Spanske regissören och mästaren Pedro Almodóvar är tillbaka med en känslosam film om moderskap och ursprung. Det är lågmält, välspelat och väldigt fint. Tyvärr håller inte helheten med sina två parallella historier riktigt ihop i slutändan.

”Last Night in Soho” är ett rysligt underhållande och visuellt oemotståndligt delirium. Regissören Edgar Wright experimenterar med delvis nya uttryck och skapar en nostalgisk och sprakande smällkaramell, som till tonerna av tralliga poplåtar skrämmer skiten ur mig.

Det här är en ångestladdad och intensiv nyversion av Ingmar Bergmans serie från 1973. Väldigt mycket är som det var, men en hel del är också helt annorlunda. ”Scenes From a Marriage” anno 2021 dundrar fram som berg-och-dalbana, och delar ut känslomässiga käftsmällar på vägen. Vi åskådare fascineras, förundras och blir förskräckta, men manas också till egen eftertanke.

”Dune” är ett vackert, spännande och vansinnigt mäktigt äventyr, som jag sent kommer glömma. Regissören Denis Villeneuve väver med van hand samman spektakulära scener med stilla poetiska bilder. Resultatet är en film som inte bara hänför med sin storslagenhet, utan också övertygar i detaljerna.

Venedigs filmfestival gör en triumferande återkomst efter förra årets restriktiva upplaga. Även i år påminns vi såklart om pandemin, som påverkat oss alla på olika sätt. Begränsningarna har dock tack och lov inte drabbat filmutbudet, som i alla fall på papper, är starkare än på länge! MovieZines Jonna Vanhatalo är på plats.

”Deg” är ett välgjort, svenskt kriminaldrama som aldrig slutar att överraska. Tempot är överlag väldigt högt, fotot snyggt och dramatiken konstant. Att sedan de exceptionellt begåvade skådespelerskorna Bianca Kronlöf och Helena Af Sandeberg har de två huvudrollerna, är ju inget annat än grädde på redan riktigt gott mos.

”The Green Knight” är en visuellt fullständigt magnifik film om ridderlighet och moral. Den är välspelad och tekniskt fulländad. Tyvärr saknar denna vackra medeltida saga ett driv i berättandet, och resultatet är därför i slutändan enbart tillfredsställande för ögat.

”Herself” är en gripande och välspelad film som handlar om familjetrauman och om misshandel i nära relationer. Filmen fokuserar dock mer på det andra, på att både bildligt, liksom bokstavligt resa sig upp efter slagen, och om kampen att hitta en ny stabil grund att stå på.

”Clara Sola” är en lågmäld, sinnlig och närmast poetisk film, som utan ursäkter kryper in under skinnet på oss åskådare. Filmen blandar mystik, religion och sexuellt uppvaknande på ett ovanligt sällsamt sätt. Resultatet är en oändligt vacker och känslosam cocktail, som jag länge kommer sippa på.

”En klassisk skräckfilm” är precis vad den heter. Gamla grepp blandas med nya och kryddas på med några oväntade tvistar. Denna italienska rysare är sjukt snygg, välspelad och har faktiskt allt en underhållande skräckfilm behöver ha för att effektivt skrämma, men också roa vettet ur oss.

”Supercool” är en väldigt typisk och såklart lite småsnuskig tonårskomedi om vänskap och längtan efter sammanhang. Det spretar lite i handlingen och alla skämt lyckas inte roa, men finske regissören Teppo Airaksinen ger filmen oväntat mycket hjärta, varför den i slutändan blir riktigt mysig.

”The United States vs. Billie Holiday” är en otroligt välgjord och viktig film om en kvinna som under hela sitt liv slogs mot rasism och patriarkala strukturer. Musiken är vacker och Andra Day i huvudrollen förtrollar oss med sin starka utstrålning och ljuva stämma. Tyvärr går filmen emellanåt på tomgång och lyckas därför inte övertyga helt, så som historien ändå gör.

Underhållande fransk kuppserie med högt tempo och en otroligt karismatisk Omar Sy i huvudrollen. I ”Lupin” blandas välkommet klassperspektiv med spänning, lättja och klassiska lurendrejerier, och det är hela vägen väldigt charmigt. De logiska luckorna och karikatyriska skurkarna blir dock några för många med tiden, och mitt intresse falnar en aning.

Celine Sciammas debutfilm från 2007 är en fin uppvisning av unga tjejers pubertala sökande efter sig själv och sin sexualitet. Dramat är otroligt välspelat, vackert och bitvis berörande. Men vi har sett liknande skildringar förr, och frågan är om denna egentligen tillför något?

I väntan på Junes hämnd och upprättelse får vi grotta ner oss i ytterligare elände. Jonna Vanhatalo ser på säsong 4 med både tårar och hopp.

”Knutby: I blind tro” är en dokumentärserie i sex delar om mordet i sektförsamlingen Knutby. Vi får se helt nya intervjuer med de inblandade och dömda, samt höra aldrig förr publicerade polisförhör och inspelningar. Här berättas det som då inte berättades, och det är nog så fascinerande, även om tyvärr inga nya svar egentligen ges.

Detta är en småmysig och otroligt välspelad serie om den trånande tonåringen Bert, som inte riktigt får till det vad gäller kärlek. De alltid lika aktuella ämnena, tas upp på ett avdramatiserat och humoristiskt sätt, vilket garanterat kommer roa den yngre publiken. Mycket är således som det brukar, men en hel del är också nytt på ett väldigt uppiggande sätt.