Frost (2013)

Precis som "Den lilla sjöjungfrun" är "Frost" baserad på en saga av H.C. Andersen, nämligen "Snödrottningen". Men denna adaption har väldigt lite gemensamt med sin förlaga och kan ses mest som "löst inspirerad" av Andersens berättelse.

Systrarna (och tillika prinsessorna - det är ändå Disney) är oskiljaktiga som barn men under en lek där storasyster Elsa använder sina magiska krafter - att förvandla saker omkring henne till snö och is - blir lillasystern Anna tillfälligt skadad. Kungaparet bestämmer sig för att stänga portarna och hålla Elsas hemlighet dold för alla andra, även systern.

Anna förstår inte varför Elsa slutat leka med henne. När föräldrarna dör i en storm får Anna växa upp nästan helt själv och den dagen det är dags att öppna portarna igen för Elsas kröning kan lillasystern inte bärga sig inför alla människor hon ska få träffa, kanske till och med "den rätta". Och mycket riktigt dyker prins Hans upp som verkar helt perfekt. Elsa däremot bävar för att hennes hemlighet ska avslöjas. Under ett gräl låter Elsa sina krafter släppas lösa, och efter att ha förvandlat hela kungadömet till ett frostigt vinterlandskap flyr hon upp i bergen.

Trots att Disney numera äger Pixar är det fortfarande oftast vattentäta skott mellan de olika bolagens produktioner. "Modig" får ses som ett undantag som hamnade i gränslandet mellan det nyare mer moderna tänket och den klassiska prinsess-sagan från Disney.

Vad gäller "Frost" råder det inga tvivel. Här har vi vackra prinsar och prinsessor, det onda mot det goda, traditionell magi och förstås akter av kärlek som räddningen. Det är inte utan att det känns "gjort", och det är inte direkt svårt att förutse vad som ska hända. Men så länge man är inställd på det, så kan en vackert animerad Disneysaga verkligen bjuda på en mysig biostund så här under vintern.

Om ni tänker er "Trassel" men med lite mindre humor, å andra sidan något mer djup, så vet ni ungefär vad ni kan vänta er. När Anna ger sig av för att leta efter Elsa, och stöter ihop med isbrytaren Kristoffer och hans ren Sven (japp, det finns en del skandinaviska referenser), så får vi den del av filmen som bjuder på mest äventyr och humor. Framför allt är det snögubben Olaf som de stöter på, som står för den senare varan.

Islandskapen är tacksamma för fina animationer - 3D-effekterna är hugget som stucket och inget måste alls för att få ut mer av denna produktion. Det som istället verkligen sticker ut i filmen, och som har prisats av många, är musikalnumren. Och de går verkligen inte att ignorera, utan tar över en stor del av berättandet, framför allt i början. Sällar man sig till den skaran som tycker att de är oförglömliga sing-alongs så är det förstås bara en bonus. Tyvärr hör inte jag dit.

Sångerna har skrivits av Robert Lopez och hans fru, Kristen Anderson-Lopez, paret som ligger bakom musiken i Broadwaysuccéer som "Book of Mormon" och "Avenue Q", men i "Frost" har de snarast valt att hålla sig inom genrerna tuggummipop och powerballader. Tankarna går ofta till Sarah McLachlan och artister som Miley Cyrus. Inte dåligt kanske, men det blir bara för smörigt ibland, och jag kommer på mig själv med att sakna Alan Menkens insatser i "Aladdin" och "Den lilla sjöjungfrun", med nummer som satte sig direkt.

En stor eloge ska dock ges till skaparna för att, trots att det ett tag ser ut som om filmen helt ska fastna i det alltför upprepade temat om kärlekens oövervinnerliga kraft, så lyckas man vrida om fokus från det heliga Disneyparet till att faktiskt handla mer om den systerliga relationen. En frisk fläkt!