Arvet från Bourne består i ”The Bourne Legacy” inte bara i att handlingen från den förra filmen överlappar med den nya, rätt tunna historien. Den är en Bourne-film både till DNA och yta, bara med en självklar Jeremy Renner i huvudrollen istället för Matt Damon.

Patrik Eklunds långfilmsdebut håller visuellt hög klass, men spretar och blir snabbt ojämn under ytplanet. Det är synd, för med ett mer resolut manus hade kontorsskildringen kunnat bli en omedelbar klassiker.

Att tackla känsliga ämnen som kvotering och heteronormer med hjälp av en crossdressande flygpilot hade naturligtvis kunnat gå helt åt helsicke. Sommarpremiärskomedin ”Cockpit” pekar med hela handen men innehåller tillräckligt mycket charm och Jonas Karlsson för att undvika en kraschlandning med god marginal.

”Prometheus” bryter ett par landningshjul men undviker tack vare en stark tredje akt att krascha fullkomligt. Storslagna idéer samsas med trist dialog, magnifika bilder med yxiga vändningar i storyn. Noomi Rapace går all in.

Ett hederligt gammalt 2D-äventyr med det distinkta persongalleriet från Sjumilaskogen. Det känns väl tryggt såhär i Pixar-åldern? En cynisk nypremiär, säger du? Men Nalle Puh är väl inte cynisk?

Vincent Gallo gör en mordisk talibankrigare på flykt i de polska urskogarna, utan en enda replik till hjälp. Får man möjligheten bör man se denna lilla film som flög långt utanför radarn för biografdistribution i Sverige.

Rutinerade Joss Whedon tillför inte genren något nytt vad gäller story eller djup, men är omsorgsfull med detaljer och skicklig i sin komiska tajming. Det räcker för att lyfta ”The Avengers” över den genomsnittliga superhjältefilmen, utan att marginalen är enorm.

Ethan Hawke gör ett utmärkt jobb som labil författarkliché i ”The Woman in the Fifth”, en mardrömsthriller som med en omständlig historia nästan uteslutande talar till hjärtat.

Om det fanns något sådant som en specialeffektsamnesti så kunde ”Battleship” vara resultatet – här pangas det på med alla tänkbara CGI-yttringar på en och samma gång. Inbakat i det blixtrande spektaklet finns en djup vördnad för amerikansk militärkultur. Fresh!

Det finska hypemonstret ”Iron Sky” är i egenskap av sin tillkomsthistoria och skruvade story ett ljuvligt exempel på hur ett kollektiv av filmälskare segrar över det traditionella filmstudiosystemet. Men slutresultatet borde ha blivit ännu roligare.

Vi pratar om ”Léon”, hjältinnor, och utmaningen med att berätta Aung San Suu Kyis historia i bioaktuella ”The Lady”.

Jodå, ”The Hunger Games” överlever resan till filmduken med hedern i behåll. Filmen är inte felfri men lär definitivt generera fler nöjda än förtvivlade fans.

Ett barns kluvna förhållande till sin identitet och könstillhörighet skildras med värme och värdigt allvar. ”Tomboy” bör upplevas av alla. Vill man delta i den kommande offentliga diskussionen om filmen bör den ha setts två gånger.

Ödets ironi har ordnat det så att ”John Carter” framstår som ett plagiat på alla tänkbara rymdäventyr trots att det tvärtom är Edgar Rice Burroughs litterära förlaga, utgiven under tidigt 1900-tal, som har inspirerat många av senare tiders genreklassiker. Sådana omständigheter spelar mindre roll för själva filmupplevelsen, som i ett ord kan beskrivas som ”fläskig”.

John Krasinski och Drew Barrymore hjälper valar i en film som är urgullig utan att provocera kräkreflexerna i överkant. Vad gäller förenklande och budskapstyngda men ändå småcharmiga ”må bra”-dramer av amerikanskt snitt med djurmotiv blir det antagligen inte bättre än så här.

Sean Banan i långfilmsformat? Faktiskt blev det inte så illa som det verkar. Det blev ohyggligt mycket värre.

Daniel Espinosa bekräftar i sin Hollywooddebut att han kan göra actionthriller lika bra som sina amerikanska kollegor. Trist nog består eldprovet på papperet av en historia som inte tillför genren eller åskådaren någonting.