Världens äldsta filmfestival, den 78:e i ordningen, har för denna gång tagit slut. Stjärnorna har åkt hem och priserna har delats ut. Så här med facit i hand kan vi konstatera att magin och utbudet, efter ett par turbulenta filmår, är tillbaka, men att mycket annat inte var sig likt. Glädjande var dock att det, 89 år efter festivalens start, äntligen var dags för kvinnor att på allvar flytta fram sina positioner.

”Julia & jag” är en otroligt stark och drabbande dokumentärfilm om livet, döden och kaoset däremellan. Fotografen Nina Hobert regidebuterar med denna smärtsamma, men samtidigt vackra betraktelse av otillräcklighet och av en stilla strävan efter sammanhang.

Kristen Stewart gör sitt livs roll i ”Spencer”, och överglänser till och med alla de vackra kostymerna. Filmen är berörande och historien som berättas djupt tragisk. Dock är det några turer mot slutet, som tyvärr gör att delar av magin går förlorad.

Spanske regissören och mästaren Pedro Almodóvar är tillbaka med en känslosam film om moderskap och ursprung. Det är lågmält, välspelat och väldigt fint. Tyvärr håller inte helheten med sina två parallella historier riktigt ihop i slutändan.

”Last Night in Soho” är ett rysligt underhållande och visuellt oemotståndligt delirium. Regissören Edgar Wright experimenterar med delvis nya uttryck och skapar en nostalgisk och sprakande smällkaramell, som till tonerna av tralliga poplåtar skrämmer skiten ur mig.

Det här är en ångestladdad och intensiv nyversion av Ingmar Bergmans serie från 1973. Väldigt mycket är som det var, men en hel del är också helt annorlunda. ”Scenes From a Marriage” anno 2021 dundrar fram som berg-och-dalbana, och delar ut känslomässiga käftsmällar på vägen. Vi åskådare fascineras, förundras och blir förskräckta, men manas också till egen eftertanke.

”Dune” är ett vackert, spännande och vansinnigt mäktigt äventyr, som jag sent kommer glömma. Regissören Denis Villeneuve väver med van hand samman spektakulära scener med stilla poetiska bilder. Resultatet är en film som inte bara hänför med sin storslagenhet, utan också övertygar i detaljerna.

Venedigs filmfestival gör en triumferande återkomst efter förra årets restriktiva upplaga. Även i år påminns vi såklart om pandemin, som påverkat oss alla på olika sätt. Begränsningarna har dock tack och lov inte drabbat filmutbudet, som i alla fall på papper, är starkare än på länge! MovieZines Jonna Vanhatalo är på plats.

”Deg” är ett välgjort, svenskt kriminaldrama som aldrig slutar att överraska. Tempot är överlag väldigt högt, fotot snyggt och dramatiken konstant. Att sedan de exceptionellt begåvade skådespelerskorna Bianca Kronlöf och Helena Af Sandeberg har de två huvudrollerna, är ju inget annat än grädde på redan riktigt gott mos.

”The Green Knight” är en visuellt fullständigt magnifik film om ridderlighet och moral. Den är välspelad och tekniskt fulländad. Tyvärr saknar denna vackra medeltida saga ett driv i berättandet, och resultatet är därför i slutändan enbart tillfredsställande för ögat.

”Herself” är en gripande och välspelad film som handlar om familjetrauman och om misshandel i nära relationer. Filmen fokuserar dock mer på det andra, på att både bildligt, liksom bokstavligt resa sig upp efter slagen, och om kampen att hitta en ny stabil grund att stå på.

”Clara Sola” är en lågmäld, sinnlig och närmast poetisk film, som utan ursäkter kryper in under skinnet på oss åskådare. Filmen blandar mystik, religion och sexuellt uppvaknande på ett ovanligt sällsamt sätt. Resultatet är en oändligt vacker och känslosam cocktail, som jag länge kommer sippa på.

”En klassisk skräckfilm” är precis vad den heter. Gamla grepp blandas med nya och kryddas på med några oväntade tvistar. Denna italienska rysare är sjukt snygg, välspelad och har faktiskt allt en underhållande skräckfilm behöver ha för att effektivt skrämma, men också roa vettet ur oss.

”Supercool” är en väldigt typisk och såklart lite småsnuskig tonårskomedi om vänskap och längtan efter sammanhang. Det spretar lite i handlingen och alla skämt lyckas inte roa, men finske regissören Teppo Airaksinen ger filmen oväntat mycket hjärta, varför den i slutändan blir riktigt mysig.

”The United States vs. Billie Holiday” är en otroligt välgjord och viktig film om en kvinna som under hela sitt liv slogs mot rasism och patriarkala strukturer. Musiken är vacker och Andra Day i huvudrollen förtrollar oss med sin starka utstrålning och ljuva stämma. Tyvärr går filmen emellanåt på tomgång och lyckas därför inte övertyga helt, så som historien ändå gör.

Underhållande fransk kuppserie med högt tempo och en otroligt karismatisk Omar Sy i huvudrollen. I ”Lupin” blandas välkommet klassperspektiv med spänning, lättja och klassiska lurendrejerier, och det är hela vägen väldigt charmigt. De logiska luckorna och karikatyriska skurkarna blir dock några för många med tiden, och mitt intresse falnar en aning.

Celine Sciammas debutfilm från 2007 är en fin uppvisning av unga tjejers pubertala sökande efter sig själv och sin sexualitet. Dramat är otroligt välspelat, vackert och bitvis berörande. Men vi har sett liknande skildringar förr, och frågan är om denna egentligen tillför något?