Flykten från helvetet (1977)

”Suspiria” är den första delen i Dario Argentos ”modertrilogi” – bestående utöver ”Suspiria” (1977) av ”Inferno” (1980) och ”La Terza Madre” (2007). Argento hämtade inspiration från författaren Thomas de Quinceys verk ”Suspiria de Profundis” som handlar om tre mäktiga och ondskefulla systrar – kända som ”de tre mödrarna” - som omkring år 1000 vid Svarta havets kust som grundade svart magi. 

I ”Suspiria” får vi följa den unga balettdansösen Suzy Bannion som anländer till den tyska staden Freiburg för att dansa på dess berömda balettakademi. Men skolan ruvar på mörka och farliga hemligheter. Innan hon vet ordet av kastas Suzy in i en våldsam och mörk mardröm där ett gott slut inte är att räkna med.  

Att se ”Suspiria” är som att själv kastas in i en mardröm där allt hemskt både kan hända och kommer att hända. Vi bjuds på en stark stämningsfull och atmosfär igenom hela filmen, ett tempo som redan från början ligger på topp, blir alltmer intensivt och som totalt kulminerar i filmens skräckinjagande final. Inte minst den starka ljussättningen – inspirerad av den italienske regissören Mario Bava- förstärker den mardrömslika känslan som vilar över ”Suspiria”.

Filmens story – laddad med mystik, symbolik och riktigt rysande inslag av grafiskt våld á la Argento- är uppbyggd på ett så spännande och intressant att man som tittare sitter på helspänn under hela filmen.   

Det unika ljudet och musiken i filmen som växlar mellan mystiska, klingande speldos-liknande toner och skrämmande viskningar, väsanden och andra kusliga ljud sänder kalla kårar längs ryggraden och som är en faktor som starkt bidrar till filmens minst sagt kusliga atmosfär. 

Vad som dock känns mindre bra är att filmen spelades in med engelskt tal och sedan dubba­des till italienska. Visserligen är det ganska bra dubbning och man har lyckats välja passande röster till skådespelarna, men personligen föredrar jag nog den engelska versionen.

”Suspiria” är en film som man bara inte får missa och som definitivt förtjänar en plats i filmhyllan. Filmen har blivit något av en milstolpe inom skräckgenren och många regissörer har erkänt att de på ett eller annat sätt inspirerats av den. Den är en genialisk fullträff inom skräckgenren. Musiken, ljuset och bilderna är unika och skådespel­arna gör riktigt starka insatser. Något som jag personligen gillar med filmen är att man kan se den gång på gång och hitta något man inte sett tidigare. 

Många får känslan av att detta är en väldigt konstig och annorlunda skräckfilm efter att de sett den första gången – själv fick jag se om den ett par gånger för att förstå och uppskatta den annorlunda stilen som filmen är gjord i – och nu är det en av mina absoluta favoriter inom genren.

Det här är filmen som gjordes då Argento var i sin absoluta toppform och är enligt mig den av hans filmer som tydligast visar hans unika filmskaparstil, och det enda som är mer skrämmande än de sista 12 minuterna av ”Suspiria” är de första 92.