”Honeymoon” är en fantastiskt välspelad och mycket otäck psykologisk och för all del även romantisk rysare. Den kanske inte direkt skrämmer skiten ur en med massa avhuggna kroppsdelar och blod som sprutar, men bringar ändå skönt oroande obehag till sin publik.

Skräckkomedi av Joe Dante som varken är ryslig eller särskilt rolig. ”Burying the Ex” saknar tyvärr det som en riktigt bra dålig film gärna ska innehålla och är därför bara dålig.

Regissören Andrew Niccol (”Gattaca”) har gjort ett psykologiskt krigsdrama med Ethan Hawke i huvudrollen. Det är stundvis både tänkvärt och välspelat och jag gillar vad jag ser, men tyvärr drar det förenklade slutet till sist ner helhetsintrycket.

En väldigt vacker och närmast lyrisk dramatisering av William Faulkners roman med samma namn. James Franco regisserar och spelar en av huvudrollerna och fastän jag inte har några större invändningar mot någon av hans prestationer, undrar jag om inte resultatet hade blivit ännu lite bättre om han koncentrerat sig på bara en av uppgifterna.

Amerikanen Abel Ferrara gör film om den kontroversielle italienske poeten, regissören och politiska agitatorn Pier Paolo Pasolini. Resultatet är, trots fint foto, tidsenlig scenografi och fantastiskt skådespel (inte minst av Willem Dafoe) förvånande platt och intetsägande.

Fantastiskt skådespel är största behållningen i detta snygga men lågmälda drama, som samtidigt är en djupgående karaktärsstudie av en äldre man vars förflutna tagit över hans nu.

Al Pacino gör en fantastisk prestation som den avdankade skådespelaren Simon Axler som helt klart sett bättre dagar. Det är intensivt, välspelat och flera gånger väldigt roligt. Men det finns en ganska uppenbar ambition att vara konstnärlig och då blir det konstnärliga tyvärr mest bara ansträngande.

Underbar musik och härliga karaktärer lyfter denna skönt okomplicerade, men ändå fantastiskt fina historia om livet och val man tvingas göra i det.

Detta är härlig romantisk förväxlingshumor och klassiska kärleks-komplikationer i lätt Woody Allen-anda som ofta retar min skrattnerv. Det är onekligen väldigt roligt och replikerna rappa, men under skämten och den polerade ytan finns egentligen inte så mycket mer att tillgå.

En fantastiskt fin film med vackert budskap för hela familjen. Historien kretsar huvudsakligen kring små skräpsamlande figurer i kartonger, men handlar egentligen om det motsägelsefulla i att vara människa.

”Heaven Knows What” är en gripande skildring av en skrämmande och främmande vardag som samtidigt är nära verklighet för så många. Filmen är mot slutet något enformig, men åskådliggör ändå på ett rättframt sätt personer som vi vanligtvis inte ser och öppnar upp våra ögon för sådant vi egentligen vill blunda för.

På flera sätt är Venedig som en film i sig själv. Tänk dig en stad med palats av guld, hundratals broar, gränder, små torg och gator av vatten. En filmfestival där är lite som att bygga vackra kulisser i en redan uppställd studio. Själva staden blir en del av upplevelsen där berättandet inte tar slut för att filmen gör det.

Där ettan mest kändes som en onödig upprapning av ett dussin redan existerande racingploter i kölvattnet av ”Bilars” framgångar, lyfter uppföljaren ansenligt högre. ”Flygplan 2: Räddningstjänsten” är en mer spännande och bättre film med en helt klart intressantare historia i grunden.

Colin Nutley gör det han vanligtvis brukar, varken mer eller mindre och resultatet är också rätt väntat. ”Medicinen” är en stundvis riktigt underhållande dramakomedi som trots ett, på sina håll, väl fånigt manus levererar en hel del härlig igenkänning.

90 minuter av galet existentiellt ös är resultatet när Luc Besson släpper intelligensen fri i denna actionspäckade thriller om mänsklighetens enorma möjligheter.

”Moms’ Night Out” är en dålig nedlåtande komedi om neurotiskt kacklande kvinnor och deras idioter till män. Filmen får värderingarna och synen på familjen i ”Mad Men” att plötsligt kännas moderna.

Filmen skildrar poppiga punkbandet Vulkanos framgångar men lyckas trots en hel del hjärta inte riktigt engagera. Det färdiga resultatet är en föga punkig, men ändå rätt trivsam musikalisk bagatell som inte överraskar nämnvärt.