”Alper” befinner sig så långt borta från ståtliga och snötäckta berg som det går att komma. Kvalmiga gymnastiksalar och akutmottagningar utgör skådeplatsen för en fascinerande men på inga sätt lättuggad film.

#GIFF 2012 – Det är lika bra att vara ärlig: ”Dark Horse” är den enskilt svåraste film som jag har haft i uppdrag att betygssätta. Den liknar inget annat jag kan komma på.

#GIFF 2012 – ”Teddy Bear” går rakt in i hjärtat på ett alldeles otvunget sätt. Det är snarast ett privilegium att få vara med på resan.

Ganska trevligt och väldigt pratigt med konspirationsteorier och Bill Nighy som en lite för cool spionherre.

#GIFF 2012 – Världens tredje största oljebolag heter BP. De förgriper sig skamlöst på både miljö och människor för att bli ännu rikare.

Efter att ha pressat varje tänkbar dollar ur sin Shrek-franchise lanserar Dreamworks nu nästa kassako, och befordrar tidigare bifiguren Mästerkatten till kapten på den multimiljardskuta som man hoppas ska lämna huvudkonkurrenten Pixar bakom sig i ett moln av dollarsedlar.

En svala gör ingen sommar, lika lite som ett par, tre roliga idéer förmår lyfta ”En gång i Phuket” över dussinkomedins uttjatade domäner. Hade den kommit från USA så hade Ashton Kutcher spelat huvudrollen och det fullkomliga fiaskot varit nära. Riktigt så illa blir det inte eftersom Peter Magnusson är både roligare och charmigare än Kutcher.

Barnfilmen ”En katt i Paris” lutar sig mot ett traditionellt hantverk och en genuin berättarglädje. Det är opretentiöst på ett avväpnande sätt, dessutom snyggt som attan.

Nu var det väl ingen som på riktigt trodde att David Fincher skulle sjabbla bort ett sådant lättillgängligt och explosivt grundmaterial. ”The Girl with the Dragon Tattoo” rullar i allmänhet på fint och klär Stieg Larssons superdeckare i en mörk och välsittande kostym.

#SFF11 – ”Comic-Con Episode Four: A Fan’s Hope” är en kärleksförklaring till nördarna och fansen, och skulle man händelsevis finna det problematiskt att de två begreppen används omväxlande för att beskriva samma fenomen så har man anlagt ett betydligt mer kritiskt förhållningssätt än Morgan Spurlock. För honom räcker det gott med att berätta en feelgood-historia i dokumentär form. Och inget fel med det när resultatet är så pass engagerande som här.

#SFF11 – Från populärkulturella klassiker som ”Det femte elementet” och ”Leon”, via otaliga actionstänkare och animerade barnfilmer, till en sober och allvarsam betraktelse över den burmesiska frihetskämpen Aung San Suu Kyis kamp för demokrati.

#SFF11 – I Libanons officiella Oscarsbidrag ”Vad gör vi nu?” samsas buskiskomedi med musikalnummer och ond bråd död. Budskapet om jämlikhet och religiös tolerans hamras in med lika delar humor och allvar, och även om Åsa-Nissefaktorn stundtals är närvarande finns här en uppriktighet som känns fräsch och angelägen.

#SFF11 – Frihetskämpen Aung San Suu Kyis livsöde utgör ett omistligt stycke politisk historia som angår samtliga människor. Som film betraktad har ”The Lady” en betydligt lägre angelägenhetsgrad, klumpigt berättad som den är. Det är synd också för dem som väntar på Luc Bessons återkomst som regissör.

#SFF11 – November är helt rätt premiärmånad för den här filmen. ”Tyrannosaur” är också mörk, rå, oförlåtande och smärtsam. Till skillnad från november bjuder den dock på genomgående gripande rollprestationer av samtliga inblandande.

#SFF11 – Sexuella tabun och hämmade britter i det viktorianska England, tidsbundna sjukdomsdiagnoser som framstår som fullkomligt vansinniga för den moderna tittaren, Rupert Everett? Att göra en tokrolig komedi om uppfinnandet av vibratorn är alls ingen dum idé. En god idé är också komisk tajming, men man kan tydligen inte få allt.

I dokumentären ”El Bulli – Cooking in Progress” får tittaren följa med in i ett av världens mest nyskapande restaurangkök. Det är underhållande och stundtals fascinerande, men ett biobesök är inte helt lätt att motivera för den som inte arbetar i restaurangbranschen, är osedvanligt matintresserad eller har någon personlig koppling till etablissemanget i fråga.

Sorg, passion, svek och skuld: ”Stockholm Östra” bjuder på allt detta och en Mikael Persbrandt i toppform. I smörgåsbordet ingår dessvärre även en större mängd berättarmässiga klichéer.