Långsamt tempo och ointressanta karaktärer i denna sjätte och sista del lämnar en hel del övrigt att önska. Historien som helhet har heller inga större fördelar och tyvärr uteblir spänningen ännu en gång.

Stockholms filmfestival 2013 – Paolo Zuccas film om vuxna män som gör saker tillsammans är en härligt parodisk men kärleksfull hyllning till den största religionen i Italien (vid sidan av religionen) – fotbollen. Berättargrepp från både musikal- och westerngenren rörs ihop, vilket resulterar i en otroligt häftig visuell upplevelse och en hel del absurd komik med underton av svärta.

Stockholms filmfestival 2013 – Tråkig inledning och ännu sämre fortsättning hotar till en början hela upplevelsen. Dock hittar berättelsen med tiden rätt och blir därefter också riktigt rolig och underhållande ett tag. 
På bekostnad av humorn tar tyvärr romansflamset sedan åter över, och slutet blir smörigare än en nybredd macka.

Stockholms filmfestival 2013 – En väldigt vacker natursymfoni med mästerligt foto och vidunderliga vyer. Tyvärr går form före innehåll och det finns absolut ingenting som ens i närheten påminner om en handling eller än mindre en historia under den spektakulära ytan. Mot slutet känner jag mig lika tom som det jag precis tittat på.

Stockholms filmfestival 2013 – Skön humor och hög igenkänning ur kvinnligt perspektiv blandas med några få, kanske inte riktigt lika övertygande, sekvenser av både djupare och dystrare mening. Dock är filmen som helhet ett överraskande och mycket roligt drama och en absolut godkänd debut av regissören Jill Solloway.

För att vara helt ärlig så är det knappt något som fungerar i denna så kallade romantiska komedi om familjerelationer och äktenskap. De enskilda skådespelarna gör inga direkta fel, men de kan heller inte göra något rätt med det usla manuset i händerna. Därför blir det till sist inget annat än ett kraftigt magplask för alla inblandade.

Terry Gilliams dysfunktionella stil, med den paranoida stämningen och de exentriska figurerna skapar tillsammans ett fantastiskt delirium i och med ”Brazil”. Det är en färggrann men ytterst dyster framtidsvision, som ändå på ett lätt obehagligt sätt är väldigt komisk.

En välkommen och trivsam uppföljare som inte direkt överraskar eller lyckas slå föregångaren i originalitet. Dock är skämten roliga och karaktärerna fortsatt älskvärda varför också denna väldigt färggranna och fartfulla animerade komedi väl förtjänar att ses.

Stockholms filmfestival 2013 – ”Crystal Fairy” är en något annorlunda roadmovie som tar tid på sig att på riktigt rulla igång. Karaktärerna är ett tag så pass osympatiska att något egentligt engagemang är svårväckt. Dock dras jag så småningom med i den knapphändiga handlingen och börjar se nyanser och kvaliteter, som med lite mer ansträngning hade kunnat utvecklas till en mycket bra film.

Stockholms filmfestival 2013 – Paul Wright har skrivit och regisserat denna suggestivt spännande historia om sorg och saknad. Det är välspelat och visuellt mycket tilltalande, om än stundvis nästan introvert i sitt uttryck. Mot slutet spårar det ur något, men vägen dit är väldigt gripande.

Paulina Garcia är fullständigt oemotståndlig som medelålders Gloria i detta ömsinta och romantiska drama om livet och kärleken i den. Det är en otroligt välskriven historia som både värmer och roar långt efter att filmen tagit slut.

Stockholms filmfestival 2013 – Robin Campillo har gjort ett vågat och mycket fängslande drama om hur en ny generation invandrare från de forna öststaterna försöker överleva och hitta sin plats i det moderna Europa. Det är extremt välspelat och manuset med den annorlunda strukturen säger mycket mer än det som bara syns.

En otroligt gripande och samtidigt helt underbar verklighetsbaserad historia om en moders villkorslösa kärlek. Ena stunden trillar tårarna hejdlöst nedför mina kinder och i nästa känner jag skrattet bubbla i bröstet. Detta är höstens absolut finaste filmupplevelse!

Trovärdiga bifigurer och ännu bättre skådespelare i rollerna är styrkan i den näst sista delen i höstens Maria Lang-serie. Manuset hade mått bra av några korrekturvändor till, men tack vare mycket kompetent regi blir det ändå stundvis till och med relativt spännande.

En fin och ömsint dokumentärskildring av en fars och morfars sista tid i livet. Bilderna är många gånger poetiska och tonen i det berättade kontemplativt. Det blir emellanåt väldigt känslosamt, men sammanfattningsvis händer det för lite för att historien på allvar ska gripa tag och hålla mitt intresse vid liv hela vägen.

Stockholms filmfestival 2013 – En stillsam och reflekterande skildring av liv som levs lite vid sidan av. Det är med värme som regissören låter oss möta den fascinerande skaran individer han själv kommit att lära känna. Tyvärr blir mötena för flyktiga för att på riktigt beröra och det är inte mycket som lever kvar efter att filmen tagit slut.

Catherine Deneuve är helt bedårande som Bettie vars resa hemifrån leder henne hem på riktigt. Det är onekligen en härlig liten åktur ute i det franska landskapet vi bjuds med på. Men tyvärr är denna roadmovie för lång för sitt eget bästa och delar hade gott kunnat kapas för ett bättre flyt i historien.