Klassikernas klassiker i Woody Allens milslånga räcka av kvalitetsfilmer håller än, med ett par reservationer. På gott och ont fick världen här för första gången skåda det alter ego som skulle komma att bli synonymt med Woody Allens persona i flera decennier framåt.

Den hämndlystne krigarbroilern med korpsvart hippiefrisyr massakrerar sig in i tvåtusentalet uppbackad av en gigantisk budget och omotiverad 3D. Lämna hjärnan hemma och ta med en uppsamlande hink för allt drypande testosteron om detta prospekt känns lovande.

Den här sortens franska filmexport har sin exakta motsats i vad en regissör som Gaspar Noé (”Irreversible”, ”Enter The Void”) försöker göra. Filmer som ”Kvinnorna på sjätte våningen” har givetvis ett existensberättigande också dem, vill man se något mysigt och småtrevligt så ska man ha möjligheten att göra det. Vill man dessutom se något som är bedrövande tyngt med stereotyper och glättigt feelgood bortom rim och reson så bör man nu springa till biografen.

”Cirkus Columbia” är en effektiv och genuin skildring av människans maktlöshet inför stora och obegripliga skeenden, ett trovärdigt dokument från en blodig konflikt som utspelades sig så sent som i förrgår. Fantastiska skådespelarprestationer lyfter denna något oslipade ädelsten till nästan samma höjder som föregångaren ”Ingenmansland” (2001).

”Tropa de Elite 2” arbetar med ett annat perspektiv än exempelvis ”Guds stad” när den granskar fattigdomen och våldets Rio de Janeiro, och saknar nämnda films personlighet och nerv. I gengäld tar den ett bredare grepp på problematiken. Inte lika bra som sin föregångare men långt ifrån en besvikelse.

Kristin Scott Thomas är trovärdig som alltid i detta lilla – väldigt korta – franska kidnappningsdrama. Hon får sällskap av en intressant filmidé och en duktig, om än väl stilig, motspelare. Slutresultatet griper inte tag så hårt som det borde.

En plågad Liam Neeson försöker återta sin identitet under otrovärdiga former. Det är en resa man inte behöver följa med på annat än av tvivelaktiga, nostalgiska skäl: ”Unknown” doftar nittiotalsthriller av bruksmodell.

Den rultige titelfiguren tvingas i uppföljaren till filmsuccén ”Kung Fu Panda” att blicka inåt i sig själv samtidigt som han måste rädda hela Kina, och Kung Fu som livsstil, från mörka krafter. I den processen ska många ulliga rövar sparkas i färglada kampsekvenser.

Till premissen påminner ”Vackra lögner” vagt om den svenska praktfloppen ”Att göra en pudel”, men fullt så illa blir det inte här. Inte heller blir det, trots en kämpande Audrey Tautou, särskilt näpet eller egensinnigt – utan mest bara stereotypt, konstruerat och larvigt.

Detta är inte Russell Brands finaste stund, och tur är väl det. ”Arthur” rekommenderas endast för hans hardcore-fans, eller åt människor som är lite nyfikna på det här konceptet med ”romantisk komedi i standardutförande” och gärna vill ta reda på hur en sådan kan se ut i praktiken.

Om ”Fast & Furious 5” hade varit en kompis så hade du imponerats av hans spektakulära fysik och varit djupt tacksam över att ha honom på din sida i ett slagsmål. Du hade också sedan länge gett upp alla försök på att konversera med kompisen, och då och då behövt hjälpa till med att öppna en konservburk eller läsa något åt honom.

Elva år efter premiären kan man konstatera att Ridley Scotts episka muskelbygge fortfarande med råge håller som bred filmunderhållning. Mycket vilja och en hel del själ samsas med spektakulära stridscener och idealtypisk romarjargong i en väl lång med ofta oerhört underhållande blockbuster. Det är också fint att se Joaquin Phoenix briljera utan bipolärt skägg och fejkade rapkarriärsambitioner.

Stundtals gripande, trovärdig och vackert filmad, ”Miral” är en ambitiös och allvarlig skildring av ett angeläget ämne. I den sista satsen ligger i kombination med längden också orsaken till att helhetsintrycket blir mer ljummet än väntat; inför denna nyttiga fyrarättersmiddag bör man inte bara vara sugen på lunch.

Gänget bakom ”Ice Age”-filmerna har flyttat till varmare bredgrader med ”Rio”, men sabbar för sig själva med dussinskämt och ospännande karaktärer. Huvudkaraktären Blu må vara den sista i sitt slag men själva filmkonceptet är långt ifrån fridlyst.

En steroidpumpad julfilm fast till påsk, standardiserade skämt och karaktärer, ett fniss här, åtta gäspningar där? Både datoranimerat och live action, säger du? Det bästa av två världar? Jaså, inte det? Önskar du istället att påsken redan var över? Aj då.

Lagom till Blu-ray och DVD-släppet tog vi oss mod till att ringa upp Steve-O för att höra med honom om nykterhet, fängelse och ”Jackass 3”.

Ett lovande upplägg och dito inledning, ett snudd på perfekt kärlekspar i handlingens centrum och ljuvlige John Slattery från ”Mad Men” i en biroll. Inte ska vi springa bort denna presumtiva lilla romantiska science fiction-pärla, heller? Jodå, det ska vi.