Alien: Covenant 2017

Sci-Fi Skräck Thriller
USA
122 MIN
Engelska
Alien: Covenant poster

Synopsis

När besättningen på rymdskeppet Covenant är på väg till en avlägsen planet i den bortre delen av galaxen, upptäcker de att vad de tidigare trott varit ett outforskat paradis i själva verket är en mörk och farlig värld. De tvingas fly från ett hot mer skrämmande än de någonsin kunnat föreställa sig…
Ditt betyg
3.0 av 63 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Jake Bolin

16 maj 2017 | 06:45

I rymden kan ingen höra dig planka - dig själv

”Alien: Covenant” är ett mycket snyggt bidrag till en filmserie som härmed fortsätter att leva på konstgjord andning i famnen hos en 79-årig regissör, vars bäst före-datum egentligen passerades för länge sedan. Gnuggar man lite på fernissan av Byron-citat och existentiella frågeställningar blir en dramaturgi synlig som knappt har rört sig en millimeter framåt sedan ”Alien” – men å andra sidan ser titelmonstret argare ut än någonsin.
Det går att säga mycket om Ridley Scotts ”Prometheus” (2012), men ansatsen var det inget fel på. Försöket att via en omsorgsfullt utbyggd mytologi förmedla stora idéer om människans ursprung, natur och eventuella undergång var en medveten kursändring från de mera renodlade monsterfilmer som hade utgjort ”Alien”-sagan fram till dess. En hel del gick snett med själva utförandet - det tenderar gärna att bli så när Scott inte har helgjutet manus framför sig - men hade praktiken klaffat med ambitionsnivån så hade ”Prometheus” kunnat sammansmälta sofistikerad science fiction à la Christopher Nolan med en värdig återkomst för filmhistoriens bästa monster någonsin.

Förväntningarna på uppföljaren till ”Prometheus” (ytterligare en film är planerad i denna ”nytrilogi”) har formulerats högljutt i två läger.
 
Den första gruppen fans vill se en film som tar tillvara på de löften som ”Prometheus” aldrig riktigt lyckades infria, en filosofisk, episk rymdsagoberättelse där så många som möjligt av filmseriens många genealogiska gåtor besvaras – var kommer de ikoniska, tvåkäftade odjuren ifrån, hur ser det eventuella släktskapet mellan människoarten och de mystiska ”Engineers” ut, och så vidare.
 
Generaliserat fan av den andra sorten vill ha en klassisk ”Alien”-rulle i bemärkelsen blodsplatter, klaustrofobisk skräck och någon sorts rymdskeppsbesättning som decimeras i enlighet med respektive skådespelares lönenivå. En sådan film har antytts i trailern, och på det stora hela är det också vad Scott levererar – ett sorts koncentrerat ”high-reel” av de befintliga delarna i serien, mycket vackert presenterat och välspelat, och inte helt utan mytologiska anspråk eller röda trådar från den föregående filmen. Men mest alltså ond, bråd död i fashionabel ordning.

”Alien: Covenant” har glädjande nog många rätt i de kategorier där ”Prometheus” brast som mest, och som placerar den närmre seriens allra första del inte bara tematiskt utan också vad gäller anspråk på realism. Den femtonhövdade besättningen på rymdskeppet ”Covenant” – lasten är tvåtusen cryotuber med aspirerande kolonisatörer och ett gäng embryon för att säkerställa kommande generationer – käftar och gnabbas med varandra i en relativt lång första akt som effektivt framställer dem som äkta deltagare i ett kollektiv, att jämföra med ”Prometheus” föga trovärdiga presentation av en vetenskaplig expedition.
 
Rollfigurerna får ta naturlig plats som personer man kan investera känslor i, och hela operationens praxis, besättningsmedlemmarnas olika funktioner, protokoll för hur man hanterar problem, känns genomtänkt på en nivå som närmar sig autenticiteten i självaste ”Alien” (1979). Det finns helt enkelt en påtaglig gruppdynamik, och man kastar sig inte iväg på spontana utflykter i en högst oklar befälshierarki som Elisabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes gäng när det begav sig 2012.

Detta ska alltså uppfattas som mycket positivt – men med en film som återanvänder så många grepp och motiv från sina föregångare finns det också en påtaglig risk att man efter ett tag upplever det som att ”Alien: Covenant” kannibaliserar sitt eget arv, att den helt enkelt varierar sina plagiat lite väl fantasilöst. Gränsen mellan vad som är en tjusig blinkning till låt oss säga ”Aliens – Återkomsten” (1986) – en ordagrant återgiven replik här eller där, till exempel – och vad som bara framstår som ren repetition är stundtals mycket suddig. Ett par ordentligt tveksamma beslut på manusstadiet stör upplevelsen, medan andra överraskar enormt i ett givande och tagande som åtminstone aldrig gör ”Alien: Covenant” till en sövande upplevelse.
 
Det blodsplattras dessutom för mycket för det, här och var signalerar de spräckta ryggarna och uppspydda inälvorna ren fan service, en eftergift åt de tittare som troget har väntat i nästan fyrtio år på att få bli lika äcklade som när John Hurt introducerade den åttonde passageraren under minnesvärda former i tidernas begynnelse. Något sådant är naturligtvis omöjligt, nyhetens behag och allt det där, men Scott varierar ändå blodplymer och uppslitna kroppskratrar utan att hålla igen det minsta.

Han siktar, vis av erfarenheten, på hela ”Alien”-publiken den här gången.
| 16 maj 2017 06:45 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner (8)
1
Oj ledsam reproduktion av ett konstverk . Ohämmad upprepning och rena stölder fr sin egen Alien av Scott gör detta till en tomhetens triumf Rollfigurerna är snudd på parodi och har inget kött på benen och det är bara androiderna som väcker någon form av intresse. Filmens ambition att förklara berättelsens mytologi är snudd på bedrövlig och känns oerhört trist och fånig. Låt Ursprunger vara dolt och outtalat. Covenant lyckas med att vara sämre än den förra , vilket är ett intressant magplask då den var mycket mycket svag. Se om Alien och Aliens bioversionen istället ...
Läs mer
4
Alien: Covenant är bra från början och till slutet. Men dock hade den ingen rysarkänsla som orginalet från 1979. Då skulle man känna sig skrämd och samtidigt känna av xenomorphens närvaro fast den inte är där. Den här gången satsar mästerregissören Ridley Scott mest på actionscener och blod och splatter och en del scener där man plötsligt hoppa till. Handlingen är mycket finurlig och väl berättad men annars så hade man få hoppats på ännu mer känlsa från karaktärerna. Den slår garanterat Prometheus. Man känner en stor nostalgi när man sätter sig i biostolen och tittar återigen på ett av dem mest skräckinjagande filmmonstren i historien. Michael Fassbender är ny karaktär för mig men annars gör han en fin insats som androiden David. Danny McBride känner man igen närsomhelst både på rösten och hur han ser ut. Men dock Katherine Waterson är en helt okänd karaktär för mig. Men sjävla stjärnan i filmen är ju så klart Xenomorphen. Det dröjer kanske 50 minuter innan du får se glimten av den men den är snyggt designad och animerad och ser inte ut som en staty gjord av porslin. Filmen introducerar även ett nytt monster vid namn Neomorph (ni vill inte se när den föds dock) och den är enligt min åsikt mycket lugnare men ändå bra mycket farligare än det klassiska monstret. För mig är detta en självklar 4:a. Gå och se den här filmen för action, blodsplatter och få återigen träffa HR. Gigers mest fruktade monster i historien.
Läs mer
3
Ja då har man sett Alien Covenant och konstaterar att den var bättre än jag trodde men långtifrån så bra som jag hade hoppats. En medioker trea i betyg!
Läs mer
Visa fler