Hon vet hur du tränar din drake

Exklusivt
3 Juli 2014 | 07:00

Cressida Cowell vet hur du tränar din drake

Inför biopremiären av "Draktränaren 2" pratar vi med den brittiska barnboksförfattaren vars egna barndom inspirerade till en serie populära vikingaäventyr.

Vikingapojken Hicke och draken Tandlöse är tillbaka på biograferna i det tecknade äventyret "Draktränaren 2". Är det någon som vet hur man tränar drakar så är det Cressida Cowell, författaren som snart skrivit sin tolfte bok på temat. MovieZine träffade Cowell på filmfestivalen i Cannes för att prata om arbetet med filmerna, hur hon ser på J.K. Rowling och den oväntade verkliga historien som väckte hennes intresse för drakar och vikingar.

Hur gick dina tankar när DreamWorks hörde av sig och ville förvandla din bok till en storfilm?

- Det kändes extraordinärt! Jag hade gjort bilderböcker förut men det här var min första roman, och jag var bara glad med att den blev publicerad. Att få ett samtal från DreamWorks gjorde mig förstummad. Visst, jag tänkte att de vill väl skaffa sig rättigheterna och sen blir det ingen film, det har hänt många av mina vänner… Så det var både otroligt och oväntat. Det har varit en rakt igenom positiv upplevelse, och det är nog rätt ovanligt för en författare. 


- Det låter som att jag hittar på, men boken är självbiografisk. Den bygger på min barndom. Jag är uppvuxen i London, min far var en affärsman som satsade mycket på miljöfrågor. Varje sommar från att jag var en baby åkte vi till en obebodd by i Skottland. När jag säger obebodd så menar jag det - inga hus, ingen elektricitet, ingenting. Där släppte en fiskare av oss och plockade upp oss igen två veckor senare. Där blev jag inspirerad till att skriva mina böcker. Det var nämligen där, på Skottlands kust, som vikingarna först anföll Storbritannien och det var också den sista platsen de lämnade. De var kvar i 400-500 år. Den lilla ön var täckt av små husruiner där riktiga vikingar hade bott. 

- När jag fyllde nio år hade min far byggt hus där på ön, och där bodde vi hela sommaren. Det var en otrolig upplevelse för ett barn, utan el och TV som sagt. Jag lekte i ruinerna och fantiserade om hur det skulle vara ifall vikingar dök upp på horisonten. Jag läste mycket om vikingar, jag låtsades att drakar bodde i grottorna, för vikingar trodde ju på drakar. Har man tillbringar mycket tid på havet så förstår man varför, för äkta monster lever ju i vattnet. Vi har späckhuggare, enorma hajar, så självklart trodde vikingarna att drakar fanns. Så det är en väldigt personlig historia för mig.

Hur visste du att de skulle göra böckerna rättvisa?

- Ja, hur kunde jag veta det? Jag kunde bara lita på dem. Det var en chansning från min sida. Man blir tillfrågad av ett filmbolag som har klass, man vet att de jobbar med förstklassigt folk. Animatörerna är de bästa som finns. Vilka landskap de har skapat…! Om någon kan göra filmen och få ihop det bästa teamet och de bästa producenterna - en av dem hade gjort "Toy Story" - så vet man att det är de. Jag har stor respekt för regissören, Dean DeBlois, så jag litade på att han skulle ge något tillbaka. Det hade varit hemskt att se en film som jag inte älskar. Men han tog med sig bokens anda och gjorde en underbar och väldigt rörande film. Den berör mig verkligen och den fick mig att gråta.


Var det alltid självklart att det skulle bli animerat?

- Ja, särskilt med tanke på hur långt den tekniken har kommit. Problemet med spelfilm är att hur bra specialeffekterna än är, så flyter de aldrig riktigt ihop med resten av filmen. Man ser alltid en uns av något som inte känns helt rätt. Drakarna är ju en sådan viktig del av det hela, det är konstnärligt viktigt att drakarna och människorna inte får ha något emellan sig som stör illusionen. Dessutom älskar jag animerat, så det kändes bekvämt för mig.

Hur inblandad var du i manuset?

- Jag blev faktiskt tillfrågad i början om jag ville skriva manuset, men jag sa nej. Därför att jag är författare och jag har snart skrivit tolv böcker i den här serien på tio år. Jag ville stå fast vid det jag känner till. Men de har skickat mig manusutkast och frågat om mina åsikter hela vägen. Jag vet inte ens om det är så vanligt?

Så inga dåliga "Mary Poppins"-erfarenheter...?

- Som i "Saving Mr. Banks?" Haha, nej då, men jag älskar den filmen! Nej, så har det inte alls varit för mig, men jag är heller inte särskilt lik P.L. Travers. Jag var alltid införstådd med att film och bok är två olika saker. Det gjorde det hela enklare för alla. Ta Stephen King som exempel. En genial skräckförfattare, men tydligen avskydde han "The Shining" av Stanley Kubrick. En film som jag tycker är ett mästerverk. Det var bara inte så han hade föreställt sig den. Men Kubrick är en filmskapare, en kreatör som vill förmedla sin vision, och den gör inte Stephen Kings bok till något mindre av ett mästerverk.

Vilken av karaktärerna ligger närmast dig?

- Hicke, helt klart. Också i böckerna är det han som ligger mig närmast om hjärtat. Jay Baruchel som spelar honom är så lik Hicke i verkliga livet! Jag gillar honom för att Hicke är en outsider, han är känslig men han måste ta ansvar och bli en ledare. Det gör honom till en sådan intressant karaktär. Och en annan sak som många av oss nog känner igen - han älskar sin far, men eftersom han inte är lik sin far, blir det jobbigt för honom när han växer upp. Deras relation blir så intressant, också från pappans perspektiv. Budskapet om att älska ditt barn även om han eller hon inte är exakt som du vill, det är en viktig del av böckerna. 



Karaktären bygger ju på din egna barndom, så varför skrev du honom som en pojke och inte en flicka? 

- Tja, det är intressant, eller hur? Jag är inte säker på att jag vet svaret. Naturligtvis tar man delar av sin barndom men man skriver också fiktion. Jag var också intresserad av maskulinitet. Jag var intresserad av att skriva om det, om pressen som ligger på unga pojkar, och på gamla invanda bilder av maskulinitet. Jag antar att pressen som Hicke hade på sig på att leva upp till sin far skulle bli ännu större om han var pojke. En annan sak var att vi har ett problem med att få pojkar att läsa. Och jag vill gärna få barn att läsa mer. Det var en stor motivation för mig när jag skrev boken.

Tänkte du på en uppföljare redan när du skrev den första boken?

- Jag har alltid sett det här som en serie på tolv böcker. Så ja, jag skriver så att jag låter karaktärer och händelser utvecklas gradvis med varje bok. I varje bok upptäcker Hicke ett nytt attribut. Allt en hjälte behöver. I den första hittar han sin drake, i nästa får han ett svärd, sedan en sköld och så vidare. Hans mor dyker inte upp förrän långt senare. För om man avslöjar allt från början så finns det ju inget mer att berätta, eller hur? 

Hur lyckades du att sälja in tolv böcker på en gång?

- Nej nej, det gjorde jag inte. Alldeles för mycket press! Jag lovade dem bara en bok åt gången, även om förläggarna såklart ville ha mer. Men alla idéerna fanns i mitt huvud. Den första funkade ju utmärkt som en fristående bok, men jag hade planer på en lång serie, och jag har tur som har fått skriva dem.


Brittiska författare har haft stora framgångar med bokserier för tonåringar. Tänkte du något på "Harry Potter"-seriens framgång när filmbolaget ringde dig?

- Jag är inte säker på det. Men det är inte riktigt samma sak, J.K. Rowling är ett sådant megafenomen världen över, och blev det över en natt. Så jag jämförde mig aldrig med henne. Men jag hade gärna velat vara henne, och jag beundrar henne verkligen. 

Och det blir fler "Draktränaren"-filmer?

- Ja, jag tror det. Dean skriver en trilogi, det blir tre filmer.

Vad kan vi vänta oss av den tredje filmen?

- Jag vet inte riktigt vad jag får säga. Vi kommer nog inte se Hicke som en gammal man, han lär bli kvar i samma ålder nu. Jag vet att Dean har sagt att han följer böckernas historia. Så nästa fråga blir vad som har hänt med drakarna. Var är de nu? Det är något som böckerna har tagit upp, sammanvävt med berättelsen om vår hjältes uppväxt. Böckerna är berättade av en gammal man som ser tillbaka på sin barndom. Den första börjar med att han säger: "Det fanns drakar när jag var pojke". Han ser tillbaka på det förflutna med en bitterljuv känsla som jag hoppas att böckerna och filmerna förmedlar. Det finns alltid något bitterljuvt med att se tillbaka, eller hur? Att tänka tillbaka på ens barndom som är, hur härligt det än var, borta nu. Och vikingatiden är lika bitterljuv, för den hör till historien.

Tror du att vi kan lära oss något av vikingarna?

- Det jag alltid har beundrat hos vikingarna är deras äventyrslusta. Tänk att åka ut med sitt skepp utan karta eller telefon. Deras otroliga mod. Det är vad som gör att barn och även vuxna dras till sådana böcker och filmer. Vår egna värld har blivit så säker. Vi är väldigt beskyddande när det kommer till våra barn. Vi gör inte nödvändigtvis som mina föräldrar gjorde, och tar med barnen till en öde ö utan ett sjukhus i närheten, och låter dem leka och klättra. Vi ser efter dem. Men vi gör samtidigt livet väldigt säkert för dem, jag menar, var är äventyret? Så vi går och ser såna här filmer för att få uppleva äventyr utan att nödvändigtvis utsättas för fara. Idag finns ju inga oupptäckta platser kvar. Att få utforska nya världar är spännande för oss.

"Draktränaren 2" har biopremiär fredagen 4 juli.

Läs också: