Musikalversionen av Victor Hugos kanoniska superroman från 1862 får i Tom Hoopers händer sin mustigaste och mest översvallande tolkning på vita duken någonsin. ”Les Misérables” är utstuderat vacker och fullkomligt utmattande, mer uttrycksfull och färggrann än en papegoja med hybris, lika bländande som an supernova av över- och underexponerade filmsnuttar från golvet i Tim Burtons klipprum. Den blir helt enkelt svår att toppa på en stund.

Den första etappen på Bilbo Baggers resa känns, trots att man bokstavligt talat färdas genom höga berg och djupa dalar, märkvärdigt statisk. Undantaget en och annan cgi-orgie – visst har tekniken gått framåt men måste man därför mata på med två miljarder vättar så fort tillfälle bjuds? – så får man ett trivsamt matinéäventyr som dock sällan kommer upp i samma dramatiska nivå som Trilogin. Men spänningen accelererar efter hand, och Dame Edna gör oväntat ett gästspel som en goblin-kung med en testikelpåse på halsen. Bara en sådan sak.

”Dom över död man” är lång och uttömmande, åtminstone vad gäller Torgny Segerstedts kvinnoaffärer. Med en bredare fokus hade den också kunnat bli mer engagerande, men fortfarande intressant.

”De fem legenderna” är ett färgglatt fyrverkeri till animerad film som blänker och gnistrar på ytan, men som är svagt balanserad i känslomässig substans.

#SFF12 – ”Hassel – Privatspanarna” är inte en typisk polisfilm. ”Hassel – Privatspanarna” är en otypisk film överhuvudtaget. ”Hassel – Privatspanarna” är en sträv liten pärla av originalitet och djävulskap.

#SFF12 – Påhittige Michel Gondrys nya långfilm, som varken är hans bästa eller sämsta hittills, visar upp ett tvärsnitt av tonåringens universum och undersöker med driv och energi hur individen förhåller sig till individualiteten i massan.

#SFF12 – En indiefilm som behandlar ett väsentligt och intressant ämne men som hade tjänat en hel del på lite längre speltid och djupare spadtag i svärtan.

#SFF12 – ”Knife Fight” är antagligen som trevligast att se just nu, med det amerikanska presidentvalet färskt i minnet. Som en dråplig illustration över en vansinnig politisk maskin håller den nog också fram till nästa val.

#SFF12 – Om man låter sig avskräckas av att ”Syster” är Schweiz officiella bidrag till den kommande Oscarsgalan så gör man sig själv en fruktansvärd otjänst. Här finns varken tillrättalagda moralkakor eller sentimentalitet, bara smärta och hopp och stor filmkonst.

#SFF12 – Ett socialrealistiskt kriminaldrama med höga autenticitetsanspråk och skådespelarprestationer som ofta är så starka att de inte känns som skådespelarprestationer överhuvudtaget.

#SFF12 – ”Ruby Sparks” är inte en ny ”Little Miss Sunshine” men klarar sig fint ändå.

#SFF12 – Det är ett välspelat men ojämnt triangeldrama som prisbelönta Ava DuVernay bjuder på.

#SFF12 – Chiles officiella bidrag till Oscarsuttagningen 2012 är en gripande berättelse om den chilenska folksångerskan, poeten och konstnären Violeta Parra (1917-1967). Den innehåller allt som ett livsporträtt av en Stor Konstnär ska innehålla.

Smack! Biff! Pow! Det är ljudet av Obelix som klår upp ett gäng romerska legionärer. Det är lustigt nog också ljudet av min begynnande migrän efter att ha varit vittne till ”Asterix & Obelix och britterna”.

Checka in, se monster, fnissa en del, ge rikligt med dricks. Från ”uppstickaren” Sony Pictures Animation.

Jodå. Fortsätter man i den här riktningen, och varför skulle man inte tjäna pengar på att göra det, så kommer ”Taken 3” bara vara Liam Neeson som går loss med knytnävarna i ett rum fyllt med kött.

”Hypnotisören” tar steget över till vita duken för att fullfölja sitt öde att bli nästa stora svenska kriminalfilmsexport. Utförandet är i stort sett klanderfritt även om spänningsgraden kunde ha varit högre.