Maria Blom är tillbaka med ännu en kvinnocentrerad dalahistoria som både roar och berör. Den kanske inte direkt är så rolig som man vid en första anblick kan tro, men desto mer hjärta och värme ryms mellan raderna.

Det skapas magi när Martin Scorsese i absolut toppform ännu en gång slår sig samman med en fullständigt lysande Leonardo DiCaprio. ”The Wolf of Wall Street” är en otroligt intensiv och tragikomisk berättelse om den amerikanska (mar)drömmen.

Det blir ofta hysteriskt kul när det gamla karikatyriska sällskapet från sist åter ska göra TV ihop. ”Anchorman 2” är en riktigt rolig uppföljare som både lyckas vara aningen nytänkande i allt sitt trams men framförallt nästan hålla samma klass som sin föregångare.

”Emil och Ida i Lönneberga” är en fin och familjevänlig sagofilm med relativt ensidig handling. Den engagerar gott de yngre, även om överraskningarna för oss något äldre uteblir.

I princip samma film som ettan, fast sämre. Det känns närmast oförskämt att kopiera en förlaga så bokstavligt och sälja in som uppföljare. Visserligen är det fortfarande välspelat och filmen har sina poänger och några korta stunder av humor, men de är den här gången försvinnande få.

”Ensam hemma” är en rätt rolig och välspelad film om julstök och borttappade barn. Tempot och stressen tenderar att emellanåt nästan smitta av sig på mig i soffan, varför jag inte finner filmen fullt så trivsam att titta på. Dock har jag överseende med vissa andra brister tack vare den sköna humorn och det fina förlåtande slutet som ändå skapar lite julstämning mitt i allt.

Repliker innehållande ordet bajskorv lockar högljudda skratt från den yngre publiken (tillika tilltänkta målgruppen) och filmen lär säkert, liksom förra, bli en succé hos den. Men även om manuset faktiskt den här gången antyder att arbete lagts ned på det, är tyvärr ”bajskorv” det roligaste också enligt undertecknad.

”Victor och Josefine” är en underbart fin och färggrann familjesaga som berättas med relativt bleka men mer precisa penseldrag. Filmen är verkligen otroligt förtjusande för både stora som små och en sann fröjd för flera sinnen samtidigt.

Långsamt tempo och ointressanta karaktärer i denna sjätte och sista del lämnar en hel del övrigt att önska. Historien som helhet har heller inga större fördelar och tyvärr uteblir spänningen ännu en gång.

Stockholms filmfestival 2013 – Paolo Zuccas film om vuxna män som gör saker tillsammans är en härligt parodisk men kärleksfull hyllning till den största religionen i Italien (vid sidan av religionen) – fotbollen. Berättargrepp från både musikal- och westerngenren rörs ihop, vilket resulterar i en otroligt häftig visuell upplevelse och en hel del absurd komik med underton av svärta.

Stockholms filmfestival 2013 – Tråkig inledning och ännu sämre fortsättning hotar till en början hela upplevelsen. Dock hittar berättelsen med tiden rätt och blir därefter också riktigt rolig och underhållande ett tag. 
På bekostnad av humorn tar tyvärr romansflamset sedan åter över, och slutet blir smörigare än en nybredd macka.

Stockholms filmfestival 2013 – En väldigt vacker natursymfoni med mästerligt foto och vidunderliga vyer. Tyvärr går form före innehåll och det finns absolut ingenting som ens i närheten påminner om en handling eller än mindre en historia under den spektakulära ytan. Mot slutet känner jag mig lika tom som det jag precis tittat på.

Stockholms filmfestival 2013 – Skön humor och hög igenkänning ur kvinnligt perspektiv blandas med några få, kanske inte riktigt lika övertygande, sekvenser av både djupare och dystrare mening. Dock är filmen som helhet ett överraskande och mycket roligt drama och en absolut godkänd debut av regissören Jill Solloway.

För att vara helt ärlig så är det knappt något som fungerar i denna så kallade romantiska komedi om familjerelationer och äktenskap. De enskilda skådespelarna gör inga direkta fel, men de kan heller inte göra något rätt med det usla manuset i händerna. Därför blir det till sist inget annat än ett kraftigt magplask för alla inblandade.

Terry Gilliams dysfunktionella stil, med den paranoida stämningen och de exentriska figurerna skapar tillsammans ett fantastiskt delirium i och med ”Brazil”. Det är en färggrann men ytterst dyster framtidsvision, som ändå på ett lätt obehagligt sätt är väldigt komisk.

En välkommen och trivsam uppföljare som inte direkt överraskar eller lyckas slå föregångaren i originalitet. Dock är skämten roliga och karaktärerna fortsatt älskvärda varför också denna väldigt färggranna och fartfulla animerade komedi väl förtjänar att ses.

Stockholms filmfestival 2013 – ”Crystal Fairy” är en något annorlunda roadmovie som tar tid på sig att på riktigt rulla igång. Karaktärerna är ett tag så pass osympatiska att något egentligt engagemang är svårväckt. Dock dras jag så småningom med i den knapphändiga handlingen och börjar se nyanser och kvaliteter, som med lite mer ansträngning hade kunnat utvecklas till en mycket bra film.