Mio (2008)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Dokumentär om Mio, som blir skickad till Sverige som barn för att tjäna ihop pengar till sin familj i Thailand. Men det går inte som föräldrarna planerat. Som 17-åring bor Mio på Henriksdalsberget, en närförort till Stockholm. Under tre år följer regissören Jonas Embring Mio som försöker hitta rätt i ett liv med många hinder. Det här är en film om kärlek, våld & vardag.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MIO

Drömmen om det drägliga livet
För en gångs skull tar en svensk dokumentärfilm upp något så viktigt som adoptionens baksidor. Det är en makalös värld av kärlek och hoppfullhet, men också ett liv fyllt av osäkerhet och projicerad rädsla. Och resultatet är imponerande.

Mio blev bortadopterad som barn. Han skickades från det fattigas Thailand till tryggheten i det så avlägsna och snöiga Sverige. Tanken var att han skulle få ett bättre liv, på en bättre plats.

Som sjuttonåring lever Mio på kompisars soffor och bäddmadrasser i området kring Henriksdalsberget – en närförort till Stockholm. Hans liv präglas av den kriminella identitet som han under åren i Sverige har förpassats till.

Regissören Jonas Embring har följt Mio under tre år fyllda av hat, brott, kärlek och längtan. Det är en berättelse formad genom Mios strävan efter en drägligare tillvaro. Men hela tiden väntar våldet, arbetslösheten och de otaliga räkningarna. Det blir en smalare och smalare spiral neråt, ner i avgrunden. Men hos Mio (och hos regissören Embring) finns en oskyldig förhoppning om att kärleken övervinner allt. För det gör den väl?

”Mio” är en effektiv lektion i utanförskap och en skrämmande tanke kring adoptionens psykologi. Det är också ett bevis för den svenska integrationens totala haveri. Det blir under vägen uppenbart att detta lika gärna kunnat handla om Mios musikskapande blodsbroder Jeff. Eller någon annan i de utsatta, segregerande svenska förorterna.

Mitt bland inkassokrav och vilda spritfester finner dock Mio en önskan om att kunna resa tillbaks till sin familj i Thailand. Där finns flykten från verkligheten och drömmen om paradiset: "om man inte orkar göra något kan man ligga i hängmattan och softa". Det finns ett par vackra scener där både Mio och en berusad Jeff filosoferar över vad de borde göra, men inte verkar förmå sig själva att förverkliga. För när allt kommer omkring, mitt i realitetens Sverige, så kvarstår problemen: ingen utbildning, inget jobb och inga pengar. Och det är en modern tragedi.   ”Mio” är i högsta grad en högst levande människoskildring, men inte nyskapande, filmiskt sett. Snarare följer filmen i den svenska tv-dokumentärens fotspår; det går till exempel att hitta likheter med programformat som ”Uppdrag Granskning”. Och det är ju inte fy skam.

Regissören Jonas Embring har även blandat in sig själv med all rätt. Han lärde känna sin Mio under sitt arbete på den lokala fritidsgården, och har så att säga skapat ett ömsesidigt förtroende för/hos ungdomarna kring Henriksdalsberget. Han kommer Mio, Melina och Jeff in på livet på ett sånt sätt som gör att det nästan verkar uppgjort. För han kommer så nära. ”Mio” är tydlig så till den grad att hjärtat bultar olidligt hårt i ett par våldsamma scener. Det är jobbigt, detta att våldet hela tiden ligger där och väntar. Det är oberäkneligt och ruggigt.

För en gångs skull skildras det i en svensk dokumentär en djup psykologisk bakgrund till det filmiska våldet. Det finns ett underliggande medvetande hos filmens huvudpersoner; en kännedom om det bättre livet, det drägliga som faktiskt i all misär går att sträva efter. Och just den tanken gör att ”Mio” blir ett välkommet inslag i den för tillfället torra svenska filmrepertoaren.

Mattias Löfroth Skribent
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
Det finns inga externa recensioner ännu. Lägg till den första!

Veckans populära filmer

Visa fler