Det är svårt att inte ryckas med av det intensiva tempot och alla känslor som väcks av de fint skildrade vänskapsrelationerna. Med ett fantastiskt hantverk i botten, ett välskrivet manus och bra skådisar lyfter också helheten oanat högt, trots en del ostämda strängar på vägen.

Den vackra men väldigt enkla kärlekshistorian ramas in av cirkuskonster som skulle få bröderna Bronett att tystna av hänförelse. Tyvärr faller filmen på berättelsens vaghet, men visuellt är det fortfarande en fest. ”Alice i Underlandet” möter ”Romeo och Julia” på ett helt nytt och fängslande sätt och åtminstone mitt tycke uppstår.

Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.

Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.

Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.

Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.

Med den lovande inledningen borde det vara förbjudet att inte lyckas hålla uppe åskådarens intresse mot slutet. Ändå händer just det. Det blir stundvis mycket tungrott och jag kommer på mig att räkna scener som kunde ha offrats för helheten. 
Samtidigt finns där de andra. Scenerna av absolut bästa och högsta kvalitet både vad gäller skådespeleri, foto och redigering. Varför jag efteråt lämnas hänförd men samtidigt både förbryllad och förbannad.

Trots att det egentligen inte är något fel på själva idén eller storyn och att det stundvis blir rätt spännande så tappar filmen fart med jämna mellanrum för att less helt enkelt oftast is more. I ”After Earth” är det för mycket av det mesta, både rymdklyschor och monster och det blir heller inte bättre av att halva ensemblen inte lyckas övertyga förrän på sluttampen och då är det försent.

Ännu en otroligt vacker och färggrann skogssaga i ”Avatars” fotspår, vars olyckligt haltande och väldigt klichéartade historia tyvärr inte riktigt lyckas lyfta förrän mot slutet. Fast då brakar det å andra sidan till ordentligt och filmens fartfyllda klimax blir en klick grädde på en i slutändan hyfsat mumsig moralisk kaka.

Baz Luhrmanns musikal är ett helt enastående äventyr som inte spar på krutet någonstans. ”Moulin Rouge!” är en film om kärlek och drömmar, men det är inte vad den handlar om så mycket som hur allt skildras, som är det primära. Det visuella fyrverkeriet ackompanjerat av den fantastiska musiken bjuder upp till en sådan hisnande dans att jag inte annat kan än lyckligt leende hänga på.

Storslaget och explosivt, men tyvärr i 3D. ”Den store Gatsby” vinner på att ses i normal upplösning då den tredimensionella effekten inte fyller någon som helst funktion i de vackra, mer intima och romantiska scenerna, som dessutom tappar i trovärdighet på köpet. Med det sagt är ändå filmen grymt underhållande och fantastiskt flärdfull med alla färger och finesser.

Det är inte första gången det på film skojas om en återförening och här blir det kanske inte så jättekul som ändå väldigt bra och realistiskt, då både manus och skådespelare är träffande trovärdiga. Hade det inte varit för ett stundvis svajande tempo hade betyget lätt blivit snäppet högre.

Även om historien i ”Bon appétit!” egentligen inte är särskilt märkvärdig så är den ändå tillsammans med de aptitliga bilderna på diverse matkreationer tillräckligt tilltalande för att engagera publiken. Dessutom lyser huvudrollsinnehavaren Catherine Frot med sådan styrka att jag är redo att förlåta de delar som inte håller samma klass.

Ungraren Bela Tarrs senaste skapelse är ett extremt långsamt, svartvitt undergångsdrama med varken engagerande karaktärer eller spännande dialog. Överhuvudtaget sägs inte mycket i de få tagningarna som verkligen gör sitt bästa för att pröva tålamodet hos den tappraste av oss.

Trevlig liten historia om en ung fågel som lämnar sitt bo för att söka lyckan på annat håll. Vi har sett det mesta förr och även om de vackra afrikanska omgivningarna är relativt fräscha och uppiggande så är inte animationen det och hela upplevelsen känns mot slutet som en knappt godkänd gäspning.