Jag älskade denna, minst sagt makabra och rysliga, kärlekshistoria mellan två ungdomar med annorlunda lust för kött. De älskar och äter med samma aptit, och det hela blir oväntat ömsint, även om det kommer dröja innan jag själv äter råbiff igen.

Det har gått nästan 30 år sedan vi senast besökte det kusliga sjukhuset i vårt sydvästra grannland Danmark. Ernst-Hugo Järegård är givetvis saknad denna omgång, men Mikael Persbrandt i rollen som hans son dr. Helmer jr. fyller oväntat väl ut legendarens skor.

RECENSION. ”White Noise” av Noah Baumbach är ett dystopiskt relationsdrama, som inte riktigt övertygar. Manuset innehåller smart satir, intressanta karaktärer och spännande apokalypsmetaforer. Men trots allt det nämnda goda känns filmen för lång, och flera omotiverade och utdragna scener blir i slutändan några för många.

Underhållande och blodig komedi som driver med generation Z och vår samtids ängslan över allt och ingenting. Manuset är till stora delar riktigt bra, med många roliga repliker och kul karaktärer. Filmen hade dock mått bra av om man valt att skruva upp humorn och rysligheterna ett varv till.

RECENSION: ”Cell 8” är en rätt meningslös deckarserie, som varken är underhållande eller särskilt spännande. Det handlar om hämnd, dödstraff och korruption. Viktiga ämnen absolut, om de hanteras på rätt sätt vill säga, vilket tyvärr inte sker här.

”Playground” är ett gripande och autentiskt drama om gruppdynamik och mobbing bland lågstadiebarn. Filmen utgår strikt ur barnens synvinkel och skolgården är skådeplatsen för spänningen som uppstår, när de små lämnas åt sina öden på rasterna.

”Bad Sisters” är en spännande och underhållande irländsk serie, som lyckas överraska, trots en till synes ganska enkel intrig. Josephine Bornebusch har regisserat flera avsnitt och övertygar som vanligt. Liksom gör samtliga andra inblandade också.

”Beast” är en föga överraskande, men ändå ovanligt underhållande safariaction som övertygar framförallt med sina snygga tekniska lösningar. Det är dessutom riktigt spännande och hela tiden välspelat, även om manuset känns ungefär lika nyanserat som ett blötlagt rispapper.

Detta är en sanslöst spännande, fruktansvärt jobbig och till stora dela sann historia om tragedin som drabbade invånarna i New Orleans 2005. Serien skakar om och upprör in i märgen, och är utan tvekan årets bästa hittills.

RECENSION. ”Göta kanal 4 – Vinna eller försvinna” är en oförarglig, men också rätt menlös film. Den är dock inte direkt dålig och lär säkert ses och gillas av många. För även om den inte lockar fram många skratt, kan jag ändå uppskatta ambitionen med att damma av en kalkonklassiker och injicera lite nytt liv i den.

Den nakna sanningen, eller bara massa avklätt larv? ”Naked Attraction Sverige” är onekligen underhållande, men också rätt problematisk.

Underbart underhållande uppföljare till serien ”Downton Abbey”, som låter oss, de redan inbitna fansen, att återse våra favoritkaraktärer. Allt är sig likt, men mycket är samtidigt nytt i denna kostymfilm som bjuder upp till en taktfull charleston, bestående av både skratt och tårar.

En otroligt välkommen och uppfriskande uppföljare, som lyckas engagera och roa både stora, som små i publiken. ”Minionerna: Berättelsen om Gru” är en riktigt rolig, spännande och extremt fartfylld film som levererar sina fina budskap med glimten i ögat.

Dokumentärfilmen ”The Janes” är sommarens viktigaste film. Den flög något under radarn när den kom på HBO Max tidigare i juni, men finns nu att se för alla er som missat den.

”Father of the Bride” är en modern version av den gamla klassikern med samma namn. Men trots att dramat har sprinklats med lite nya idéer, och att det onekligen är välspelat på de flesta håll, är historien för platt för att engagera.

”Grandmother” är ett ömsint porträtt av livet och döden som en del av det. Filmen är rätt lågmäld och puttrar stillsamt fram, men historien är samtidigt väldigt berörande.

Idag, den 15 maj, är det 30 år sedan Paul Verhoevens erotiska thriller ”Basic Instinct” hade Sverigepremiär. Det är således 30 år sedan Sharon Stone satt på en stol och skapade både rubriker och filmhistoria. Och det är lika många år sedan den postmoderna femme fatalen, med ishackan i högsta hugg, tog plats bakom ratten och styrde storyn dit hon ville ha den.