Draktränarna är tillbaka

EXKLUSIVT
20 Juni 2014 | 15:00

Draktränarna är tillbaka

MovieZine träffade Jay Baruchel och America Ferrera för att prata om röstroller, animerade favoriter och känslan att vara på världens största filmfestival.

Fyra år har gått sedan DreamWorks animerade film "Draktränaren" slog ner som en oväntad succé. Den charmiga, roliga och originella äventyrsfilmen har nu fått en uppföljare som både är större och mognare i tonen. Alla karaktärer har blivit några år äldre, men vikingen Hicke, hans flickvän Astrid och draken Tandlös är lika äventyrslystna som sist.

Efter Cannes-premiären för "Draktränaren 2" träffade vi skådespelarna bakom deras röster,  Jay Baruchel och America Ferrera.

- Folk frågar oss hur det känns att komma tillbaks till de här karaktärerna efter flera år. Men faktum är att America och jag gjorde en TV-serie mellan filmerna, så egentligen har vi aldrig släppt de här karaktärerna under de senaste sju åren. De har vuxit med oss, och än är vi inte klara med dem. Vi ska göra en ny serie och en tredje film, berättar Jay Baruchel för MovieZine.

Ni har en storslagen rollista med bland andra Gerard Butler och nu också Cate Blanchett. Får ni någonsin träffa dem?

Jay Baruchel: De flesta träffade jag för första gången igår. Jag får mest spela in min röst ihop med America, eller bara med regissören.

America Ferrera: Jag fick spela in med Jay och med Kit Harington. Jag träffade Djimon Hounsou och Cate först under pressturnén. 

Skådespelare jobbar oftast med hela kroppen. Hur svårt är det att agera enbart med rösten som hjälpmedel?

AF: Jag tycker det är en utmaning. Jag har gjort väldigt lite röstskådespeleri innan, men man lär sig mer och mer. För varje gång måste jag dock lära mig på nytt att fokusera på själva rösten, så det blir en utmaning för mig varje dag. 

JB: Det kommer inte utan utmaningar, som America säger. Vid den första filmen insåg jag hur mycket jag förlitar mig på resten av kroppen när jag agerar. Jag brukar använda min kropp och mitt ansikte för att förmedla det jag vill. Men att bara använda rösten gör att det blir så avskalat och rent. Rösten ljuger inte. Det hörs direkt om man är nervös. Men det är som när blinda säger att deras hörsel blir bättre. Räknar man bort kroppen så blir ens röst bättre och starkare. 

"Draktränaren"-böckerna, den första filmen och serien har blivit så framgångsrika, vad tror ni det beror på?

JB: Det är som ingredienserna i en utsökt måltid, det går inte att peka ut vad som gör den så bra utan det är balansen mellan allt. Enkelt kan man säga att det är en bra story, och det gillar folk. Så länge människor har funnits har man gillat bra historier. Vår publik blir alltid belönad, det finns karaktärer som man kan känna igen sig i, och till viss del är det en vardagsflykt. 

AF: Jag skulle tillägga det som är grunden i Cressida Cowells böcker, den här oväntade vänskapen mellan en pojke och en drake. Jag tror det är fascinerande för oss, tanken på att hitta ett band med något okänt. Jag kan se alla Youtube-videos där omaka djur hittar varann och blir vänner: hundar, ekorrar, katter, vad som helst! (skratt) 



Jay, du har stått bakom kameran och producerat egna kortfilmer. Är skådespeleri ett sätt för dig att se hur de stora arbetar med långfilm, för att själv ta den vägen?

JB: Det är allt jag någonsin har velat göra. Jag vill inte förminska mitt nuvarande yrke, men jag har velat göra film sedan jag var en liten, liten grabb. När jag var tolv och fick min första filmkamera sa min mamma: ”Det här är den bästa filmskolan du kan hitta.” Skådespeleri har för mig varit ett sätt att vara en del av filmvärlden, men jag hoppas att skriva och regissera film inom kort.

Att ha jobbat med såna som Seth Rogen, James Franco och Judd Apatow, hjälper det dig när du gör komiska roller som Hicke?

JB: Jag har bara jobbat med Judd två gånger på 20 år, även om folk gillar att placera mig i den gruppen. Jag har också jobbat med Clint Eastwood, Cameron Crowe, David Cronenberg och många andra begåvade människor. Jag tror att var och en av dem hjälper mig växa i mina roller. 

Musik ska vara en viktig del av ditt liv, sägs det.

JB: En dag utan musik är inte värd att leva. Jag lever konstant med musik. Jag brukar göra små soundtracks till mig själv inför varje jobb, och jag gör detsamma för mina vänner. Det har alltid varit så, det är något jag ärvt av mina föräldrar. Vi var fattiga och fick CD-skivor tio år efter alla andra, men vi hade en stor låda med kassettband där jag har hittat enormt många guldkorn som liten grabb. Inför varje roll så hjälper musik mig att hitta rytmen, utstrålningen, hållningen, allt det där som skapar en karaktär. En del skådespelare hittar sin karaktär i kläderna. Jag vet killar som ger varje karaktär ett eget rakvatten. För mig är det musiken som bestämmer hur jag hittar min rollfigur.

Vad lyssnar du helst på?

- Oj. Alla tiders favorit är God Speed You Black Emperor från Montreal, eller Joy Division/New Order. 

Är det första gången ni är på en festival som Cannes? Hur är det första intrycket?

JB: Det är intensivt! En sådan ära att vara här. Det enda jag kan jämföra med är Toronto, där jag har varit varje år det senaste decenniet. Men Cannes är en milstolpe, jobbar man med film är det här man ska vara. Men det blir inte mer naturligt för det. Det finns så mycket folk, fotografer… Fester är dock inget för mig. Jag sitter på hotellet hela dagarna. Jag lämnade vår egna premiärfest efter 30 minuter. Nej, jag trivs bäst hemma i min pyjamas. Att klä upp sig och bli fotad känns inte naturligt för mig. Men det är absolut en ära för mig att vara här. 

AF: Det är så mycket att ta in här. Jay och jag stod på röda mattan igår, vi såg på varandra och tänkte på vad våra 10-åriga jag skulle säga om det här. Jag glömmer nog aldrig den känslan som var både magisk och komisk, när vi kom ut efteråt, hand i hand, på toppen av de där trapporna. Det är så en brittisk drottning måste känna sig vid en kröning! Jag hade Cate Blanchett på min högra sida, där fanns tusentals åskådare. Skulle jag beskriva det för någon så skulle det låta som en drogpåverkad dröm. 



America, som ett gammalt fan av ”Ugly Betty” måste jag fråga om det finns chans på en återförening eller en film?

AF: Vi har återföreningar hela tiden! Det är bara det att ni inte får se dem. Det är så underbart att fansen fortfarande uppskattar serien. Det var en ljuvlig del av mitt liv, jag älskar Betty och mina motspelare. Allt är möjligt. Jag skulle gärna återbesöka henne när som helst i livet, och se var hon är och vad hon gör. 

Saknar du rutinerna med att jobba med TV?

AF: Det var inte så mycket rutin, som kaos. Det var intensivt. TV innebär massor med jobb. Jag saknar inte det vardagliga men jag saknar karaktären, historierna och de andra skådespelarna. Jag älskar TV. Det är underbart att kunna berätta en längre historia, så som vi gör nu med ”Draktränaren”, där man kan växa och utvecklas med historien. Det finns inte riktigt när man som skådespelare gör en filmroll under ett par veckor, och sedan ser filmen långt senare. 

En reporter flikar in och minns ett härligt uttryck från Steve Martin: man jobbar i månader med att förbereda och spela in en film, och 15 miljoner dagar senare får man reda på om den blev rolig eller inte. 

Är det lite så att spela in röst till ”Draktränaren”?

AF: Man vet aldrig hur resultatet ska bli. Jag känner efter om det är värt mödan och min tid. Om det sedan blir en dålig film eller en bra film, så är jag iallafall en erfarenhet rikare och hade kul under tiden. 

JB: Jag har en lista med kriterier. Det ultimare vore att pricka av varenda ett, vilket aldrig händer. Skulle jag betala pengar för att se filmen själv? Får jag jobba med folk som jag kommer att trivas med, antingen vänner eller förebilder? Var spelas den in, kan jag tänka mig att vara där i flera månader? Och det viktigaste, är det ett meningsfullt sätt att spendera min tid på? Jag är inte en person som håller tyst och tar min lönecheck. Jag har försökt, det funkar inte. Så jag måste kunna tänka mig att gå till jobbet varje dag. 

Bästa animerade filmen? Ni får inte nämna ”Draktränaren”. 

JB: För mig personligen är det nog ”Svärdet i stenen” eller ”Akira”. Det blir sällan bättre än ”Akira”. 

AF: Jag växte upp i Disneymusikalernas era. När jag tänker på min barndom så tänker jag på ”Lejonkungen”, ”Skönheten och odjuret” och ”Den lilla sjöjungfrun”. Samtidigt lånade jag nyss vänners barn för att kunna se ”Frost” fem gånger på bio. Så jag har inte växt ur min besatthet av animerade filmer än.

"Draktränaren 2" får biopremiär 4 juli. Se fem minuter ur filmen nedan: