En lång inledning och alldeles för höga doser av onödiga komiska inslag sänker tyvärr betyget för denna annars utmärkta katastroffilm. För när det sedan väl smäller, gör det så riktigt högt och hela vägen till den eldfängda och dramatiska finalen blir synnerligen explosiv.

En vansinnigt kul roadmovie, som blandar spelfilm med dolda kameran-sketcher och vanligt folks verkliga reaktioner. Den är bitvis något ojämn som film, men blir aldrig tråkig tack vare väl valda scener och bra flyt mellan dem.

En sanslöst intensiv inledande kvart i en enda lång läcker tagning toppas av resterande 75 minuter med andlös spänning i en kamp om överlevnad. Alfonso Cuaron bjuder på ett sci fi-äventyr som ger begreppet rymdfärd en helt ny innebörd och jag har svårt att tänka mig att en filmupplevelse kan bli mer kännbar än så här.

En svensk deckare på bio som faktiskt för en gångs skull är riktigt spännande på sina håll! Men den trivsamma mysterieintrigen och de suveräna unga skådespelarna till trots faller tyvärr familjefilmen på grund av dess tekniska innovationer och de onödiga komiska inslagen.

”Jag kallas Ernesto” är en engagerande och fin uppväxtskildring med historisk verklighetsbakgrund. Ibland känns det som att det spretar lite väl i intrigen men resultatet är ändå ett rörande och vackert vittnesmål om en svår tid som en gång var.

En egentligen rätt spännande berättelse som hade förtjänat bättre struktur och tydligare fokus. Det på många håll tighta fotot är dessutom alldeles för otydligt och redigeringen förstör tempot så att historien, trots intressant intrig och bra skådisar, till sist knappt engagerar alls.

Den fjärde filmen i hösten Maria Lang-följetong bjuder äntligen på en antydan till spänning och lite oväntade vändningar. Dock når den inte hela vägen upp till den första och hittills bästa filmen i serien ”Mördaren ljuger inte ensam”. Men hoppet är väckt och förväntningarna återupptas inför fortsättningen.

Trots att specialeffekterna på sina håll är rent löjliga är detta en av de mest romantiska spöksagorna i modern tid. Filmen blandar romantik med rätt doser humor och spänning vilket resulterar i ett gripande vackert drama om kärlek starkare än döden.

Fortsatta trakasserier från andra sidan skrämmer lite till en början. Men sedan sjunker tempot i takt med att trötta repriser och hopkrafsade rester från tidigare spökhistorier radas upp. 
Istället för att bli rädd känner mig mest utmattad och rätt uttråkad mot slutet och ser inte alls emot del tre som lär följa.

De omtalade sexscenerna i filmen känns kanske inte idag lika chockerande som när det begav sig på 90-talet och tyvärr heller inte riktigt lika sexiga. Dock ramar de ändå effektivt in den spännande intrigen och det hela resulterar i en väldigt underhållande erotisk thriller, som fortfarande utan tvekan lyckas förföra.

”Skumtimmen” efter en bok av Johan Theorin med samma namn är en otroligt känslosam dramathriller om sorg, försoning och ond bråd död. Det är också en väldigt ojämn film. För samtidigt som jag vill ha mer av vilandet i känslor och situationer saknar jag motsägelsefullt nog tempo då det emellanåt tenderar att bli alldeles för lågmält.

Denna amerikanska remake på den japanska förlagan med samma namn är bland det uslaste jag sett på ett bra tag. Och då såg jag ”Grown ups 2” för inte så länge sen.

Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.

Venedig 2013 – Xavier Dolan övertygar som både regissör och manusförfattare (dock efter förlaga denna gång) och gör även en lysande prestation som huvudpersonen Tom. Överhuvudtaget spelas alla roller med största trovärdighet i denna karaktärsdrivna och kusligt psykologiska dramathriller om sorg, förnekelse och förtryckta känslor.

Venedig 2013 – ”Pine Ridge” är en otroligt ömsint skildring av livet på nya prärien. Det handlar om situationen idag men det som en gång var gör sig ständigt påmint när vi får bekanta oss med denna unga generation indianer och deras vardag.

Jonna Vanhatalo Birro summerar intrycken och filmerna efter årets Venedigs filmfestival.

Venedig 2013 – Inte ens en, på de flesta håll, hyfsat välpresterande ensemble med suverän Alan Rickman i täten, lyckas rädda detta bedrövligt tråkiga kostymdrama. Det är närmast en provocerande brist på passion i filmen, varför hela idén om kärlekstrassel inte blir till mer än just det – en idé.