Det blir ofantligt inspirerande om livet, musiken och skapandeprocessen när punkpoeten Nick Cave blickar tillbaka på sina 20 000 dagar på jorden.

”What If” är en ganska typisk romantisk komedi som lyfter lite tack vare tydliga ambitioner och en vilja att vara något mer. Dock bär tyvärr inte ambitionerna riktigt så långt som jag tror tanken från början var, varför det hela till sist inte blir till så mycket mer än en fin liten film om klassiska kärlekskomplikationer.

Det var en söndag 18:e november 1990 när piloten av den mästerliga TV-serien ”Twin Peaks” visades i SVT och vedervärdige Bob för första gången kröp upp och fram bakom en soffa och bokstavligen skrämde vettet ur mig. Den dimmiga mystiken trollband oss kollektivt i TV-sofforna och överallt, på allas läppar vibrerade frågan – Vem dödade Laura Palmer?

Detta är en vacker och väldigt annorlunda berättad liten saga om artöverskridande vänskap bland småkryp. Något för lång kanske i slutändan, men otroligt fin och fängslande likväl.

Scott Derrickson tar ett par skopor polisthriller och toppar med några nypor rysare och bakar ihop en hyfsat spännande historia om The Doorsnynnande demoner. Utförandet är förvisso klanderfritt och rådande stämning hela vägen behagligt skrämmande, men tyvärr saknas ett stabilt driv i berättandet, varför tempot emellanåt känns rätt trevande.

Serien var när den kom i början av 2000-talet, både stil- och temamässigt banbrytande för hur TV-komedi kan göras och se ut. Mycket av humorn uppstår i blickar och obekväma tystnader till följd av politiskt inkorrekta skämt och plumpa kommentarer. Idag är ”The Office” fortfarande utan tvekan det bästa och smartaste som TV någonsin levererat i humorväg och jag har svårt att se någonting på ett bra tag ta över dess plats i täten.

Denna dåliga ursäkt till musikal är inte annat än ett själlöst och blodfattigt dravel om ingenting. ”Walking on Sunshine” innehåller en fin samling svängiga sånger från 80-talet, men utförandena i filmen är så usla att det knappt är förlåtligt. Och då är ändå jag en rätt förlåtande typ.

David Lynch tonar till en början ner det bisarra och får oss åskådare att känna oss välkomna till Twin Peaks – en stad full av kufiska karaktärer, tvetydiga ugglor och ond bråd död. Serien med samma namn som staden det hela utspelas i är lika sagolikt vacker rent visuellt, som stämningen i den är tidlöst gåtfull. Absurd humor förenas med mardrömslik skräck vilket sammantaget ger oss den absolut mest omskakande och minnesvärda TV-upplevelsen någonsin.

”The Wire” är en otroligt mångbottnad polisserie, med det mest intensiva och engagerande berättandet du kan tänka dig. Det här är rörliga bilder i sitt esse, så nära de bara kan komma en välskriven roman. Och även om det tar några kapitel, eller säg avsnitt, att helt komma in i historien så är man efter dessa så inne att man inte längre kan eller vill komma ut.

”Förr eller senare exploderar jag” är en oerhört gripande kärlekshistoria som verkligen känns, utan att för den skull bli för sentimental eller smörig.

Lovande start och mycket vackert foto i en film om ökenvandring som tyvärr sedan bokstavligen rinner ut i den omgivande sanden.

Charlize Theron, Liam Neeson, Neil Patrick Harris, Giovanni Ribisi och Sarah Silverman, samt några fantastiska cameos (låt dessa vara en överraskning!) är vid sidan av den emellanåt riktigt roliga dialogen och de ännu bättre scenerierna, behållningen i en rätt medioker historia om kärlek och, som titeln utlovar, ond bråd och extremt påhittig död.

”Divergent” är den senaste i raden på temat flicka möter pojke och tillsammans försöker de rädda världen, medan han räddar henne. 
Jonna Vanhatalo Birro hoppas se mer nyanserade förebilder på bioduken.

Det blir hyfsat sevärt men inte så mycket mer när den klassiska historien om klasskamp och korrumperade politiker berättas ännu en gång på ett inte alltför originellt sätt. Tempot är högt och slagsmålen snyggt koreograferade, men tyvärr är manuset undermåligt och lämnar väldigt mycket övrigt att önska.

”The Other Woman” är en hämndkomedi om vänskap, svikna löften och otrogna män. Tyvärr har filmen svårt att hitta en balans mellan melodrama och slapstick och skvätter därför väl mycket åt alla möjliga håll för att lyckas hålla ihop som helhet.

Snyggt förpackad romantisk actiondystopi som landar i laddning någonstans mellan ”Twilight” och ”Hunger Games”. Det är underhållande och välspelat på de flesta håll och romansen mellan de två huvudpersonerna känns äkta. Dock är filmen för lång och tappar därför emellanåt i både tempo och energi.

Walt Disneys klassiker ”Mary Poppins” från 1964 bjuder både stora och små på ett magiskt äventyr. Budskap om solidaritet och engagemang varvas med trevlig musik och snyggt koreograferade musikalnummer. Effekterna känns ibland daterade, men för glädjen och värmen som förmedlas finns inget bäst före datum.