”Blue Jasmine” är ett intensivt och gripande drama om kris och kulturella krockar. Detta är Woody Allens bästa film på mycket länge och det säger inte lite! Det finns knappt något att klaga på vad gäller manus, foto och klipp. Skådespelarna gör dessutom alla otroliga prestationer och ger liv till sina karaktärer på ett mycket trovärdigt sätt.

Det här är en film som tydligt riktar sig till en yngre publik men lyckas ändå stundvis vara engagerade också för mig som vuxen. Som titeln antyder är detta ett fantasy-äventyr i Harry Potter-anda. Dock saknas ganska väsentliga delar i filmen för att den hela vägen ska hålla i jämförelse med föregångaren.

Ett fint foto och några riktigt bra skådespelarprestationer till trots, är slutomdömet av ”Kung Liljekonvalje av dungen” ungefär samma som dess titel – för lång. Inte i tid egentligen, men det saknas intensitet varför den på manusstadiet spännande kriminalberättelsen aldrig blir det som färdig film.

Det är smurfgulligt hela vägen och fina upplyftande budskap bokstavligen haglar över oss i ett aldrig sinande tempo. Tyvärr räddar inte de goda intentionerna eller den stundvis förekommande energin det faktum att filmens story lider av svår ”jag-har-sett-det-förr-och-det-var-inte-bra-ens-då-syndrom”.

När Adam Sandler parar ihop sig med sina kompisar (Chris Rock, Kevin James och David Spade) för ännu en uppvisning av diverse prutt- och bajskonstellationer i ett försök att vara roliga, blir det ungefär som det låter – rätt skitnödigt. Tyvärr är resultatet i slutändan till och med ännu sämre än sist det begav sig och det är inte illa (ursäkta mig) pinkat.

Sin vana trogen tar regissören John Hughes tonåringarnas sida på ett helt självklart sätt i denna lättsamt charmiga, fast samtidigt ovanligt mångbottnade komedi. Filmen slår ett slag för livet och att leva det medan det fortfarande pågår och för att stå på sig, innan någon annan gör det.

Det här är en film om kärlek, hjältar och om livet som sådant mer än om artisten Bruce Springsteen. Idoldyrkan i all ära men i förlängningen blir det hela till en kärleksförklaring till de som från början älskar. Det här är fansens film. Av och om dem och ganska mycket för dem. Ändå fungerar den som en film för vem som helst, då känslorna som i den uttrycks är minst sagt universella.

Fantastisk pjäs blir fantastisk film i händerna på en fantastisk regissör och en inte mindre fantastisk ensemble. Skådespelarna glänser verkligen ikapp i den här fenomenala filmen från 1951, baserad på Tennessee Williams underbara manus som inte lämnar något övrigt att önska.

Det är svårt att inte ryckas med av det intensiva tempot och alla känslor som väcks av de fint skildrade vänskapsrelationerna. Med ett fantastiskt hantverk i botten, ett välskrivet manus och bra skådisar lyfter också helheten oanat högt, trots en del ostämda strängar på vägen.

Den vackra men väldigt enkla kärlekshistorian ramas in av cirkuskonster som skulle få bröderna Bronett att tystna av hänförelse. Tyvärr faller filmen på berättelsens vaghet, men visuellt är det fortfarande en fest. ”Alice i Underlandet” möter ”Romeo och Julia” på ett helt nytt och fängslande sätt och åtminstone mitt tycke uppstår.

Klyschig roadmovie som ändå lyfter en bit tack vare en lysande halva av skådespelarensemblen på två. Filmen som helhet är en rätt seg men dock trevlig liten bekantskap och den lyckas förvånande nog med konststycket att roa, utan att direkt vara så rolig.

Det kollektivt fullständigt lysande samarbetet på alla plan gör denna film till ett fortfarande fungerande mästerverk. ”The Breakfast Club” utstrålar sådan smittande glädje och värme att det bara inte går att komma undan. Den bär dessutom med sig ett fantastiskt bra och stärkande budskap, vilket gör den till en av de bästa ungdomsfilmerna någonsin.

Det blir galet intensivt och ohyggligt spännande i den senaste apokalypsfilmen om de levande döda. Och fastän att filmen kanske egentligen inte har en särskilt märkvärdig historia, är ändå fotot snyggt, manuset välskrivet och berättelsen uppbyggd kring ett otäckt och tillräckligt trovärdigt hot. Två timmar i biofåtöljen rinner bokstavligen iväg.

Den kanske inte leder till några attacker av gapflabb men nog myser jag leende i min soffa medan de många av kärlek och lust födda komplikationerna vecklar ut sig. Miljöerna och kostymerna är fantastiska och i hantverket saknas inget.

Oändligt vackert och ömsint om livet, lyckan och kärleken och sedan sorgen när något av det tar slut. Liv Ullmanns ärliga berättelse om den drabbande förälskelsen och den efterföljande isoleringen och ilskan i dess fotspår är så gripande att man inte kan låta bli att djupt beröras.

Det är inget som är nytt eller överraskande när det gamla paret Vince Vaughn och Owen Wilson åter får samsas om de roliga replikerna och galenskaperna som hör en typisk amerikansk komedi till. Den här gången blir det inte heller kanske riktigt så flabbigt som man skulle önska, men en hel del fyndiga repliker förgyller ändå upplevelsen. Myset är hela vägen på topp, vilket jag glatt välkomnar.

Med den lovande inledningen borde det vara förbjudet att inte lyckas hålla uppe åskådarens intresse mot slutet. Ändå händer just det. Det blir stundvis mycket tungrott och jag kommer på mig att räkna scener som kunde ha offrats för helheten. 
Samtidigt finns där de andra. Scenerna av absolut bästa och högsta kvalitet både vad gäller skådespeleri, foto och redigering. Varför jag efteråt lämnas hänförd men samtidigt både förbryllad och förbannad.