Al Pacino gör en fantastisk prestation som den avdankade skådespelaren Simon Axler som helt klart sett bättre dagar. Det är intensivt, välspelat och flera gånger väldigt roligt. Men det finns en ganska uppenbar ambition att vara konstnärlig och då blir det konstnärliga tyvärr mest bara ansträngande.

Underbar musik och härliga karaktärer lyfter denna skönt okomplicerade, men ändå fantastiskt fina historia om livet och val man tvingas göra i det.

Detta är härlig romantisk förväxlingshumor och klassiska kärleks-komplikationer i lätt Woody Allen-anda som ofta retar min skrattnerv. Det är onekligen väldigt roligt och replikerna rappa, men under skämten och den polerade ytan finns egentligen inte så mycket mer att tillgå.

En fantastiskt fin film med vackert budskap för hela familjen. Historien kretsar huvudsakligen kring små skräpsamlande figurer i kartonger, men handlar egentligen om det motsägelsefulla i att vara människa.

”Heaven Knows What” är en gripande skildring av en skrämmande och främmande vardag som samtidigt är nära verklighet för så många. Filmen är mot slutet något enformig, men åskådliggör ändå på ett rättframt sätt personer som vi vanligtvis inte ser och öppnar upp våra ögon för sådant vi egentligen vill blunda för.

På flera sätt är Venedig som en film i sig själv. Tänk dig en stad med palats av guld, hundratals broar, gränder, små torg och gator av vatten. En filmfestival där är lite som att bygga vackra kulisser i en redan uppställd studio. Själva staden blir en del av upplevelsen där berättandet inte tar slut för att filmen gör det.

Där ettan mest kändes som en onödig upprapning av ett dussin redan existerande racingploter i kölvattnet av ”Bilars” framgångar, lyfter uppföljaren ansenligt högre. ”Flygplan 2: Räddningstjänsten” är en mer spännande och bättre film med en helt klart intressantare historia i grunden.

Colin Nutley gör det han vanligtvis brukar, varken mer eller mindre och resultatet är också rätt väntat. ”Medicinen” är en stundvis riktigt underhållande dramakomedi som trots ett, på sina håll, väl fånigt manus levererar en hel del härlig igenkänning.

90 minuter av galet existentiellt ös är resultatet när Luc Besson släpper intelligensen fri i denna actionspäckade thriller om mänsklighetens enorma möjligheter.

”Moms’ Night Out” är en dålig nedlåtande komedi om neurotiskt kacklande kvinnor och deras idioter till män. Filmen får värderingarna och synen på familjen i ”Mad Men” att plötsligt kännas moderna.

Filmen skildrar poppiga punkbandet Vulkanos framgångar men lyckas trots en hel del hjärta inte riktigt engagera. Det färdiga resultatet är en föga punkig, men ändå rätt trivsam musikalisk bagatell som inte överraskar nämnvärt.

Det blir ofantligt inspirerande om livet, musiken och skapandeprocessen när punkpoeten Nick Cave blickar tillbaka på sina 20 000 dagar på jorden.

”What If” är en ganska typisk romantisk komedi som lyfter lite tack vare tydliga ambitioner och en vilja att vara något mer. Dock bär tyvärr inte ambitionerna riktigt så långt som jag tror tanken från början var, varför det hela till sist inte blir till så mycket mer än en fin liten film om klassiska kärlekskomplikationer.

Det var en söndag 18:e november 1990 när piloten av den mästerliga TV-serien ”Twin Peaks” visades i SVT och vedervärdige Bob för första gången kröp upp och fram bakom en soffa och bokstavligen skrämde vettet ur mig. Den dimmiga mystiken trollband oss kollektivt i TV-sofforna och överallt, på allas läppar vibrerade frågan – Vem dödade Laura Palmer?

Detta är en vacker och väldigt annorlunda berättad liten saga om artöverskridande vänskap bland småkryp. Något för lång kanske i slutändan, men otroligt fin och fängslande likväl.

Scott Derrickson tar ett par skopor polisthriller och toppar med några nypor rysare och bakar ihop en hyfsat spännande historia om The Doorsnynnande demoner. Utförandet är förvisso klanderfritt och rådande stämning hela vägen behagligt skrämmande, men tyvärr saknas ett stabilt driv i berättandet, varför tempot emellanåt känns rätt trevande.

Serien var när den kom i början av 2000-talet, både stil- och temamässigt banbrytande för hur TV-komedi kan göras och se ut. Mycket av humorn uppstår i blickar och obekväma tystnader till följd av politiskt inkorrekta skämt och plumpa kommentarer. Idag är ”The Office” fortfarande utan tvekan det bästa och smartaste som TV någonsin levererat i humorväg och jag har svårt att se någonting på ett bra tag ta över dess plats i täten.