Terry Gilliams dysfunktionella stil, med den paranoida stämningen och de exentriska figurerna skapar tillsammans ett fantastiskt delirium i och med ”Brazil”. Det är en färggrann men ytterst dyster framtidsvision, som ändå på ett lätt obehagligt sätt är väldigt komisk.

En välkommen och trivsam uppföljare som inte direkt överraskar eller lyckas slå föregångaren i originalitet. Dock är skämten roliga och karaktärerna fortsatt älskvärda varför också denna väldigt färggranna och fartfulla animerade komedi väl förtjänar att ses.

Stockholms filmfestival 2013 – ”Crystal Fairy” är en något annorlunda roadmovie som tar tid på sig att på riktigt rulla igång. Karaktärerna är ett tag så pass osympatiska att något egentligt engagemang är svårväckt. Dock dras jag så småningom med i den knapphändiga handlingen och börjar se nyanser och kvaliteter, som med lite mer ansträngning hade kunnat utvecklas till en mycket bra film.

Stockholms filmfestival 2013 – Paul Wright har skrivit och regisserat denna suggestivt spännande historia om sorg och saknad. Det är välspelat och visuellt mycket tilltalande, om än stundvis nästan introvert i sitt uttryck. Mot slutet spårar det ur något, men vägen dit är väldigt gripande.

Paulina Garcia är fullständigt oemotståndlig som medelålders Gloria i detta ömsinta och romantiska drama om livet och kärleken i den. Det är en otroligt välskriven historia som både värmer och roar långt efter att filmen tagit slut.

Stockholms filmfestival 2013 – Robin Campillo har gjort ett vågat och mycket fängslande drama om hur en ny generation invandrare från de forna öststaterna försöker överleva och hitta sin plats i det moderna Europa. Det är extremt välspelat och manuset med den annorlunda strukturen säger mycket mer än det som bara syns.

En otroligt gripande och samtidigt helt underbar verklighetsbaserad historia om en moders villkorslösa kärlek. Ena stunden trillar tårarna hejdlöst nedför mina kinder och i nästa känner jag skrattet bubbla i bröstet. Detta är höstens absolut finaste filmupplevelse!

Trovärdiga bifigurer och ännu bättre skådespelare i rollerna är styrkan i den näst sista delen i höstens Maria Lang-serie. Manuset hade mått bra av några korrekturvändor till, men tack vare mycket kompetent regi blir det ändå stundvis till och med relativt spännande.

En fin och ömsint dokumentärskildring av en fars och morfars sista tid i livet. Bilderna är många gånger poetiska och tonen i det berättade kontemplativt. Det blir emellanåt väldigt känslosamt, men sammanfattningsvis händer det för lite för att historien på allvar ska gripa tag och hålla mitt intresse vid liv hela vägen.

Stockholms filmfestival 2013 – En stillsam och reflekterande skildring av liv som levs lite vid sidan av. Det är med värme som regissören låter oss möta den fascinerande skaran individer han själv kommit att lära känna. Tyvärr blir mötena för flyktiga för att på riktigt beröra och det är inte mycket som lever kvar efter att filmen tagit slut.

Catherine Deneuve är helt bedårande som Bettie vars resa hemifrån leder henne hem på riktigt. Det är onekligen en härlig liten åktur ute i det franska landskapet vi bjuds med på. Men tyvärr är denna roadmovie för lång för sitt eget bästa och delar hade gott kunnat kapas för ett bättre flyt i historien.

En lång inledning och alldeles för höga doser av onödiga komiska inslag sänker tyvärr betyget för denna annars utmärkta katastroffilm. För när det sedan väl smäller, gör det så riktigt högt och hela vägen till den eldfängda och dramatiska finalen blir synnerligen explosiv.

En vansinnigt kul roadmovie, som blandar spelfilm med dolda kameran-sketcher och vanligt folks verkliga reaktioner. Den är bitvis något ojämn som film, men blir aldrig tråkig tack vare väl valda scener och bra flyt mellan dem.

En sanslöst intensiv inledande kvart i en enda lång läcker tagning toppas av resterande 75 minuter med andlös spänning i en kamp om överlevnad. Alfonso Cuaron bjuder på ett sci fi-äventyr som ger begreppet rymdfärd en helt ny innebörd och jag har svårt att tänka mig att en filmupplevelse kan bli mer kännbar än så här.

En svensk deckare på bio som faktiskt för en gångs skull är riktigt spännande på sina håll! Men den trivsamma mysterieintrigen och de suveräna unga skådespelarna till trots faller tyvärr familjefilmen på grund av dess tekniska innovationer och de onödiga komiska inslagen.

”Jag kallas Ernesto” är en engagerande och fin uppväxtskildring med historisk verklighetsbakgrund. Ibland känns det som att det spretar lite väl i intrigen men resultatet är ändå ett rörande och vackert vittnesmål om en svår tid som en gång var.

En egentligen rätt spännande berättelse som hade förtjänat bättre struktur och tydligare fokus. Det på många håll tighta fotot är dessutom alldeles för otydligt och redigeringen förstör tempot så att historien, trots intressant intrig och bra skådisar, till sist knappt engagerar alls.