla hade fel, där också.