Alien: Covenant 2017

Sci-Fi Skräck Thriller
USA
122 MIN
Engelska
Alien: Covenant poster

Synopsis

När besättningen på rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet i den bortre delen av galaxen, upptäcker de att vad de tidigare trott varit ett outforskat paradis i själva verket är en mörk och farlig värld. De tvingas fly från ett hot mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig…
Ditt betyg
2.9 av 131 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jake Bolin

16 maj 2017 | 06:45

I rymden kan ingen höra dig planka - dig själv

”Alien: Covenant” är ett mycket snyggt bidrag till en filmserie som härmed fortsätter att leva på konstgjord andning i famnen hos en 79-årig regissör, vars bäst före-datum egentligen passerades för länge sedan. Gnuggar man lite på fernissan av Byron-citat och existentiella frågeställningar blir en dramaturgi synlig som knappt har rört sig en millimeter framåt sedan ”Alien” – men å andra sidan ser titelmonstret argare ut än någonsin.
Det går att säga mycket om Ridley Scotts ”Prometheus” (2012), men ansatsen var det inget fel på. Försöket att via en omsorgsfullt utbyggd mytologi förmedla stora idéer om människans ursprung, natur och eventuella undergång var en medveten kursändring från de mera renodlade monsterfilmer som hade utgjort ”Alien”-sagan fram till dess. En hel del gick snett med själva utförandet - det tenderar gärna att bli så när Scott inte har helgjutet manus framför sig - men hade praktiken klaffat med ambitionsnivån så hade ”Prometheus” kunnat sammansmälta sofistikerad science fiction à la Christopher Nolan med en värdig återkomst för filmhistoriens bästa monster någonsin.

Förväntningarna på uppföljaren till ”Prometheus” (ytterligare en film är planerad i denna ”nytrilogi”) har formulerats högljutt i två läger.
 
Den första gruppen fans vill se en film som tar tillvara på de löften som ”Prometheus” aldrig riktigt lyckades infria, en filosofisk, episk rymdsagoberättelse där så många som möjligt av filmseriens många genealogiska gåtor besvaras – var kommer de ikoniska, tvåkäftade odjuren ifrån, hur ser det eventuella släktskapet mellan människoarten och de mystiska ”Engineers” ut, och så vidare.
 
Generaliserat fan av den andra sorten vill ha en klassisk ”Alien”-rulle i bemärkelsen blodsplatter, klaustrofobisk skräck och någon sorts rymdskeppsbesättning som decimeras i enlighet med respektive skådespelares lönenivå. En sådan film har antytts i trailern, och på det stora hela är det också vad Scott levererar – ett sorts koncentrerat ”high-reel” av de befintliga delarna i serien, mycket vackert presenterat och välspelat, och inte helt utan mytologiska anspråk eller röda trådar från den föregående filmen. Men mest alltså ond, bråd död i fashionabel ordning.

”Alien: Covenant” har glädjande nog många rätt i de kategorier där ”Prometheus” brast som mest, och som placerar den närmre seriens allra första del inte bara tematiskt utan också vad gäller anspråk på realism. Den femtonhövdade besättningen på rymdskeppet ”Covenant” – lasten är tvåtusen cryotuber med aspirerande kolonisatörer och ett gäng embryon för att säkerställa kommande generationer – käftar och gnabbas med varandra i en relativt lång första akt som effektivt framställer dem som äkta deltagare i ett kollektiv, att jämföra med ”Prometheus” föga trovärdiga presentation av en vetenskaplig expedition.
 
Rollfigurerna får ta naturlig plats som personer man kan investera känslor i, och hela operationens praxis, besättningsmedlemmarnas olika funktioner, protokoll för hur man hanterar problem, känns genomtänkt på en nivå som närmar sig autenticiteten i självaste ”Alien” (1979). Det finns helt enkelt en påtaglig gruppdynamik, och man kastar sig inte iväg på spontana utflykter i en högst oklar befälshierarki som Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes gäng när det begav sig 2012.

Detta ska alltså uppfattas som mycket positivt – men med en film som återanvänder så många grepp och motiv från sina föregångare finns det också en påtaglig risk att man efter ett tag upplever det som att ”Alien: Covenant” kannibaliserar sitt eget arv, att den helt enkelt varierar sina plagiat lite väl fantasilöst. Gränsen mellan vad som är en tjusig blinkning till låt oss säga ”Aliens – Återkomsten” (1986) – en ordagrant återgiven replik här eller där, till exempel – och vad som bara framstår som ren repetition är stundtals mycket suddig. Ett par ordentligt tveksamma beslut på manusstadiet stör upplevelsen, medan andra överraskar enormt i ett givande och tagande som åtminstone aldrig gör ”Alien: Covenant” till en sövande upplevelse.
 
Det blodsplattras dessutom för mycket för det, här och var signalerar de spräckta ryggarna och uppspydda inälvorna ren fan service, en eftergift åt de tittare som troget har väntat i nästan fyrtio år på att få bli lika äcklade som när John Hurt introducerade den åttonde passageraren under minnesvärda former i tidernas begynnelse. Något sådant är naturligtvis omöjligt, nyhetens behag och allt det där, men Scott varierar ändå blodplymer och uppslitna kroppskratrar utan att hålla igen det minsta.

Han siktar, vis av erfarenheten, på hela ”Alien”-publiken den här gången.
| 16 maj 2017 06:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (9)
3
Otäckt och ojämnt när man försöker knyta samman "Prometheus" väldiga mysterier med en mer renodlad monsterskräckis som går tillbaka till rötterna. Lite för ofta faller skrivandet tillbaka på en förutsägbar formula med korkade karaktärer som gör korkade beslut och får sätta livet till på diverse groteska vis. Men här spelar Scott verkligen på hemmaplan och tack vare en kombination av bergsäker regi, perfekt musik och skådespelare som levererar lyckas man ändå få ihop en riktigt ruggig atmosfär och ett par ordentligt intensiva och otäcka scener. Trots att jag egentligen inte bryr mig om de flesta karaktärernas öden så är terrorn så effektivt iscensatt att spänningen stundtals blir olidligt påtaglig. Att se en ondsint utomjording våldsamt slita sig ut ur en människokropp må inte längre ha nyhetens behag på sin sida, men det visuella utförandet är vågat och ingen lär klaga på att Scott tappat sin blodtörst på gamla dar. Gigers klassiska Alienmonster sparar man till sist och här övergår den kusliga atmosfären till en påskyndad katt/råttalek med hög deja-vu faktor. Att se den slemmiga figuren renderad som 3D-animering faller ganska platt och jag hade hellre sett att mer tid ägnats åt att fylla ut en eller två luckor till från "Prometheus". Men även om fan-service verkar ha gått ut lite över slutresultatet går det fortfarande inte att klaga på den filosofiska ambitionsnivån. Scott styr skeppet rakt ner i mörkret och på resan hanterar man spännande teman som gudskomplex, liv kontra död samt rent och skärt vansinne. Richard Wagner, Michelangelo och en erotiskt laddad blockflöjtsduett får alla vara med på en not i Scotts nattsvarta symfoni. Det osar nästan lite Kubrick på sina ställen. Mest credit ska Michael Fassbender ha, som får spela vidare på sin fascinerande android David och mer därtill. Han är filmens starkaste kort och gör sin kanske största prestation hittills som skådespelare. Likt "Prometheus" ligger "Covenant" och gungar med sin klantighet i ena änden och att stundvis leva upp till sina storsinta pretentioner i andra. Ett kluvet manus som försöker välja mellan att spinna vidare på det nya och återuppleva det gamla stör också helhetsintrycket. Men det är trots brister två timmars brutal och klart effektiv rymdterror, med mycket djupsinnigare anspråk än att bara vara en typisk blodstänkare. Ridley Scotts olycksbådande yttre-rymdenodyssé känns fortsatt lovande.
Läs mer
1
Oj ledsam reproduktion av ett konstverk . Ohämmad upprepning och rena stölder fr sin egen Alien av Scott gör detta till en tomhetens triumf Rollfigurerna är snudd på parodi och har inget kött på benen och det är bara androiderna som väcker någon form av intresse. Filmens ambition att förklara berättelsens mytologi är snudd på bedrövlig och känns oerhört trist och fånig. Låt Ursprunger vara dolt och outtalat. Covenant lyckas med att vara sämre än den förra , vilket är ett intressant magplask då den var mycket mycket svag. Se om Alien och Aliens bioversionen istället ...
Läs mer
3
Alien: Covenant är bra till en början men man tappar nostalgin efter ett tag. Den hade den ingen rysarkänsla som orginalet från 1979. Då skulle man känna sig skrämd och samtidigt känna av xenomorphens närvaro fast den inte är där. Den här gången satsar mästerregissören Ridley Scott mest på actionscener och blod och splatter. Handlingen är mycket finurlig och väl berättad men annars så hade man få hoppats på ännu mer känlsa från karaktärerna. Den slår garanterat Prometheus. Men själva stjärnan i filmen är ju så klart Xenomorphen. Det dröjer kanske 50 minuter innan du får se glimten av den men den är snyggt designad och animerad och ser inte ut som en staty gjord av porslin. Filmen introducerar även ett nytt monster vid namn Neomorph (ni vill inte se när den föds dock) och den är enligt min åsikt mycket lugnare men ändå bra mycket farligare än det klassiska monstret. För mig är detta en 3:a. Gå och se den här filmen för action, blodsplatter och få återigen träffa HR. Gigers mest fruktade monster i historien.
Läs mer
Visa fler