Det lagas en del läckra rätter i filmen och en matlåda på villovägar är central i historien. Fast samtidigt, på ett snäppet djupare plan, är fokus riktad på två ensamma individer som i ett myller av människor och försummade drömmar tack vare ett fel på vägen plötsligt hittar varandra, men samtidigt också helt rätt i livet.
I Mumbai, Indien, transporteras tusentals matlådor per dag till arbetande män. De flesta lagas av hemmavarande fruar, medan andra är beställningar från restauranger i området. Saajan är änkemannen som en dag får en annorlunda lunch levererad till sig. Maten smakar himmelskt och inte alls så som den brukar. Måltiden, visar det sig, är lagad av hemmafrun Ila i ett försök att nå fram till sin frånvarande man som mest bara jobbar och sedan länge inte längre ser på sin numera väldigt olyckliga fru. Hon blir ganska snabbt varse om förväxlingen och skickar med nästa leverans ett meddelande till vem det nu än må vara som fått hennes mat. En ömsint konversation brevledes mellan Saajan och Ila startar, vilken på sikt förändrar livet för de båda.
”The Lunchbox” är en helt underbar film om vanliga människor med helt vanliga drömmar. Vi får följa med i förväntningarna som följer brevväxlandet om allt och ingenting och medan spänningen ökar väcks vår undran om de två någonsin kommer våga ta steget till att träffas på riktigt. Saajan och Ila läser breven och skriver nya, samtidigt som de varsamt vaknar till liv igen och upptäcker en sedan länge svalnad längtan. Båda karaktärer är helt omöjliga att inte känna med och tycka om. Så innerliga och varma. De växer till sig med en självklarhet som är närmast avundsvärd. Framförallt Nimrat Kaur som Ila är helt bedårande och visar tydligt med kroppsspråk och ansiktsuttryck hur lite som egentligen krävs för att en vissnad blomma åter ska slå ut. Irrfan Khan (”Berättelsen om Pi”) är också han fullständigt trovärdig som den till en början ganska tungsinte Saajan. Hans trötta blick får i och med bekantskapen med Ila en lyster som för varje bildruta klarnar ännu mer.
Fotot är finstämt om än till synes anspråkslöst och manuset rad för rad bara så fullständigt rätt. Replikerna känns aldrig ansträngda och även om det kanske inte blir så roligt som man först tror eller förväntar sig så är ändå tonen lättsam och sådär mysigt underhållande i all sin enkelhet.
Jag tycker väldigt mycket om detta. Inte bara den potentiella spirande kärlekshistorien som känns både fin och otroligt äkta och som vi såklart, varenda en i publiken, hoppas på och hurrar för. Men också alla de andra detaljerna och sidointrigerna som kryddar berättelsen. Och till sist är det just kryddningen som också lyfter ”The Lunchbox” från att bara vara en medioker romantisk komedi till att bli en film på nya härliga och väldigt välsmakande höjder.
