Den fjärde filmen i hösten Maria Lang-följetong bjuder äntligen på en antydan till spänning och lite oväntade vändningar. Dock når den inte hela vägen upp till den första och hittills bästa filmen i serien ”Mördaren ljuger inte ensam”. Men hoppet är väckt och förväntningarna återupptas inför fortsättningen.

Trots att specialeffekterna på sina håll är rent löjliga är detta en av de mest romantiska spöksagorna i modern tid. Filmen blandar romantik med rätt doser humor och spänning vilket resulterar i ett gripande vackert drama om kärlek starkare än döden.

Fortsatta trakasserier från andra sidan skrämmer lite till en början. Men sedan sjunker tempot i takt med att trötta repriser och hopkrafsade rester från tidigare spökhistorier radas upp. 
Istället för att bli rädd känner mig mest utmattad och rätt uttråkad mot slutet och ser inte alls emot del tre som lär följa.

De omtalade sexscenerna i filmen känns kanske inte idag lika chockerande som när det begav sig på 90-talet och tyvärr heller inte riktigt lika sexiga. Dock ramar de ändå effektivt in den spännande intrigen och det hela resulterar i en väldigt underhållande erotisk thriller, som fortfarande utan tvekan lyckas förföra.

”Skumtimmen” efter en bok av Johan Theorin med samma namn är en otroligt känslosam dramathriller om sorg, försoning och ond bråd död. Det är också en väldigt ojämn film. För samtidigt som jag vill ha mer av vilandet i känslor och situationer saknar jag motsägelsefullt nog tempo då det emellanåt tenderar att bli alldeles för lågmält.

Denna amerikanska remake på den japanska förlagan med samma namn är bland det uslaste jag sett på ett bra tag. Och då såg jag ”Grown ups 2” för inte så länge sen.

Religion, tro och vetenskap kolliderar i denna psykologiska dramathriller. Det blir både klaustrofobiskt och otäckt i den mentalsjuka miljön där filmen utspelas och som publik provoceras man till att mot sin vilja ta ställning i mycket svåra frågor.

Venedig 2013 – Xavier Dolan övertygar som både regissör och manusförfattare (dock efter förlaga denna gång) och gör även en lysande prestation som huvudpersonen Tom. Överhuvudtaget spelas alla roller med största trovärdighet i denna karaktärsdrivna och kusligt psykologiska dramathriller om sorg, förnekelse och förtryckta känslor.

Venedig 2013 – ”Pine Ridge” är en otroligt ömsint skildring av livet på nya prärien. Det handlar om situationen idag men det som en gång var gör sig ständigt påmint när vi får bekanta oss med denna unga generation indianer och deras vardag.

Jonna Vanhatalo Birro summerar intrycken och filmerna efter årets Venedigs filmfestival.

Venedig 2013 – Inte ens en, på de flesta håll, hyfsat välpresterande ensemble med suverän Alan Rickman i täten, lyckas rädda detta bedrövligt tråkiga kostymdrama. Det är närmast en provocerande brist på passion i filmen, varför hela idén om kärlekstrassel inte blir till mer än just det – en idé.

Venedig 2013 – Jonathan Glazer tar några skopor Bergman, strör på en aning Lynch och trollar därefter fram något helt eget i och med ”Under the Skin”. Filmen tar tempen på vad som är mänskligt och vänder på begrepp som manligt och kvinnligt. Det är en mycket speciell och mardrömslik erotisk sci-fi-thriller som inte lär lämna någon oberörd.

Venedig 2013 – Polerad found footage-film med spännande intrig och bra skådespel. Men tyvärr håller inte konceptet hela vägen och det grämer mig att denna otäcka historia inte fick en bättre inramning.

Venedig 2013 – ”Parkland” är en kompakt och ganska dyster dramathriller som berör för stunden, men väcker få långlivade känslor. Trots att ingen karaktär egentligen blir särskilt grundligt beskriven, lyckas ändå en otroligt stabil ensemble lyfta filmen en bit upp från att bara vara medioker.

Venedig 2013 – Mycket kan gå fel när man gör en film som utspelar sig på en enda plats, med dessutom bara en enda skådespelare. Men när istället allting går helt rätt, blir resultatet också fullständigt lysande. Vilket är exakt vad som sker med Steven Knights ”Locke”.

#Venedig 2013 – Terry Gilliam försöker i sin senaste film ännu en gång förklara meningen med livet. Eller snarare kanske saknaden av den och kommer säkert också roa de invigda. Men hur fantasifull än denna färggranna dystopi är så lär den inte övertyga de redan skeptiska, då den helt enkelt saknar en djupare kvalitet i utförandet.

Det som började så lovande för två filmer sedan landar tyvärr platt i denna fortsättning. För nu varken lyfter eller går det framåt när Puck Edfelt och kommissarie Christer Wijk försöker lösa ytterligare mord i fina 50-talsmiljöer. Snarare är tempot olyckligvis ännu lägre, manuset stolpigare och karaktärerna mindre trovärdiga än någonsin tidigare.