Passiva prinsessor eller frigjorda förebilder?

5 Maj 2014 | 11:01

Från Disney till "Divergent" - passiva prinsessor eller frigjorda förebilder?

"Divergent" är den senaste i raden på temat flicka möter pojke och tillsammans försöker de rädda världen, medan han räddar henne. 
Jonna Vanhatalo Birro hoppas se mer nyanserade förebilder på bioduken.

Min treåriga dotter Mimmi har en idol. Det är prinsessan-vilken-som-helst. Det är en sådan hon vill se, det är en sådan hon vill vara i lek. Jag har förlikat mig med hennes fantasier och så länge prinsessan-vilken-som-helst kan skjuta spindelnät, ifall det är det hon vill (och det vill hon!) så får Mimmi leka vilken prinsessa som helst.

Pojkar och män har aldrig saknat filmiska förebilder. De är vana att spegla sig i huvudroller och kan vara allt från riddare till superhjältar helt beroende på dagsform och utbud. Med van hand räddar de sedan världen, men också ofta ett fagert fruntimmer eller två på vägen.

Flickor och kvinnor har inte alls haft samma möjlighet till identifikation. Genom tiderna har de snarare objektifierats och varit det betittade än de som tittar och gör, så vi måste, ifall inte offerrollen lockar, ofta bryta könsbarriär och spegla oss med honom ifall vi vill utgå från egna villkor och agera istället för att bara reagera. James Bond gör, medan bruden hans dör.

Böljande hår och korsetter kommer vi nog inte ifrån på ett tag, men på senare tiden har faktiskt Disneys väna prinsessor blivit något självständigare än deras tidigare så trötta medsystrar. Borta är de katatoniska brudarna Törnrosa och Snövit som stora delar av sina egna sagor (och liv) låg i koma och väntade på den livsgivande kyssen från den ridderlige prinsen. Lyckligtvis fattade han, som den man han är genast sin avgörande roll i dramat och placerade en kyss på de plutande prinsessläpparna. Därefter levde sedan paret lyckliga i alla sina dagar. Hurra.

Sagoprinsessor av idag är inte riktigt lika beroende av prinsarna. Deras liv och leverne kretsar inte enbart kring att eventuellt få bli ett med honom och framförallt faller de inte i dvala utan förvarning.

"Modig" och "Frost" är två uppfriskande exempel vad gäller skildrandet av prinsessan i animerad Hollywoodfilm. Fokus i dessa två ligger på relationen mamma och dotter i ena och syster och syster i den andra, medan männen för omväxlings skull fint får förgylla bakgrunden, istället för att som brukligt briljera i framkant.

Det finns fler framsteg att göra. Fortfarande är den traditionella tvåsamheten i nämnda filmer ett obestridbart motto, samtidigt som kärnfamiljen framställs som en icke ruckbar och rådande norm på bekostnad av all annan form av familjebildning.

Liknande utveckling som den i Disneysagan, kan också anas bland filmerna i den relativt nya tonårshormonella subenren om unga vackra människor som kämpar mot det onda, samtidigt som komplicerad romantik närmast hejdlöst spirar.

Det började på sätt och vis med "Twilight" och dess trånande ynglingar. Mycket kan man säga om filmerna som följde den första, men att anklaga dem eller den kvinnliga huvudkaraktären Bella för att vara en stark och sund förebild för unga tjejer skulle vara att gravt ta i. Filmen handlar ändå i huvudsak om henne och två väldigt speciella killar. Frågan alla såklart ställer sig är: Vem av dem ska hon välja?

Eftersom valet genom hela är hennes kan man tycka att det borde vara hon som står i centrum och det gör hon på sätt och vis också. Men det är ett centrum som skapas av de unga männen omkring henne och då det är deras uppmärksamhet som hon ständigt reagerar på är hennes roll inte alls så aktiv som man skulle önska. Dessutom är relationen mellan henne och förste icke-älskaren Edward från början extremt destruktiv och allt annat än uppbyggande. Hans ständiga kontrollerande och hennes närmast livshotande håglöshet när han inte är nära, osar obehag lång väg och är mer skrämmande än många gånger mycket annat i filmerna.

"Divergent" är den senaste i raden på temat flicka möter pojke och tillsammans försöker de rädda världen, medan han räddar henne.

Den röda tråden är onekligen är av samma färg också i denna, men skillnaderna till förlagan "Twilight" är faktiskt ändå i slutändan fler än likheterna. Medan Bella ostadigt och hela tiden något apatiskt slits mellan de två unga männen och blir räddad av den ena eller andra, står Tris i "Divergent" hyfsat stabilt på sina egna ben och använder dem till att också ta sig fram. Hon vet vad hon vill och även om hon räddar få prinsar på vägen, är hon inte i större behov av räddning själv heller.

Visst kommer hennes ögongodis Four (som inte helt otippat lider av sedvanlig manlig beskyddarinstinkt) till hennes undsättning några gånger, men hon sätter sig aldrig ner och väntar på honom. Vid sidan av deras obligatoriska romans, frodas också fina relationer till både vännen Kristina och mamman Natalie.

"Divergent" handlar på ytan om den fria viljan som ett hot mot individen och om att stoppa människor i fack för den stora massans bekvämlighet. Fast ännu mer handlar det som det så ofta brukar, om att finna sin identitet men också om rätten att få vara sig själv och i förlängningen få välja med vem man nu vill vara det med.

Något förvånande är det kanske därför att ingen någonsin verkar vilja välja att vara med någon av till exempel samma kön. År 2014 är det uteslutande relationer mellan prins och prinsessa, pojke och flicka som skildras och även om dessa per definition inte behöver vara tråkiga, så är bristen på alternativ i slutändan rätt tröttsam.

Flickor och unga kvinnor har idag absolut mycket starkare och mer frigjorda förebilder att identifiera sig med på film än de hade då. Andra modiga flickor och unga kvinnor visar dem tydligt vägen och möjligheterna som längs den finns.

När min dotter lämnar stadiet prinsessan-vilken-som-helst hoppas jag hennes nästa förebild kommer vara en tjej som i Tris fotspår faktiskt tar täten och kanske till och med är den som levererar den där räddande kyssen på slutet.

Jag vet att vi har en bra bit att gå, men vilar i förhoppningen om att vi är på väg. Framåt.

Och det är riktningen som räknas.