Sanslöst underhållande om när ett zombievirus hotar ödelägga Londons East End. Det är ett högt tempo från första början och mot slutet av filmen i den sista blodiga men ack så roande bataljen får jag nästan kramp i skrattmuskeln, samtidigt som jag finner det oväntat gripande och förvånat i en blinkning känner en liten tår bränna till bakom ögonlocket.

I det stora hela är det inga större fel på vare sig effekter eller skådespelare men ändå fungerar det i slutändan inte. ”The Possession” är för grå och själva historien (till och med den avslutande tvisten) fullständigt förutsägbar. Temat är dessutom redan innan uttjatat, varför man verkligen måste komma med något nytt om man nu ska komma med något alls på området. Annars blir resultatet så här trist.

Det är många personer och relationer som alldeles för ytligt introduceras i detta, på vissa sätt, fyndiga drama vilket gör att jag inte lyckas skrapa ihop så mycket medkänsla med någon. Dessutom infinner sig aldrig den utlovade förtrollningen och berättelsen känns till sist som vilken dussinvariant som helst.

En makalös första akt lämnar en del övrigt att önska när det kommer till de två efterföljande då en drastisk sänkning i både tempo och intensitet sker. Dock är skådespeleriet genom hela berättelsen av högsta och bästa möjliga kvalitet och framförallt minnet av inledningen så starkt och fortsatt närvarande ända till sluttexterna, varför min upplevelse av filmen ändå förblir positiv.

Det är som att se ett sämre sitcom-avsnitt som aldrig tar slut. Handlingen är flamsig och karaktärerna ointressanta. Men visst, könsorden haglar, så tycker man sådant är kul lär man ha anledning att skratta. Annars inte.

Utan tvekan gör de läckra effekterna, det fantastiska fotot och fina rollprestationerna den här rysaren till en väldigt bra film. Tyvärr är det ändå just den perfekta förpackningen som till slut stör en aning och det faktum att filmen ska skrämmas och vara ryslig -helst hela vägen hem, hamnar dessvärre något i skymundan och de obehagligt snabba klippen i synk med det starka ljudet blir alldeles för hastigt övergående.

Trögstartat om än välspelat science fiction-drama vars romantiska komplikationer visserligen är en trivsam krydda i historien men inte lyckas lyfta resten, då mycket annat runt omkring drar ner äventyret som förblir banalt och medelmåttigt.

Det blir riktigt obehaglig vardagsdramatik med torr, subtil humor och träffsäkra repliker när fransmannen Francois Ozon skildrar livet bakom stängda dörrar. Det är välspelat och väldigt nervpirrande och som publik har man ingen aning om vad som väntar bakom nästa hörn, vilket gör det hela än mer spännande.

Sorgmodig dokumentär om finsk arbetskraftinvandring och dess följder för den andra generationen som blev kvar eller flyttade ”hem” igen. ”Ingen riktig finne” är en otroligt vacker och rörande musikalisk roadmovie om sökandet efter sina rötter, om försoning och om acceptans av det som sedan blev.

Även om vi redan sett både ett antal animerade urtidsskildringar och ännu fler starka familjeband i ”genren” är det något väldigt nytt och fräscht med filmen om grottmänniskorna Croods. Bekantskapen med familjens härliga karaktärer får mig att med förväntan och mycket hoppfullt se fram emot en eventuell fortsättning på äventyret, som redan i denna inledande fas är förutom ruskigt snygg också otroligt underhållande och fartfylld.

Det blir väldigt trivsamt när man parar ihop Brasse Brännström, Kjell Bergqvist och Göran Ragnerstam i en dramakomedi om vänskap, åldrande och kärlek. Inget överraskar direkt och nytänkandet lämnas medvetet åt sidan, men det är trevligt, lätt dramatiskt och stundvis riktigt, riktigt roligt.

”Eskil & Trinidad” är en film för hela familjen. Den rörande historien, om en liten kille som slits mellan separerade mamma och pappa, är enkel men ändå oväntad nyanserad. Skådespelarna är bra och intrigerna tydliga. Även om det tar lite tid innan det riktigt kommer igång så är det hela vägen ett gott hantverk med fint foto och väldigt bra manus.

”Fanny, Alexander & jag” är en dokumentär som egentligen inte ger några svar på frågor som inte ställs, men den lyckas ändå vara underhållande och intressant. Att följa repetitionerna av ”Fanny och Alexander”, teaterpjäsen från häromåret, är fängslande för den som redan innan är intresserad av teater, men kanske främst av Ingmar Bergman. Jag är inte övertygad om att filmen har så mycket för så många andra att ge och tyvärr tappar den till och med bort Bergman på vägen och mest kommer att fokusera på skådespeleri och teater i allmänhet. Vilket inte är tråkigt, fast inte heller så bra som det kunde ha varit.

Fruktansvärt gripande om vuxna och deras drift efter tillfredsställelse och om dem som verkligen vid sidan av drabbas. Liv Ullmann regisserar och berättar med fullkomligt fantastisk förmåga en historia utifrån Ingmar Bergmans briljanta ord. Resultatet är ett samarbete så magnifikt att jag nästan vill gråta för att det inte kommer bli av igen.

Lina Wertmüllers Oscarsnominerade skapelse om överlevnad och förnedring är ett färgsprakande spektakel som väcker både avsky och fascination. Det är fantastiskt välspelat med ett persongalleri lika skarpt som vilken finsk kniv som helst. Även om huvudkaraktären gör allt för att inte väcka empati så känns han ändå i slutändan, när resan kommer till ända och alla intriger otroligt nog knyts samman, nästan obehagligt mänsklig.

En av de bättre filmerna om kvinnokamp, där kampen tas upp i ringen och faktiskt kommer att handla om så mycket mer än både feminism och boxning sammantaget. Det är intensivt och äkta om längtan efter något annat, bättre. Den är svajig på sina håll men har fint budskap om att inte ge upp, att tro på sig själv och att kämpa för det vi alla är värda.

Snyggt inramad klassisk kriminalhistoria om kärlek, svartsjuka och ond bråd död. Riktigt bra skådespel på de flesta håll, men ändå inte hela vägen övertygande repliker och ett manus som visserligen lyckas knyta samman de fladdrande trådarna fast ändå lämnar en del övrigt att önska vad gäller karaktärsbeskrivningarna och en alldeles för enkelspårig sista akt.