”Rango” förenar på ett lekfullt sätt vuxna fenomen som metaperspektiv och populärkulturella referenser med mestadels positiv barnslighet och uppriktig berättarglädje. Animeringen är snudd på obegripligt snygg, röstskådespeleriet perfekt (i originalversionen). Se med ett barn eller utan.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” bjuder på ungefär lika mycket angelägen dramatik som en strut med sockervadd. Det innerliga och varma tilltalet överspelas till gränsen för vad som är uthärdligt, även om det bestående intrycket är att det hela är uppriktigt gjort; uppriktigt supermysigt.

Redan trailern grusade förhoppningen om att detta skulle bli en intelligent och rolig filmatisering av den välkända romanen ”Gullivers resor” – tänk, vilka förutsättningar! För den sakens skull behöver man ju inte besudla den, fast så tänkte inte regissören Rob Letterman eller Jack Black. Varning utfärdas till alla som inte är direkt medicinskt beroende av den senare.

Coenbröderna regisserar Jeff Bridges i en Westernfilm. Detta är en oerhört vacker mening. Resultatet blir inte en ny ”Fargo” eller ”No Country For Old Men”, men väl en stundtals skamlöst underhållande kärleksförklaring till en genre vars senaste årtionde inte har varit det bästa.

En film som har allt, om man med ”allt” menar inställsam slapstick, 50-talsaktiga kvinnoporträtt och situationskomik utan särskilt mycket komik. Menar man inte det så bör man söka sig någon annanstans. Å andra sidan: Patrick ”Bobby Ewing” Duffy från ”Dallas” gör ett minimalt inhopp!

Secretariat var en legendarisk galopphäst som med sin obrutna segersvit är djupt förankrad i stora delar av det amerikanska populärkulturella medvetandet. För oss svenskar erbjuder ”Berättelsen om Secretariat” en relativ ovanlig inblick i hästsportvärlden, till det höga priset av utslitna schabloner, stereotypa karaktärer och barnslig sentimentalitet. Av manusförfattaren till ”Pearl Harbor”, no less.

Mycket mer filmklassiker än Martin Scorseses “Taxi Driver” från 1976 blir det inte. Robert De Niros ideologilöse och kroniskt ensamme psykopat har också styrkan att, trots sin periodbundna kontext, säga något om vilken modern tidsepok som helst: En större stad kommer alltid att föda en Travis Bickle.

Måns Mårlind och Björn Stein Hollywooddebuterar med en rysarthriller enligt standardformulär 1: A. ”Shelter” är inte fruktansvärt dålig, men saknar helt den berättarglädje och originalitet som utmärkte ”Storm” och ”De drabbade”.

Den tredje Narnia-filmen lyckas utan vidare med den i och för sig ganska simpla bedriften att vara bättre än sin föregångare, utan att för den sakens skull bli fullt lika underhållande som ”Häxan och Lejonet”. Bred, oförarglig familjeunderhållning i lagom tempo, lagom längd och med lagom otäcka inslag.

Hollywoods guldpojke Paul Haggis lär inte inkassera en tredje Oscarsstatyett med ”The Next Three Days”, men ska inte skämmas ögonen ur sig för det. Står man ut med Russel Crowe så har man två timmar välgjord spänning framför sig.

”The Good Heart” vill vara både svart komedi, existentiellt drama och moralfilosofiskt tankeväckande. Under den ljuvligt sträva ytan lyckas den inte fullt ut med något av det, och då hjälper inte en aldrig så plågad och tjurig Brian Cox.

Blodiga familjeangelägenheter mycket långt ifrån ”Doktorn kan komma”. Australiensiska ”Animal Kingdom” ligger närmre Dennis Lehane än ”Crocodile Dundee”, men är en brännande smärtsam kriminalhistoria med ett trovärdigt och självständigt uttryck.

”Upperdog” vill väldigt mycket, och lämnar ingenting att önska vad gäller rollbesättning eller regi. Tråkigt nog är manuset både överbelastat och forcerat på samma gång. Och principen för ett ostadigt korthus gäller tyvärr på norska också.

Alejandro González Iñárritus första spansktalande film sedan ”Älskade hundar” är en kraftfull uppvisning i skådespeleri av Javier Bardem, men också en originell, skoningslös och lite vildvuxen historia som står sig väl på egna ben. Snyftvarning utfärdas.

Osannolike Howard Marks liv skildras med fart och med friskt humör, oftast på bekostnad av nyansering i karaktärsportätten. Anspråkslöst, ytligt och nästan helt utan smärtpunkter kompenseras inte ens av Chloe Sevigny.

MovieZine har träffat Amir Chamdin, regissören till ”Cornelis”. Chamdin som själv har musikalisk bakgrund berättar om sin biografi om en av Sveriges mest folkkära trubadurer.

Det femte samarbetet mellan Tony Scott och Denzel Washington är en habil actionhistoria som inte på något sätt skriver filmhistoria men levererar hygglig spänning för stunden.