De omtalade sexscenerna i filmen känns kanske inte idag lika chockerande som när det begav sig på 90-talet och tyvärr heller inte riktigt lika sexiga. Dock ramar de ändå effektivt in den spännande intrigen och det hela resulterar i en väldigt underhållande erotisk thriller, som fortfarande utan tvekan lyckas förföra.

”Skumtimmen” efter en bok av Johan Theorin med samma namn är en otroligt känslosam dramathriller om sorg, försoning och ond bråd död. Det är också en väldigt ojämn film. För samtidigt som jag vill ha mer av vilandet i känslor och situationer saknar jag motsägelsefullt nog tempo då det emellanåt tenderar att bli alldeles för lågmält.

Denna amerikanska remake på den japanska förlagan med samma namn är bland det uslaste jag sett på ett bra tag. Och då såg jag ”Grown ups 2” för inte så länge sen.

Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.

Venedig 2013 – Xavier Dolan övertygar som både regissör och manusförfattare (dock efter förlaga denna gång) och gör även en lysande prestation som huvudpersonen Tom. Överhuvudtaget spelas alla roller med största trovärdighet i denna karaktärsdrivna och kusligt psykologiska dramathriller om sorg, förnekelse och förtryckta känslor.

Venedig 2013 – ”Pine Ridge” är en otroligt ömsint skildring av livet på nya prärien. Det handlar om situationen idag men det som en gång var gör sig ständigt påmint när vi får bekanta oss med denna unga generation indianer och deras vardag.

Jonna Vanhatalo Birro summerar intrycken och filmerna efter årets Venedigs filmfestival.

Venedig 2013 – Inte ens en, på de flesta håll, hyfsat välpresterande ensemble med suverän Alan Rickman i täten, lyckas rädda detta bedrövligt tråkiga kostymdrama. Det är närmast en provocerande brist på passion i filmen, varför hela idén om kärlekstrassel inte blir till mer än just det – en idé.

Venedig 2013 – Jonathan Glazer tar några skopor Bergman, strör på en aning Lynch och trollar därefter fram något helt eget i och med ”Under the Skin”. Filmen tar tempen på vad som är mänskligt och vänder på begrepp som manligt och kvinnligt. Det är en mycket speciell och mardrömslik erotisk sci-fi-thriller som inte lär lämna någon oberörd.

Venedig 2013 – Polerad found footage-film med spännande intrig och bra skådespel. Men tyvärr håller inte konceptet hela vägen och det grämer mig att denna otäcka historia inte fick en bättre inramning.

Venedig 2013 – ”Parkland” är en kompakt och ganska dyster dramathriller som berör för stunden, men väcker få långlivade känslor. Trots att ingen karaktär egentligen blir särskilt grundligt beskriven, lyckas ändå en otroligt stabil ensemble lyfta filmen en bit upp från att bara vara medioker.

Venedig 2013 – Mycket kan gå fel när man gör en film som utspelar sig på en enda plats, med dessutom bara en enda skådespelare. Men när istället allting går helt rätt, blir resultatet också fullständigt lysande. Vilket är exakt vad som sker med Steven Knights ”Locke”.

#Venedig 2013 – Terry Gilliam försöker i sin senaste film ännu en gång förklara meningen med livet. Eller snarare kanske saknaden av den och kommer säkert också roa de invigda. Men hur fantasifull än denna färggranna dystopi är så lär den inte övertyga de redan skeptiska, då den helt enkelt saknar en djupare kvalitet i utförandet.

Det som började så lovande för två filmer sedan landar tyvärr platt i denna fortsättning. För nu varken lyfter eller går det framåt när Puck Edfelt och kommissarie Christer Wijk försöker lösa ytterligare mord i fina 50-talsmiljöer. Snarare är tempot olyckligvis ännu lägre, manuset stolpigare och karaktärerna mindre trovärdiga än någonsin tidigare.

Det blir roligt när Bill Murrays karaktär Phil genomlider samma dag om och om igen i ett försök att få till den rätt. Filmen om upprepning blir tyvärr väl långrandig mot slutet. Men trots det är den en mycket välspelad och underhållande dramakomedi som roar för stunden men väcker tankar ett bra tag efteråt.

Det är mycket som är bra i detta energiska och spännande fantasyäventyr som helt klart kan konsten att underhålla. Tyvärr tar man det säkra före det osäkra och vågar inte fullt ut göra sagan så dyster som den känns ämnad att vara.

Det blir ett nygammalt och kärt återseende när Alfons Åberg intar filmduken i långfilmsformat för första gången någonsin. Historien som baseras fritt på Gunilla Bergströms bok med samma namn är av ett mycket barnvänligt och trivsamt slag. Den både underhåller, men kommer även med lagom moraliska betänkligheter för våra små.