Elle Fanning briljerar på ett nästan kusligt sätt i Sally Potters halvbiografiska berättelse om att som tonåring i sextiotalets London behöva hantera inte bara hormoner och brutna löften, utan också hotet om en eskalerande kärnvapenkonflikt.

Först de goda nyheterna: Alla de miljoner tittare som har följt ”Fjällbackamorden” på SVT kan räkna med en oerhört mjuk och smidig övergång till långfilmsformatet när ”Tyskungen” nu får biopremiär. Samma överkonstruerade intriger, färglösa karaktärer och krystade vändningar – nu på vita duken!

Nicolas Winding-Refn klöser publiken mothårs med en film som förlitar sig helt och hållet på olycksbådande stämning, bloddrypande våldsscener och rumsliga atmosfärer från helvetet. Väntar man sig ännu en välslipad popkulturell ädelsten à la ”Drive” så lär man bli besviken – ingen kommer att spela soundtracket till ”Only God Forgives” på förfesten – men tjusas man av Winding-Refns poserande stil i filmer som ”Bronson” och ”Valhalla Rising” så finns här en skoningslös mardröm stöpt i thailändsk kitsch och övervåld att fascineras av.

”Fast & Furious 6” – som att återse en gammal vän. Eller vän, klasskompis från gymnasiet kanske. Han som alltid skulle skrika och slåss men som samtidigt var rik och löjligt lätt att slå i luffarschack.

“Star Trek Into Darkness” tar höjd och följer sin föregångare in i överljudsfart utan att vingla nämnvärt. Den gör gott bruk av sitt arv samtidigt som den välkomnar nyare tittare och erbjuder ett intensivt och mycket snyggt rymdäventyr av bättre blockbuster-kvalitet.

”Iron Man 3” hoppar skickligt över de hinder som hade kunnat få serien att stagnera och duckar elegant upprepningens förbannelse. Den har charm, humor och ett nästan perfekt tempo. Storyn varierar tillräckligt många av genrens standardelement för att kännas fräsch men inte överkonstruerad, och klarar nästan, nästan hundraprocentigt balansen mellan allvar och lekfullhet. Tony Starks allvarligaste kris hittills visar sig också vara den roligaste att få ta del av.

”I Give It a Year” har en del halvroliga scener och ett par helroliga, men vågar inte fullt ut vara trogen mot sin premiss om parsamvarons svårigheter utan landar till slut i rena barnsligheter.

Den österrikiske regissören Ulrich Seidl fortsätter här sin paradistrilogi med att behandla religiös dogmatism och blind tro i ett sorts mikroperspektiv, och om någon till äventyrs trodde att det temat skulle tillåta utrymme för några ihållande glädjeyttringar så får man naturligtvis skylla sig själv. Vill man anklaga ”Paradis: Tro” för att vara en svagare film än ”Paradis: Kärlek” så kan man däremot göra det.

Man kan ändå inte utesluta att det någonstans i världen existerar en människa som har väntat i hela sitt liv på att få se Nicholas Hoult tampas med datorgenererade jättar i en högljudd men ganska vaniljsmakande vidareutveckling av sagan ”Jack och bönstjälken”. Denna människa kommer sannolikt aldrig att få det så här roligt igen. Vi andra har så klart haft mycket roligare.

Tänk Tim Burton, vuxensagor och en fräsch och egensinnig vidareutveckling av Bröderna Grimms ”Hans och Greta”. Glöm nu bort allt det och tänk i stället på filmer som ”Van Helsing” från 2004 och hur du bäst skulle visualisera ett ”andefattigt och våldspornografiskt spektakel utan charm och mening” om du var tvungen. Så här löste det här gänget uppgiften!

Angelägenhetsgraden gör att ”Godheten” borde vara obligatorisk undervisning för högstadieklasser runtom i landet, förutsatt att kidsen då också får ta del av historier som nyanserar bilden av kapitalismen en aning. Men Stefan Jarls senaste essäfilm präglas av en genuin och sympatisk ilska som aldrig hotar med att övergå till resignation och som vädjar till det enda som tycks kunna rädda oss från den förestående katastrofen: det sunda förnuftet, godheten.

Det finns ingenting i ”A Good Day to Die Hard” som förklarar varför just den här dagen är en bra dag att dö hårt på, men kanske är titeln en metareferens till det faktum att själva filmen lär dö kritikerdöden väldigt hårt på premiärdagen, särskilt om man jämför den med tidigare ”Die Hard”-rullar. Fast här är det väl bara Box Office som räknas, och där kommer man säkert att leva gott, inte dö hårt? En enigmatisk titel på en inte enigmatisk film.

”The Pirate Bay – Away From Keyboard” har många rent ytliga kvaliteter, den är snygg, välklippt och av perfekt längd med sina drygt en och tjugo. Dess distributionssätt illustrerar vackert hur Simon Klose och oändligt många med honom vill att framtidens filmkonsumtion ska se ut, och den bjuder på en hel del humor och en obrutet engagerande inblick i svenskt rättsväsende och fildelningskultur. Filmens angelägenhetsgrad går heller inte att överdriva.

Postkolonialism, prostitution, vulgärt och sorgligt, mycket naket. Ulrich Seidls första ”paradiskskildring” är en fluga på väggen i ett rum som vi gärna inte besöker, åtminstone inte förrän vi blir gamla och bottenlöst ensamma.

På den amerikanska affischen för ”Texas Chainsaw 3D” står det: ”Evil wears many faces”. Det är en rätt kul tagline, med tanke på att den motorsågshärjande galningen Leatherface signum är att bokstavligt talat bära sina offers ansikten över sitt eget efter att ha skurit loss dem. I filmen finns en scen som mycket ingående demonstrerar denna ritual. Men roligare än den taglinen blir det aldrig.

Kathryn Bigelows berättelse om det dyraste beställningsmordet i modern tid kan, trots tortyrscener i amerikansk regi och människor som sprängs i luften, bara chockera den som satt med ytterst naiva föreställningar om hur jakten på Usama bin Laden verkligen gick till. Med en intressantare huvudkaraktär och något mindre objektiv blick från regissören – jag saknar scener à la flinghyllan i snabbköpet i ”The Hurt Locker” – hade den här thrillern med större marginal förtjänat de guldstatyetter som en politiskt motiverad Oscarsjury nu kommer att ge den. Men ses ska den definitivt, inte minst för finalens skull.

#GIFF13 – ”Kvartetten” riskerar ibland att bli något av en internangelägenhet för operaälskare, men bör med sin värme och hjärtlighet ändå inte skrämma bort någon som vill se en finstämd dramakomedi med några av Englands tyngsta aktörer. Tänk ”Brassed Off” (1996) fast med fyrtio år äldre skådespelare.